”FÖR­ÄLD­RAR­NA VAR MÅTT­LIGT ROADE...”

Hästsport - - STEG FOR STEG - Text: Hen­rik Lund­gren Fo­to: Ola Ax­man

LODBERGEN. Från den lil­la rid­sko­lan hem­ma i Sve­ri­ge till jät­te­går­den i Tyskland. The­re­se Nils­ha­gen, 34, har gått den hår­da sko­lan för att få ta hand om en häst som vär­de­ras till 60 mil­jo­ner kro­nor. Nu gör hon mäs­ter­skaps­de­but på rik­tigt, ef­ter choc­ken i Rio-OS. – När jag be­rät­tar för folk vil­ka bud som läggs på Dan­te tror de mig in­te, sä­ger hon.

Hen­nes för­äld­rar för­sök­te för­gä­ves stop­pa hen­ne, vil­le att hon skul­le fort­sät­ta ­plug­ga ef­ter stu­den­ten. Men för en 20-årig ­The­re­se Nils­ha­gen var det ing­et al­ter­na­tiv. När chan­sen att få job­ba på en häst­gård i Tyskland kom tog hon den di­rekt.

– Dröm­mar­na har ju all­tid fun­nits där, men jag var ju så him­la långt ifrån. Hur skul­le jag kun­na få tag i en sån bra häst, hur skul­le jag själv kun­na bli så duk­tig? Det var först när jag bör­ja­de job­ba här och märk­te vil­ken häst Dan­te var, en rik­tig Fer­ra­ri, som jag bör­ja­de kän­na att det här ska nog kun­na gå, sä­ger hon.

Vi sit­ter i den lil­la mat­sa­len på Dres­surp­fer­de Leistung­s­zent­rum Lodbergen, den ­sto­ra häst­gård där hon job­bat se­dan 2012. Den lil­la byn lig­ger drygt 20 mil väs­ter om Ham­burg, mitt ute bland åk­rar och fält. Mat­sa­len har ett 20-tal plat­ser, ett stort kök och nå­got som ser ut som en bar­disk, med en fin kaf­fe­ma­skin ba­kom. På vå­ning­en ovan­för har hon sin fi­na lä­gen­het, och runt om­kring oss lig­ger det gi­gan­tis­ka häst­om­rå­det. På går­den job­bar ett 20-tal per­so­ner, i stal­let, se­minsta­tio­nen, kon­to­ret, köks­per­so­nal och träd­gårds­mäs­tar­na. Här finns per­fek­ta för­ut­sätt­ning­ar bå­de in­om­hus och ut­om­hus för rid­ning, plus en skritt­ma­skin med oval run­da (”mind­re sli­tage för häs­tar­nas ben än om den är helt rund”). Och så sex­rum­met för­stås, där går­dens nio avels­hings­tar får job­ba hårt fram­för ett vitt sto i plast. Här stod Dan­te Wel­ti­no OLD dag­li­gen i någ­ra år från den förs­te feb­ru­a­ri till slu­tet av au­gusti och job­ba­de in peng­ar till gård och äga­re. Men in­för OS, och fram­för allt e­fter ska­dan, har ägar­na be­stämt att han ska få vi­la så myc­ket som möj­ligt från den syss­lan, för att till­sam­mans med The­re­se Nils­ha­gen få så per­fek­ta för­ut­sätt­ning­ar för sports­li­ga fram­gång­ar som det ba­ra går.

Tan­ken var att de skul­le ha kom­mit re­dan för ett år se­dan. Nils­ha­gen och Dan­te togs för­vis­so ut för­hål­lan­de­vis sent till den svens­ka OS-trup­pen, och det fanns en käns­la av ”med för att se och lä­ra”. Men re­dan i Rio de ­Ja­nei­ro ha­de du­on kun­nat gö­ra ett rik­tigt fint re­sul­tat. Om det nu in­te va­rit för den där ob­li­ga­to­ris­ka ve­te­ri­närs­kon­trol­len.

”Det var en väl­digt stor chock”

– Det går ju näs­tan in­te att kom­ma ­när­ma­re. Näs­ta steg ha­de ju va­rit om han bli­vit ska­dad un­der upp­värm­ning­en… Jag kun­de in­te för­stå det, fat­ta­de in­te vad jag ha­de gjort för att för­tjä­na det. Men där ser man hur jäk­la fort det kan gå, man ska in­te ta sa­ker för gi­vet.

Allt ha­de sett så bra ut. En fint ge­nom­förd täv­ling i Rot­ter­dam blev den sista pus­sel­bi­ten för hen­nes OS-plats och hon var ti­digt på plats i Rio de Ja­nei­ro med Dan­te. Men på mån­dags­ef­ter­mid­da­gen, två da­gar in­nan t­äv­ling­ar­na skul­le bör­ja, stop­pa­des häs­ten i den förs­ta ve­te­ri­närs­kon­trol­len. Ve­te­ri­nä­rer­na sa att Dan­te hal­ta­de.

– Det var en väl­digt stor chock, jag var a­bso­lut in­te för­be­redd på att nå­got så­dant skul­le hän­da. Dan­te ha­de ald­rig va­rit ska­dedrab­bad ti­di­ga­re. Jag märk­te ju in­för be­sikt­ning­en att många and­ra var ner­vö­sa, men jag var väl­digt lugn. Sen… allt­så, det var skit­job­bigt, sä­ger hon och tit­tar ner i den ­urdruck­na kaf­fe­kop­pen.

Häs­ten fick en ny chans da­gen där­på, och ef­ter att ha tra­vat igång ho­nom sprang han rätt okej igen in­för kon­troll num­mer två. ­Ef­teråt fick hon hö­ra att om Dan­te ha­de sprung­it så un­der den förs­ta be­sikt­ning­en på mån­dags­mor­go­nen ha­de han för­mod­li­gen ald­rig stop­pats.

– Han var be­tyd­ligt bätt­re på tis­da­gen, men fak­ta är ju att det var nå­got fel, så i slutän­dan var det bra att vi in­te star­ta­de. Men jag h­op­pa­des att det ba­ra var nå­gon akut grej som kanske gått över li­ka snabbt som det kom. Allt var väl­digt om­tum­lan­de.

Har du för­stått ef­teråt vad det var som ha­de hänt?

– Nej. Nå­got mås­te ha hänt tim­mar­na i­nnan. Sam­ma mor­gon ha­de vi trä­nat och allt var nor­malt. Jag vet att han låg ner i sin box ef­teråt, kanske att han res­te sig upp väl­digt olyck­ligt? Till slut kom en av ve­te­ri­nä­rer­na fram till mig och sa: ”I’m sor­ry, but we don’t re­al­ly think he looks re­al­ly sound”. Då brast det.

Hon fick ringa hem till Dan­tes äga­re och be­rät­ta den hems­ka ny­he­ten. Och sen di­rekt ut och mö­ta me­dia.

– Helst ha­de jag ju ve­lat gå upp på ho­tell­rum­met och ba­ra dö ett tag. Jag sa till lag­led­ning­en att jag gär­na pra­ta­de med jour­na­lis­ter­na, men att jag skul­le grå­ta non-stop. Jag vet in­te hur pass pro­fes­sio­nell jag lyc­ka­des va­ra…?

Dröm­de om Tyskland

Ett år se­na­re är hon och Dan­te till­ba­ka – och bätt­re än nå­gon­sin.

The­re­se Nils­ha­gen till­hör in­te ska­ran svens­ka ryt­ta­re som fötts med sil­ver­sked i mun och fy­ra häs­tar i stal­let. För­äld­rar­na är in­te häst­in­tres­se­ra­de, och hon har ald­rig ägt en häst.

– Min häst­fost­ran fick jag på en rid­sko­la, ett bra stäl­le där jag kun­de täv­la på en för ridsko­lor rätt bra ni­vå. Men jag dröm­de li­te om att få åka till Tyskland och job­ba. Jag ha­de hört om folk som haft då­li­ga er­fa­ren­he­ter, men kän­de än­då att det vo­re ro­ligt. Och jag fick chan­sen, 2003 åk­te jag ner på ett år och prov­job­ba­de ef­ter stu­den­ten. Jag ha­de egent­li­gen tänkt fort­sät­ta att plug­ga, så mi­na för­äld­rar var ju mått­ligt roade… Men skit sam­ma kän­de jag.

Hon bör­ja­de mer el­ler mind­re som häst­skö­ta­re på en gård, fick va­ra med på en del täv­ling­ar och ri­da en del på går­den. Suc­ces­sivt öka­de an­ta­let rid­tim­mar och i dag är hon dres­syr­trä­na­re och dess­utom ryt­ta­re i världs­klass.

– Jag för­läng­de min vis­tel­se med ett år i ta­get, och ef­ter det fjär­de året kän­de jag att det är det här jag verk­li­gen vill job­ba med, och att det verk­li­gen fanns en chans att jag skul­le kun­na gö­ra det på en bra ni­vå. Det var det jag kräv­de för att fort­sät­ta, för det är ett gans­ka hårt jobb och man off­rar gans­ka myc­ket för det.

”Helst ha­de jag ju ve­lat gå upp på ­ho­tell­rum­met och ba­ra dö ett tag”

”Folk som de sagt nej till väg­rar ge upp. Fan, köp nå­gon an­nan jäv­la häst! Ge upp!”

Och inga jät­te­peng­ar tjä­nar man h­el­ler…?

– Nej gud… de två förs­ta åren job­ba­de jag ex­tra på kväl­lar­na som ser­vi­tris. När jag ­lär­de mig bätt­re tys­ka kun­de jag ge li­te rid­un­der­vis­ning och få in peng­ar den vägen. Jag väg­ra­de be mi­na för­äld­rar om peng­ar, för då ha­de de ju fått rätt. De som sa att man in­te tjä­nar någ­ra peng­ar ut­an ba­ra blir ut­nytt­jad på häst­går­dar. Så i hem­lig­het job­ba­de jag e­xt­ra ut­an att be­rät­ta det för dem.

I dag är hon in­ne på sin tred­je ar­bets­plats i Tyskland och Nils­ha­gen är nu­me­ra ­Lodbergen-går­dens högt upp­skat­ta­de ­dres­syr­trä­na­re med an­svar för åt­ta häs­tar. Be­ho­vet av att job­ba ex­tra finns de­fi­ni­tivt ­in­te kvar.

Vad sa di­na för­äld­rar när du be­rät­ta­de att du ha­de tving­ats job­ba vid si­dan om för att kla­ra dig?

– Jag vet in­te om jag har be­rät­tat det för dem…?

Har de sagt att du gjor­de rätt som åk­te iväg?

– Ha­ha, ja. Ef­ter fjär­de året slu­ta­de de n­äs­tan att frå­ga när jag skul­le kom­ma hem och sen märk­te de att det bör­ja­de gå rik­tigt bra. Nu tyc­ker de att det är jät­te­ro­ligt att f­öl­ja mig. De var ba­ra, som al­la för­äld­rar, oro­li­ga för att jag skul­le bli ut­nytt­jad. Det var svårt för dem, de kän­de in­te att det här var nå­got rik­tigt yr­ke. I Sve­ri­ge var det mer ”du kan v­ara glad om du får ri­da min häst li­te”, men här är det ett yr­ke på en pro­fes­sio­nell ni­vå. För mig var det väl­digt bra att åka iväg. Jag kom­mer in­te från en bak­grund där jag fått allt, vi har in­te haft det då­ligt ställt, men m­ina för­äld­rar gjor­de and­ra val, som att vi åk­te på semester till­sam­mans. När jag var 15 ­bör­ja­de jag job­ba ex­tra i stal­let för att få ri­da of­ta­re, jag till­hör in­te dem som fått dy­ra pon­nys ­el­ler häs­tar. Jag har fått job­ba för det. Men det har in­te ska­dat mig, det har ju gått bra. Fast jag tror in­te att jag ha­de kla­rat det om jag va­rit kvar i Sve­ri­ge, där finns det för få ­chan­ser. För mig var det väl­digt av­gö­ran­de att jag kom hit.

På Dres­surp­fer­de Leistung­s­zent­rum är hon dres­syr­trä­na­re, vil­ket in­ne­bär att när hon in­te är iväg och täv­lar med Dan­te så bör­jar ar­bets­da­gen kloc­kan sju. Då är det rid­ning i två tim­mar som gäl­ler in­nan det blir en kaf­fe­pa­us. Sen fort­satt dres­syr­trä­ning fram till 12, då går­dens hus­hål­lers­ka satt fram lun­chen.

– Al­la an­ställ­da äter till­sam­mans och har en pa­us till halv två. Och sen ri­der jag igen fram till 17.

Vad är det för trä­ning du ge­nom­för med häs­tar­na un­der da­gar­na?

– Väl­digt oli­ka. G­ene­rellt är det dres­syr som vi ri­der. Jag har häs­ tar i al­la möj­li­ga åld­rar, och de ska ut­bil­das. Ge­ne­rell dres­syr­trä­ning, men på li­te oli­ka n­ivå­er. Vi job­bar för att var­je häst ska ta n­äs­ta steg.

”Dan­te är al­fa­ha­nen”

Vi tar en pro­me­nad över om­rå­det. Ge­nom de oli­ka stal­lar­na, ut i rid­hu­set som lig­ger vägg i vägg med mat­sa­len och vi­da­re ut på gårds­pla­nen och ut­om­hus­pla­nen.

– Här har jag fan­tas­tis­ka för­ut­sätt­ning­ar, ty­värr kos­tar den här spor­ten en mas­sa peng­ar och jag ha­de ald­rig kun­nat få det här om jag in­te haft folk i bak­grun­den som hjäl­per till eko­no­miskt för att allt ska fun­ka. All­ting kos­tar, in­te ba­ra häs­tar­na, ut­an ock­så an­lägg­ning­en, en bra trä­na­re, en stor last­bil, täv­ling­ar… Det är dyrt, men här tar ägar­na den bi­ten ock­så. Det är otro­ligt bra för mig.

Bor­ta i skritt­ma­ski­nen går Dan­te stolt fram, väl med­ve­ten om sitt vär­de. Till­ba­ka i stal­let är Nils­ha­gen för­sik­tig med ho­nom och sä­ger åt skö­ta­ren Tho­mas att hål­la i häs­ten me­dan hon gör ho­nom i ord­ning för fo­to­gra­fe­ring­en. En hel del av häs­tar­na i box­ar­na bred­vid är Dan­te pap­pa till, och det har in­te und­gått ho­nom att han är den som be­stäm­mer i stal­let.

– Nej, han är al­fa­han­nen, ut­an tvi­vel. Han är jät­tesnäll, men kan ock­så va­ra en mob­ba­re som gär­na bi­ter och spar­kar mot de and­ra häs­tar­na. Där­för är det bätt­re att Tho­mas l­eder ho­nom ge­nom stal­let, Dan­te vet om att jag in­te kan bli så arg på ho­nom, ha­ha. Men Tho­mas har inga pro­blem att skäl­la.

Dan­te Wel­ti­no OLD har gjort en ko­met­kar­riär de se­nas­te åren. I prin­cip från ing­en­stans, han gjor­de Grand Prix-de­but så sent som för­ra vå­ren, till OS-häst. Och i som­mar, ef­ter det långa ska­de­uppe­hål­let som OS-ska­dan kräv­de, har han åter­i­gen gjort suc­cé i de täv­ling­ar du­on ställt upp i.

Den svar­ta häs­ten är mag­ni­fik, ut­strå­lar styr­ka och ly­ser i sol­ske­net ut­an­för stal­let när han stäl­ler upp för fo­to­gra­fe­ring. De ­at­tac­ke­ran­de flu­gor­na är det en­da som ­ir­ri­te­rar ho­nom. En åtrå­värd häst, bå­de på dres­syr­ba­nan och i avels­sek­torn. En av­unds­värd si­tu­a­tion för äga­ren. Men blot­ta mot­sat­sen för The­re­se Nils­ha­gen ef­tersom Dan­te när som helst kan säl­jas.

– Det är ju all­tid det svå­ra när det in­te är min egen häst, jag får fak­tiskt va­ra väl­digt, väl­digt glad att jag fort­fa­ran­de har ho­nom. Från det att han var fem–sex år gam­mal har det kom­mit höga bud. När jag be­rät­tar för folk som in­te har med häs­tar att gö­ra, att det finns män­ni­skor som bju­der 50–60 mil­jo­ner kro­nor…

För Dan­te?

– Ja. Det är gans­ka myc­ket peng­ar för en häst. Ha­de Dan­te va­rit min egen ha­de jag nog… Jag ha­de ju fått säl­ja en sån här häst, det ha­de gjort mig eko­no­miskt obe­ro­en­de. Men

jag har väl­dig tur att hans äga­re har kun­nat sä­ga nej till de här bu­den. Än­nu så länge i al­la fall.

”För att va­ra snäll mot mig”

Dan­te, och he­la går­den, ägs av ett schwei­ziskt par där man­nen äger ett fö­re­tag som är världs­le­dan­de in­om ce­ment­in­du­strin. Det gör att de de­fi­ni­tivt har råd att tac­ka nej till bu­den som in­kom­mit, trots stor­le­ken. För­u­tom pris­peng­ar får de ock­så in 1 500 eu­ro per om­gång när Dan­te tjänst­gör som avels­hingst, vil­ket i run­da släng­ar gett ägar­na fem mil­jo­ner kro­nor om året.

– Jag kan in­te sia om fram­ti­den, men jag kän­ner ett bra stöd från ägar­na. Jag hop­pas och ut­går från att han blir kvar.

Hur myc­ket är det för att va­ra snäll mot dig, och hur myc­ket är det för att de ser fram­ti­da in­koms­ter som avels­hingst?

– Eh… jag tror fak­tiskt att det är för att va­ra snäll mot mig. Ägar­na har ing­et be­hov av att stå i rampljuset, men de tyc­ker att v­åra fram­gång­ar är jät­te­ro­li­ga. Jag tror att de f­ak­tiskt vet hur hårt jag har job­bat för det här, och att de vär­de­sät­ter det högt. Men när man får upp en häst på den här ni­vån är det all­tid ett jäv­la dra­gan­de i dem. Det finns män­ni­skor som in­te ger upp ut­an kom­mer igen med nya bud.

Får du hö­ra om al­la bud som ges?

– Jag tror in­te det. Jag tror att ägar­na sko­nar mig li­te. Jag har hört om tre–fy­ra väl­digt sto­ra bud, men de vet om att var­je gång jag hör om det får jag hjär­tat i hals­gro­pen. Så sent som i går be­rät­ta­de ägar­frun att folk de sagt nej till kom­mer igen och väg­rar ge upp. Fan, köp nå­gon an­nan jäv­la häst! Ge upp! Men det är som det är, man får helt en­kelt hop­pas.

Ett lyc­kat EM skul­le för­stås öka Dan­tes mark­nads­vär­de yt­ter­li­ga­re, men Nils­ha­gen fo­ku­se­rar hell­re på möj­lig­he­ten att få gö­ra mäs­ter­skaps­de­but på hem­ma­plan i Sve­ri­ge.

– Gud ja, jag får gås­hud ba­ra jag tän­ker på det. Jag har ald­rig fått vi­sa upp mig di­rekt för den svens­ka publi­ken, det har in­te pas­sat in i täv­lings­pla­nen. Men det ska bli änd­ring på det.

Hon är född och upp­växt i Stock­holm, och smy­ger li­te för­sik­tigt fram att hon fak­tisk ­ald­rig va­rit i Gö­te­borg. Nu blir förs­ta be­sö­ket ett väl­fyllt Ul­le­vi där hon in­te läng­re, som fal­let va­rit i OS, kan smy­ga un­dan med att hon är där för att se och lä­ra.

Kan det va­ra en nack­del att täv­la på hem­ma­plan in­för en stor publik, kan du och Dan­te bli ner­vö­sa?

– Det är klart att Ul­le­vi kom­mer va­ra en väl­digt mäk­tig are­na, och det finns sä­kert häs­tar som in­te kom­mer att ta det så bra. Men jag ser det in­te di­rekt som en nack­del för Dan­te, mitt jobb är ock­så att in­te för­med­la nå­gon käns­la av ner­vo­si­tet till ho­nom. Dan­te är en väl­digt käns­lig häst, det är väl­digt vik­tigt att jag kan ge ho­nom ett lugn. För mig skul­le ett full­satt Ul­le­vi ba­ra fun­ge­ra som tagg­ning. Så för mig är det ba­ra po­si­tivt med hem­ma­plan och stor­publik.

Ef­ter vå­rens och som­ma­rens ­fram­gång­ar…?

– Det är svårt, ifall jag sä­ger ett mål nu ­be­ty­der det otur. Men jag har höga krav på mig själv, jag vet att jag har en bra häst. Och jag vet att om vi pre­ste­rar bra och för­hopp­nings­vis får de po­äng­en vi för­tjä­nar, då ­skul­le det kun­na se gans­ka bra ut. Allt­så, det är så jag hopp­pas, men jag vet in­te om det är dumt om man sät­ter mål ut­åt? Är det dumt om jag sä­ger nå­got?

Nej, du får väl sä­ga vad du vill?

– Mitt per­son­li­ga mål är att gå till EM-fi­nal, det vet jag att Dan­te är ka­pa­bel till att gö­ra. Det är många and­ra bra häs­tar med, men jag vet att vi kan det ut­i­från vår ka­pa­ci­tet. Vi mås­te ba­ra få till det den da­gen. Men folk kanske tyc­ker jag är dum i hu­vu­det om jag ­sä­ger det så?

Du får väl sät­ta upp vil­ka mål du vill?

– Ja…

Var vill du ham­na po­äng­mäs­sigt för att va­ra nöjd?

– Jag vill lig­ga nå­gon­stans kring 74–75 p­ro­cent i Grand Prix och Spe­ci­al. Det är de krav jag har på mig själv och nå­got jag vet att vi kan gö­ra.

Vad är det som gör att ni är så bra ihop?

– Ke­min, vi är väl­digt sam­spel­ta. Han är en väl­digt in­tel­li­gent och ar­bets­vil­lig häst och jag tror att vi bå­da re­spek­te­rar och hål­ler av varand­ra väl­digt myc­ket. Vad jag bi­drar med? Mitt sätt att ri­da ho­nom pas­sar ho­nom väl­digt bra. Jag ger ho­nom en men­tal sä­ker­het ge­nom det sät­tet jag kom­mu­ni­ce­rar på med ho­nom.

”Ab­so­lut in­te fram­me vid max”

I vint­ras fick hon en li­ten tröst ef­ter OS­smäl­len. Hon togs ut till SOK:s ta­lang­trupp med sik­te på OS i To­kyo 2020.

– Det är så klart nå­got vi sik­tar på. Nu ri­der vi på ett snitt kring 73–75 pro­cent, men vi kan fort­fa­ran­de bli minst tre pro­cent bätt­re. Han är ju fort­fa­ran­de ba­ra tio år gam­mal och att bli no­mi­ne­rad till sitt and­ra mäs­ter­skap som ti­o­å­ring är gans­ka ti­digt. Vi är ab­so­lut in­te fram­me vid vårt max än­nu.

Kax­i­ga­re än så blir det in­te. The­re­se ­Nils­ha­gen är öd­mjuk som få.

Kan du än­då på nå­got sätt med­ge ut­åt att du gjort nå­got väl­digt bra som ­lyc­kats ta dig hit, trots bris­ten på eko­no­mis­ka möj­lig­he­ter?

– Ja… då­lig är jag nog kanske in­te i al­la fall? Jag tror att jag har be­vi­sat för många män­ni­skor att man verk­li­gen in­te mås­te kom­ma från en fa­milj med myc­ket peng­ar. Men du mås­te job­ba väl­digt hårt, un­der väl­digt många år. Jag tror att det kan va­ra en spor­re för de som är i sam­ma si­tu­a­tion som mig, att det verk­li­gen går.

Häst­går­den Dres­surp­fer­de Leistung­s­zent­rum Lodbergen lig­ger drygt 20 mil väs­ter om Ham­burg. Där finns bland an­nat en stor mat­sal där The­re­se Nils­ha­gen tar emot.

Sport­bla­det.se om chock­be­ske­det den 9 au­gusti i fjol.

Ett vitt sto i plast an­vänds för att få igång avels­hings­tar­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.