JAG KAN KÄN­NA ­LUKTEN AV HÄST­BAJS OCH VE­TA OM DET ÄR FRÅN ZACRA­MEN­TO

MÖT MA­DE­LEN, SKÖ­TA­REN SOM KÄN­NER SVENSKARNAS HÄS­TAR BÄST AV AL­LA

Hästsport - - STEG FOR STEG - Text: Hen­rik Lund­gren Fo­to: An­ders Deros

FALS­TER­BO. Ba­kom var­je fram­gångs­rik man står en stark kvin­na. El­ler, ba­kom Douglas Lin­delöws fram­gång­ar står häst­skö­ta­ren M­ade­len Isaks­son, 27. Ing­en kän­ner hans häs­tar bätt­re än hon gör. – De är som mi­na barn, sä­ger hon.

Sä­ker­he­ten i stal­let är ri­go­rös. Om­rå­det är in­häg­nat, in­nan­för sit­ter det än­då en vakt och kon­trol­le­rar al­la som pas­se­rar. Och dess­utom får Sport­bla­dets team med sig en ”över­rock” från press­av­del­ning­en som står bred­vid un­der he­la in­ter­vjun.

Ab­surt? In­te spe­ci­ellt. I båsläng­an står Douglas Lin­delöws fy­ra häs­tar, följt av Pe­der Fre­dric­sons, med OS-sil­ver­häs­ten All In i spet­sen. Sen är det Hen­rik von Ec­ker­manns stall, följt av Ma­lin Ba­ry­ards. Vär­det på s­tal­let? Ett par, 300 mil­jo­ner kro­nor. Det är in­te lä­ge att få in nå­gon obe­hö­rig här. En s­ka­da på en av häs­tar­na, el­ler ett dop­nings­pre­pa­rat in­smugg­lat i mat el­ler vat­ten s­kul­le va­ra ka­ta­strof för al­la lands­lags­ryt­tar­na, vem det än drab­bar.

– Jag tror att det i stort sett är he­la lands­la­get som står här, sä­ger Ma­de­len Isaks­son, Douglas Lin­delöws förste­häst­skö­ta­re.

”Fri­het un­der an­svar”

Ba­kom de få mi­nu­ter­nas täv­ling på hopp­ba­nan un­der EM lig­ger åra­tal av trä­ning för häst och ryt­ta­re.

Men ut­an häst­skö­tar­na ha­de det in­te bli­vit va­re sig trä­ning el­ler ­täv­ling. Det är de som tar hand om häs­tar­na, ser till att de mår bra un­der al­la de tim­mar­na då det in­te trä­nas. Det är in­te di­rekt ett åt­ta till fem-jobb.

– Nä, sna­ra­re fem till åt­ta. Jag gör i ord­ning häs­tar­na till Douglas, fix­ar och pac­kar, sen när han är klar tar jag hand om dem igen. Ryk­tar och tvät­tar av dem, klip­per dem. När vi är ute på täv­ling­ar får jag bör­ja ti­di­ga­re, då ska jag ma­ta dem ock­så. Men det är fri­het u­nder an­svar, jag kan läg­ga upp job­bet li­te som jag vill, jag job­bar ju in­te kon­stant i 16 tim­mar om da­gen nu när vi är här i Fals­ter­bo ex­em­pel­vis, sä­ger hon.

Hon står bred­vid EM-häs­ten Zacra­men­to och kli­ar ho­nom i örat.

Jo, i örat.

Det är det bäs­ta han vet, och det spe­lar i­ng­en roll vem som står när­mast av häst­skö­ta­re, Sport­bla­dets fo­to­graf el­ler re­por­ter. Nå­gon ska klia ho­nom i örat.

– Han är spe­ci­ell, det är in­te många häs­tar som gil­lar det. De fles­ta vill bli klap­pa­de på man­ken, men det är så jäk­la högt upp så det or­kar man in­te gö­ra så länge. Zacra­men­to b­öjer till och med ner sitt hu­vud, och rör man in­te fing­ret flyt­tar han hu­vu­det upp och ner så att man än­då kli­ar ho­nom i örat.

JAG SÄ­GER IN­TE ATT JAG ÄR OVÄRDERLIG, MEN JAG TROR ATT JOB­BET SOM EN HÄST­SKÖ­TA­RE GÖR ÄR OVÄRDERLIGT FÖR EN RYT­TA­RE SOM SATSAR PÅ ELITNIVÅ

Ma­de­len Isaks­son kom­mer från ban­dy­fäs­tet Sand­vi­ken, där hen­nes pap­pa är en av klub­bens eldsjä­lar. Men själv fast­na­de hon ald­rig för vin­ter­spor­ten. Hon var med på t­rä­ning­ar­na när hon var li­ten, men la­de av när hon in­te kla­ra­de av att stoppslad­da.

– Jag blev tju­rig när jag in­te fick till stop­pet så att det stänk­te is. Jag vil­le ba­ra va­ra i stal­let i stäl­let. Pap­pa spe­la­de myc­ket golf o­ck­så, och halv­vägs upp till ba­nan låg stal­let. Så han fick drop­pa mig där var­je mor­gon kloc­kan sju.

Nu­me­ra ri­der hon knappt alls. Det lå­ter kons­tigt ef­tersom hon till­bring­ar he­la da­gar­na, året om, i stal­let och med häs­tar. Men för Isaks­son är det fullt nor­malt, äm­net är sna­rast ut­tja­tat.

– Jag har ald­rig haft am­bi­tio­ner att ri­da själv. Det är myc­ket tid som man mås­te off­ra och det kos­tar ex­tremt myc­ket peng­ar.

Men du ri­der in­te ens på din fri­tid?

– Jag har ing­en fri­tid… Men jag red in­nan jag bör­ja­de som häst­skö­ta­re, men nu gör jag det i stort sett in­te alls. ­Möj­li­gen in­nan Douglas hin­ner kom­ma till täv­ling­ar, men vi har ju folk hem­ma på ­går­den som vill ri­da.

I stäl­let äg­nas all tid åt häs­tar­na, men hon skrat­tar och fny­ser på sam­ma gång åt män­ni­skor som tror att hon ba­ra står och go­sar med dem da­gar­na i än­da. Hon har an­svar för allt, och mås­te ock­så ha sten­koll på allt. Allt från häs­tar­nas ut­rust­ning till de­ras häl­so­lä­ge. De ska ryk­tas, mas­se­ras, gö­ras i ord­ning för ­trä­ning, tas om hand ef­ter trä­ning. Och så ska det hål­las koll så att de äter och dric­ker ­or­dent­ligt ock­så.

– Jag har hu­vud­an­sva­ret för fem häs­tar på går­den, de bäs­ta täv­lings­häs­tar­na. Det är t­otalt 22 häs­tar på går­den, men de ö­vri­ga har jag en mind­re del an­svar för. Jag ska ju helst ve­ta om en häst är sjuk in­nan han själv vet om det. Och sen se till att han in­te blir sjuk. Många miss­för­står yr­ket och tyc­ker att det är plut­tigt, men det är väl­digt myc­ket slit. Och krä­ver väl­digt myc­ket ­kun­skap. Häs­tar­na är ju eli­tid­rot­ta­re, så man mås­te hål­la dem fris­ka och ­gla­da. Man får va­ra li­te ve­te­ri­när, li­te mas­sör, li­te hov­sla­ga­re och träd­gårds­mäs­ta­re på sam­ma gång. Allt mås­te man kun­na, och det man in­te kan, det får man se till att lä­ra sig snabbt.

”Det är som en be­bis”

Att till­bringa så många tim­mar var­je dag med häs­tar­na gör att det byggs upp en spe­ci­ell re­la­tion mel­lan Ma­de­len och häs­tar­na. Hon lär kän­na dem in i mins­ta lil­la hu­mör­sväng­ning, och de lär kän­na hen­ne.

– Det är gans­ka sjukt, men jag kan kän­na lukten av häst­bajs och ve­ta om det är från Zacra­men­to.

Hur är det att åka på täv­ling med dem, gläds el­ler sör­jer du med dem be­ro­en­de på re­sul­tat?

– Ja, ab­so­lut. Men in­te på sam­ma sätt som Douglas, häs­tar­na är ju mi­na barn, jag tyc­ker ju om dem oav­sett om det går bra el­ler då­ligt.

Hur mår du om en häst är sjuk ­el­ler blir ska­dad?

– Allt­så, jag har ju ång­est. Jag kan tän­ka mig hur för­äld­rar kän­ner sig när de­ras barn mår då­ligt. Man är så makt­lös, han kan ju in­te sä­ga var han har ont. Det är som en be­bis. Det finns mil­jo­ner an­led­ning­ar till att en häst blir sjuk, men jag går all­tid och straf­far mig själv. Fun­de­rar på om det är ­nå­got jag kun­nat gö­ra. Det är ald­rig kul.

Hur hin­ner du med? Det är ju svårt nog att ha koll på en be­bis, nu har du fem ”be­bi­sar”? Plus yt­ter­li­ga­re 17 som du ska ha ett öga på?

– Ha­ha, ja… Men som tur är blir de säl­lan sju­ka. Och jag har in­te sam­ma koll på de 17 and­ra, det vo­re in­te håll­bart. Det är det som många tving­as gö­ra un­der si­na hundår i det här yr­ket, det för­vän­tas att de ska ha sten­koll på allt plus att du ska gö­ra fem mil­jo­ner a­nd­ra sa­ker. Det knäc­ker en bra per­son, för det är helt omöj­ligt att ha sån koll på så myc­ket och in­te glöm­ma att äta mat själv. Det är det som gör att många häst­skö­ta­re knäcks ti­digt, får då­li­ga er­fa­ren­he­ter och in­te vill fort­sät­ta.

”Då var det ’wow!’”

Ma­de­len Isaks­son har haft tur, hen­nes ”hundår” i bör­jan av kar­riä­ren var bra. ­Tuf­fa, men l­äro­ri­ka.

– Jag hör om skö­ta­re som job­bar oför­säk­ra­de, får job­ba svart el­ler får helt orim­li­ga krav på sig. Jag har ald­rig job­bat så.

Sen ett år till­ba­ka har hon sett till att a­rbets­upp­gif­ter­na ut­ö­kats. Då skaf­fa­de hon kör­kort för den enor­ma last­bi­len som trans­por­te­rar bå­de häs­tar och per­so­nal till t­äv­ling­ar värl­den över.

– Jag bru­kar sä­ga att jag har va­rit två mil ­ut­an­för varen­da stor­stad i Eu­ro­pa… Kom­pi­sar­na tyc­ker det är coolt att jag får kö­ra till P­aris, Madrid, Bar­ce­lo­na. Och visst, jag får åka dit. Men jag är på ett mäss­om­rå­de, två mil ut­an­för stan. Och det är in­te all­tid man or­kar sät­ta sig på en buss och åka in ­ef­ter att man är klar med al­la si­na ar­bets­upp­gif­ter. Det en­da jag kän­de av var när vi var i Las V­egas på världs­cup­fi­na­len 2015. Då var det ”wow, nu har jag ta­git mig än­da hit”.

En och en halv tim­me ef­ter vår an­komst kom­mer Douglas Lin­delöw in i stal­let. Han he­jar glatt sam­ti­digt som han har mo­bi­len mot örat. De se­nas­te 20 mi­nu­ter­na har M­ade­len gjort i ord­ning ni­o­å­ri­ge häs­ten A­mrod för trä­ning­en. När Douglas är klar i te­le­fo­nen hop­par han snabbt upp på h­äs­ten, stäl­ler någ­ra frå­gor, och Ma­de­len sva­rar. Vem det är som har koll på häst och ut­rust­ning är det ing­en tve­kan om. 45 mi­nu­ter ­se­na­re är han till­ba­ka, och då står ­Zacra­men­to iord­ning­gjord för sin trä­ning.

Sam­ma ske­en­de igen, Lin­delöw stäl­ler ­frå­gor­na, hans häst­skö­ta­re har sva­ren.

Vil­ka egen­ska­per hos di­na häst­skö­ta­re är vik­ti­gast för dig?

– Att per­so­nen är an­svars­ta­gan­de, nog­grann, rätt så snabb, har en bra pla­ne­rings­för­må­ga. Och så mås­te de gil­la att ar­be­ta med häs­tar.

Lin­delöw tyst­nar, fun­de­rar li­te. Och ler.

– Och in­te ha nå­got stör­re be­hov av sömn, mat el­ler fri­tid.

Ma­de­len Isaks­son ler ock­så.

– Jag sä­ger in­te att jag är ovärderlig, men jag tror att job­bet som en häst­skö­ta­re gör är ovärderligt för en ­ryt­ta­re som satsar på elitnivå. Du kan jäm­fö­ra det med en ski­då­ka­re, de ­val­lar in­te si­na ski­dor, de be­hö­ver nå­gon som har pro­fes­sio­nell kun­skap om det. Det är ­li­ka­dant in­om häst­värl­den. Douglas är proffs på att ri­da, sen får nå­gon an­nan ta hand om häs­ten. Det är ett teamwork.

Zacra­men­to vill bli kli­ad i örat. Helst he­la, he­la ti­den.

Ma­de­len Isaks­son har hu­vud­an­sva­ret för fem häs­tar på går­den, bland an­nat ­Zacra­men­to som rids av Douglas Lin­delöw.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.