SKIL­DA VÄRLDAR

Det blev myc­ket skri­ve­ri­er i ­tid­ning­ar­na och det var kul för ridspor­ten – trots att det är en stor sport ha­de den ham­nat li­te i skymun­dan

Hästsport - - HENNES & MALIN - Text & fo­to: Ste­fan Holm

NORRFJOLSTA. Det var in­te ba­ra Ma­lin Ba­ry­ard som kas­ta­de ­klä­der­na i den där be­röm­da maske­rad­hopp­ning­en 1996. Vad hän­de med den and­ra tje­jen? Sport­bla­det hit­ta­de Ma­ria Bäck­ström, 43, på en häst­rygg i de dju­pa sko­gar­na i Me­del­pad.

För Ma­lin Ba­ry­ard blev det star­ten på ett livs­långt kän­dis­skap. För Ma­ria Bäck­ström var det, som det bru­kar ­heta, 15 mi­nu­ter i rampljuset.

De var ju två, ryt­tar­na som gjor­de to­tal suc­cé un­der den ­om­skriv­na maske­rad­hopp­ning­en i Gö­te­borg 1996.

Ma­lin och Ma­ria, nä­ra vän­ner se­dan ­pon­ny­ti­den, kom på idén när de gick för­bi re­stau­rang­en på ryt­tar­ho­tel­let vid Kungsports­a­ve­nyn. Vid ett av bor­den satt Niklas Ströms­tedt och hans då­va­ran­de sam­bo, A­gne­ta Sjö­din.

Ma­ria minns hur hon stu­de­ra­de pa­ret med sto­ra ögon.

– Ja, kom­mer man från Sundsvall ser man ju in­te så myc­ket kän­di­sar ut­an­för hoc­keyn, för­kla­rar hon.

Ströms­ted­ts ex­fru, Efva Att­ling, ha­de ­ti­di­ga­re sam­ma år gift sig med Eva Dahl­gren. Hästtje­jer­na kom osökt in på det och b­estäm­de sig för att ta bröl­lops­te­mat till hopp­ba­nan.

Ma­rie Ba­ry­ard, Mal­ins sto­ra­sys­ter, fick upp­dra­get att fixa klä­der­na. Det finns lät­ta­re upp­gif­ter i ett helg­stängt Gö­te­borg, men i en gal­le­ria in­te långt från ho­tel­let sprang hon in på Åh­léns och fix­a­de maske­radut­styr­seln.

Ma­lin var 20 år och Ma­ria 21 när de i varsin ”brud­klän­ning” red ut in­för 10 000 hästäls­ka­re i Scandinavium. Publi­ken skrek så att ta­ket höll på att lyf­ta när de till to­ner­na av Eva Dahl­grens ”Jag klär av mig na­ken” k­asta­de si­na hög­tids­blå­sor och red runt i be­hå, un­der­byx­or och stay-ups.

– Ma­lin vil­le be­stämt ha den svar­ta be­hån, så jag tog den vi­ta. Den var all­de­les för stor, så jag fick gö­ra knu­tar för att tut­tar­na in­te skul­le åka ut, be­rät­tar Ma­ria och skrat­tar åt min­net.

”Vi höll oss på vår kant”

Det var påsk­da­gen, en på al­la sätt upp­stån­del­sens sön­dag.

– Det blev myc­ket skri­ve­ri­er i tid­ning­ar­na och det var kul för ridspor­ten. Trots att det är en stor sport ha­de den ham­nat li­te i skymun­dan, sä­ger Ma­ria Bäck­ström.

Näs­tan allt ljus föll på Ma­lin Ba­ry­ard, som någ­ra tim­mar ti­di­ga­re bli­vit trea i Eu­ropa­fi­na­len. Ma­ria, på Shalom Hall, ha­de in­te mar­gi­na­ler­na på sin si­da och de­la­de elf­te­plat­sen med Rolf-Gö­ran Bengts­son, som red på Pa­ra­di­so.

– Jag rev sista hind­ret och fick in­te va­ra med i om­hopp­ning­en. Sista hind­ret... Det är bland det värs­ta som finns. Då är man ­re­dan en lo­ser och bryr sig in­te om pla­ce­ring­en.

Det är of­ta till­fäl­lig­he­ter­na som styr en män­niskas liv. Har du tänkt på att det kun­nat va­ra om­byt­ta rol­ler?

– Det är klart, men Ma­lin har all­tid va­rit

mer ut­åt­rik­tad. Se­dan har hon Pel­le, som har va­rit fan­tas­tisk. Han är su­per­trev­lig, var med på al­la täv­ling­ar, träf­fa­de folk, knöt kon­tak­ter och sköt­te myc­ket åt Ma­lin. Det var han som fix­a­de så att hon di­rekt ef­ter gym­na­si­et fick åka till (John) Whita­ker och sla­va. Det var ing­en ”walk in the park” men ska man bli rik­tigt bra mås­te man job­ba hårt. Mam­ma kör­de mig till al­la täv­ling­ar, men vi höll oss på vår kant och jag var in­te så tal­för. De var li­te fö­re sin tid med spon­so­rer och så­dant, och det är vik­tigt att ha ett team ba­kom sig. Vi and­ra ryt­ta­re var gam­mal­dags och gne­ta­de på i vår egen värld.

Vem var din störs­ta spon­sor un­der ­kar­riä­ren?

– Pap­pa. Han var fan­tas­tisk.

För Ma­ria Bäck­ström är det en dag bland al­la and­ra. Hon gick upp 06.30, läm­na­de hem­met i säll­skap med si­na två hun­dar och gick till fa­mil­jens ri­dan­lägg­ning, där hon släpp­te ut häs­tar­na och fix­a­de stall­gö­rat.

”Väl­kom­men till Nä­sets rid­cen­ter” står det på en lu­tan­de trä­skylt in­till den grus­väg som le­der till går­den ett par mil syd­väst om Sundsvall.

Mam­ma Ingrid, 74, tar emot på ­par­ke­ring­en med en sprej­flas­ka ren­gö­rings­me­del i ena han­den. Hon har ba­kat en kladd­ka­ka och tänk­te ren­gö­ra ute­möb­ler­na in­nan ef­ter­mid­dag­s­kaf­fet ser­ve­ras.

Me­dan Ma­ria le­der någ­ra häs­tar till stal­let vi­sar Ingrid runt på går­den. Här finns två stall, ett rid­hus, två hopp­ba­nor, läk­ta­re och in­kvar­te­rings­möj­lig­he­ter för rid­lä­ger­del­ta­ga­re.

I det vit­må­la­de bo­nings­hu­set bor Ma­ri­as sto­ra­sys­ter och kol­le­ga, Mar­ga­re­ta Bäck­ström, 48. Till­sam­mans dri­ver de Stall ­Kil­li­grew AB. Upp­föd­nings­de­len är av­veck­lad, men de kan för­sör­ja sig ge­nom rid­sko­lan och drif­ten av ett vat­ten­kraft­verk. När­ma­re hund­ra ele­ver kom­mer hit två gång­er i vec­kan.

Ingrid stan­nar till på stall­bac­ken och ­blic­kar ut över da­len.

– Du ser, det är vac­kert i Norr­land.

”Så små­ning­om blev han to­kig”

Ing­en kan sä­ga emot. So­lens strå­lar får ­Vi­karns vat­ten att gnist­ra. Tyd­li­gen bor hon på and­ra si­dan sjön, i Sör­fors, i det som en gång var fa­mil­jen Bäck­ströms som­mar­hus.

Går­den som skul­le bli cent­rum för ridspor­ten i nor­ra Sve­ri­ge köp­te hen­nes ma­ke, fas­tig­hetskung­en Jan M Bäck­ström, 1979.

– Rid­hu­set bygg­des 1982. Så små­ning­om blev han to­kig och bygg­de allt det and­ra. Han är upp­hov till allt det här, men jag kla­gar i­nte. Vi har haft kul, sä­ger Ingrid.

El­va år har gått se­dan Jan M Bäck­ström dog i lung­can­cer, 67 år gam­mal. När han l­ev­de gjor­de han allt för si­na fy­ra ri­dan­de dött­rar, Ma­de­le­i­ne, nu 53, Mar­ga­re­ta, 48, M­ari­an­ne, 44, och Ma­ria, 43. För att fri­gö­ra ka­pi­tal till rid­cen­trat sål­de han Åh­léns­hu­set i cen­tra­la Sundsvall, och när an­lägg­ning­en stod klar åk­te han till Ir­land och köp­te ung­häs­tar som hans flic­kor ut­veck­la­de och täv­la­de in­nan de sål­des vi­da­re.

Syst­rar­na Bäck­ström drev varand­ra mot top­pen och var snart ett be­grepp i ryt­tar-Sve­ri­ge. Al­la fy­ra har täv­lat på SM-ni­vå, tre har ri­dit i lands­la­get och högst av dem n­åd­de Ma­ria.

Som young ri­der vann hon två SM-guld och två upp­la­gor av Drott­ning­ens pris. 1994 kom hon trea i EM och året där­på hjälp­te hon Sve­ri­ge att vin­na lag-EM-guld i tys­ka Ba­ben­hau­sen.

Det stan­na­de in­te där. Ma­ria Bäck­ström var OS-reserv 1996, vann två ­in­ter­na­tio­nel­la Grand Prix-täv­ling­ar, del­tog i na­tions­hopp­ning­ar och blev svensk mäs­ta­re 2005.

– Vill du ha nå­got att dric­ka?

Det är Ma­ria som und­rar. Hon bär en oran­ge huv­trö­ja över en ma­rin­blå piké­trö­ja, kort­byx­or och gym­nas­tik­skor.

Fram­ti­den skul­le till­hö­ra hen­ne och Ma­lin Ba­ry­ard, men me­dan Ma­lin för­be­re­der sig in­för EM fun­de­rar Ma­ria på när hon ska m­åla föns­ter och dra fär­digt trå­den till en av ­ha­gar­na.

– Det är jag som skö­ter mark­job­bet. Jag har ba­ra en häst i trä­ning och den, Kil­li­grews A­rgen­ti­na, har min sys­ter­dot­ter Re­bec­ca fått ta över. ”Bec­cis” brin­ner för det och gör ett bra jobb. Det är ro­ligt att se hen­ne täv­la och är enkla­re att stå vid si­dan av och va­ra ­världs­mäs­ta­re. Min svå­ger är hoc­key­ga­len och nu för­står jag al­la ”hoc­key­proffs” som sit­ter och skri­ker.

När täv­la­de du själv se­nast?

– I april, i Umeå. Jag tril­la­de av på fram­hopp­ning­en och fick en spric­ka i rev­be­net. No mo­re! Jag är in­te så smi­dig läng­re, så när jag tril­lar av... Boom!

Kom­mer du ta upp täv­lan­det igen?

– Själv­klart. Det är in­te så att jag vill läg­ga mig på nå­gon hög­re ni­vå, men täv­lings­bi­ten är fort­fa­ran­de kul. Det är in­te li­ka ro­ligt med re­san­det, pac­kan­det och för­be­re­del­ser­na.

Det luk­tar gräs och som­mar tills Dai­sy, ­Ma­ri­as eng­els­ka bull­ter­ri­er, släp­per en fis som stin­ker så att fröställ­ning­ar­na på al­la över­blom­ma­de mask­ro­sor lyf­ter mot him­len i ren själv­be­va­rel­se­drift. Mor­ris, jack rus­sell-ter­ri­ern som gör Dai­sy säll­skap un­der bor­det, väl­jer att hell­re fly än il­la fläk­ta.

– Hon är ex­tremt bra på det där. Jag bru­kar kal­la hen­ne ”The si­lent pre­da­tor” (Det tys­ta rov­dju­ret). Fi­sar­na ba­ra kom­mer – och så blir man helt däc­kad.

Ma­ria har snart fått säll­skap vid fi­ka­bor­det av sin sys­ter, mam­ma Ingrid och ”Mag­gans” dot­ter Re­bec­ca Sjögren. De till­hör tre ge­ne­ra­tio­ner, men lå­ter som fy­ra syst­rar när de p­ra­tar.

– När ni kör­de last­bi­len på nät­ter­na låg jag och Ma­lin och tjuvrök­te, er­kän­ner Ma­ria för sin mor.

– Gjor­de ni?

– Ja.

– Du och Pel­le bol­ma­de väl så myc­ket att ni ing­et märk­te, sä­ger ”Mag­gan” och skrat­tar.

– Det var för att hål­la sig va­ken, sä­ger Ingrid och be­rät­tar att hon även bru­ka­de dric­ka c­ocaco­la med pul­verkaf­fe för att hål­la trött­he­ten bor­ta un­der de natt­li­ga lång­re­sor­na.

Vad be­tyd­de kon­kur­ren­sen mel­lan er ­syst­rar?

– Hel­ve­te, vi har va­rit som tax­ar och trig­gat varand­ra. Ma­ri­an­ne ha­de täv­lings­skal­le, jag var helt orädd och kun­de hop­pa högt. Ja, jag har till­hört topp 10 i Sve­ri­ge – men all­tid va­rit ef­ter Ma­ria. För hen­ne var det ba­ra häs­tar, l­iksom. Det är ma­giskt att se hen­ne täv­la, s­äger ”Mag­gan”.

Var­för nåd­de du störst fram­gång­ar, M­aria?

– Jag vet in­te, men jag har nog all­tid va­rit gans­ka blyg och in­te um­gåtts så myc­ket med folk. Jag går in­te på kro­gen och har ing­en f­amilj ut­an hål­ler mig till hun­dar. Det ba­ra blev så. Jag ha­de mi­na häs­tar och var dri­ven.

”Störs­ta ne­der­la­get i mitt liv”

Hon tar för sig av ka­kan med en tårtspa­de som är ut­for­mad som en klack­sko. De­sig­nen le­der till ett an­nat sam­tal­säm­ne.

– Jag är fort­fa­ran­de för­ban­nad på min ­älds­ta sys­ter, ut­bris­ter Ma­ria.

”Mad­de”, som bor ut­an­för Sö­der­kö­ping, har tyd­li­gen en vän som job­bar med casting och är den di­rek­ta or­sa­ken till att syst­rar­na ­Bäck­ström 2013 dök upp i tv-pro­gram­met ”Trin­ny & Su­san­nah sty­lar om Sve­ri­ge”.

– Fan, allt­så. Vil­ket skit­pro­gram. Det är nog det störs­ta ne­der­la­get i he­la mitt liv. Du ser hur jag rod­nar. Åh, vad pin­samt. Jag tänk­te att det skul­le vi­sas en gång, men på TV4 är det ju en jäv­la mas­sa re­pri­ser he­la ti­den. Jag blir ald­rig fri från den där ski­ten, sä­ger Ma­ria.

– Jag och Ma­ria sa nej, men för sys­kon­kär­le­ken ställ­de vi upp. Är det vad man ska bli ihåg­kom­men för i li­vet, att man vand­ra­de o­mkring i nå­gon jäv­la le­o­pard­fär­gad tu­ni­ka och tving­a­de sitt barn sä­ga att mam­ma är ­vac­ker? frå­gar sig ”Mag­gan”.

– Jag fick till och med gå upp på sce­nen. Det är det värs­ta jag har va­rit med om, sä­ger ­Re­bec­ca.

När det gäl­ler Ma­lin Ba­ry­ard har fa­mil­je­med­lem­mar­na be­tyd­ligt lju­sa­re min­nes­bil­der.

– Hon är en bra mam­ma och har än­då hål­lit sig kvar i top­pen. Det hon gjort sports­ligt är fan­tas­tiskt. Ma­lin är så cool. Kun­de de gö­ra en sta­ty av Zla­tan kan de fan gö­ra en av Ma­lin och pla­ce­ra ut­an­för ridsport­för­bun­det. Hon har lyft vår sport, som fått strål­kas­tar­ljus och myc­ket press tack va­re hen­ne. Vis­sa är bitt­ra och tyc­ker att det ba­ra hand­lar om Ma­lin, men skit i det. Man mås­te för­stå vad hon har in­ne­bu­rit för spor­ten. Om in­te Ma­lin fun­nits ha­de vi kanske fort­fa­ran­de har­vat runt som på sten­ål­dern. ”Bec­cis”, vad tyc­ker du om Ma­lin? ­und­rar ”Mag­gan”.

– Det är helt fan­tas­tiskt att se hen­ne ri­da, men jag tyc­ker att Ma­ria ri­der li­ka bra. Det är synd att hon in­te är med läng­re, så att man h­ade fått skry­ta li­te.

Ma­ria, vil­ket är ditt förs­ta min­ne av Ma­lin?

– Hon red en vit b-pon­ny och vann nå­gon klass i... Jag tror det var i Väs­ter­vik. Då var vi tio–el­va år. Se­dan bör­ja­de vi re­sa ihop när vi var 14–15. Pel­le ha­de ing­en last­bil, så vi samåk­te. Vi ha­de väl­digt kul och pon­ny-EM i Rom 1990 var en rik­tigt ro­lig re­sa. Ma­lin vann, jag ram­la­de av och blev tia. Det finns fil­mer från EM 1990, när vi sit­ter och äter och har kul.

Vad har ni för kon­takt i dag?

– Vi var väl­digt bra kom­pi­sar. Det är vi fort­fa­ran­de, men hon har sitt liv och sin fa­milj. När vi ses på täv­ling­ar tar vi en fi­ka och snac­kar, men det är nog ett år se­dan se­nast.

Ef­ter fika­pa­u­sen sit­ter Ma­ria upp på ­Kil­li­grews Ar­gen­ti­na, men eki­pa­get är snart till­ba­ka i stal­let. I sa­del­kam­ma­ren häng­er ett an­tal in­ra­ma­de fo­to­gra­fi­er som vitt­nar om hen­nes liv som topp­ryt­ta­re.

På en av bil­der­na, från en na­tions­hopp­ning nå­gon­stans i värl­den, ser Ma­ria Gret­zer ut att bä­ra horn. Hon har säll­skap av för­bunds­kap­ten Ja­na Wan­ni­us, Ma­lin Ba­ry­ard, Jens Fre­dric­son, Roy­ne Zet­ter­man och en viss Ma­ria Bäck­ström.

Det var så lands­la­get kun­de se ut i slu­tet av 1990-ta­let.

– Ibland, när det är trå­kigt och mörkt, tit­tar jag på de här kor­ten. Synd att man in­te knäpp­te mer kort när man var ute och res­te och ha­de trev­ligt.

Vil­ket är ditt stol­tas­te ögon­blick som ­ryt­ta­re?

– Jag vet in­te, men en av de ro­li­gas­te täv­ling­ar­na var med min bäs­ta häst, Shalom Hall. När vi var och täv­la­de i USA gick hon runt och bröt bo­gen i stall­gång­en. Det var in­te sä­kert att hon skul­le kom­ma till­ba­ka, men åt­ta–nio må­na­der se­na­re hop­pa­de vi en 110-täv­ling och ställ­de upp i SM, där vi blev trea. Det var väl­digt kul och känslo­mäs­sigt. Se­dan pen­sio­ne­ra­de jag hen­ne och slu­ta­de täv­la på in­ter­na­tio­nell ni­vå. Det var 1999. Häs­tar ska pro­du­ce­ras och det är myc­ket att hål­la koll på. Jag or­ka­de in­te. Min fa­milj ­stöt­ta­de mig till 110 pro­cent, men det hand­lar om ”cash in”. Det är en dyr sport och allt har sin tid, be­rät­tar Ma­ria Bäck­ström.

Hon tänk­te an­vän­da Shalom Hall som avels­sto, men häs­ten hann ba­ra få ett föl in­nan den dog.

– Hon var dräk­tig när hon för­o­lyc­ka­des i ­ha­gen. En pin­ne slog hål på aor­tan. Det var ett trå­kigt slut för en så fin häst, sä­ger Ma­ria.

Stjärn­häs­ten är be­gravd på en vac­ker plats in­till hopp­ba­nan när­mast sjön, men min­ne­na le­ver vi­da­re.

– Vi kom trea på ung­doms-EM, vann en Grand Prix-täv­ling och var re­ser­ver till OS 1996, i At­lan­ta. Shalom Hall fick ett föl, men det är den ela­kas­te jäv­la häst jag har haft. När jag skul­le sät­ta på ben­skydd la han sig ner i stall­gång­en. Det var en rik­tig ill­bat­ting.

”Fan, jag var gans­ka bra än­då”

Kun­de de gö­ra en sta­ty av Zla­tan kan de fan gö­ra en av Ma­lin – om in­te hon fun­nits ha­de vi kanske fort­fa­ran­de h­ar­vat runt som på sten­ål­dern

Vad har du för dröm­mar i dag?

– Dröm­mar? Mås­te man ha det? Jag bör­ja­de täv­la när jag var nio, red mitt förs­ta nor­dis­ka mäs­ter­skap när jag var el­va... När pap­pa gick bort sa jag att jag ski­ter i det här, så jag sål­de mi­na bäs­ta häs­tar. El­va år se­na­re har jag knappt rört mig från går­den. Det är skönt att in­te ha kni­ven mot stru­pen och kän­na att man mås­te pre­ste­ra. Jag är för­sik­tig med mål, tar da­gen som den kom­mer.

Kän­de du press från din pap­pa?

– Nej, men från mig själv. Jag vil­le pre­ste­ra.

Har du va­rit av­und­sjuk på Ma­lin?

– Nej, nej, nej. Jag är in­te bit­ter. Al­la har o­li­ka för­ut­sätt­ning­ar och man ska in­te jäm­fö­ra sig med and­ra. Själv­klart ha­de jag ve­lat hop­pa i OS, men nu blev det in­te så. Tit­tar jag i back­spe­geln... Fan, jag var gans­ka bra än­då. Det räck­te in­te he­la vägen men jag lyc­ka­des bra med de häs­tar jag ha­de. Vi ut­bil­da­de al­la ­häs­tar och det är ock­så en ta­lang som ryt­ta­re. Dess­utom har jag haft väl­digt ro­ligt. Allt kan in­te räk­nas i fram­gång­ar.

När EM av­görs i Gö­te­borg ska hon bän­ka sig fram­för tv:n och hål­la tum­mar­na för en g­am­mal vän.

– Jag hop­pas att Ma­lin får den där in­di­vi­du­el­la me­dal­jen. Hon har haft en så bra kar­riär och för­tjä­nar det verk­li­gen.

Ma­ria Bäck­ström och Ma­lin Ba­ry­ard kas­ta­de bå­da klä­der­na i den vi­da om­skriv­na maske­rad­hopp­ning­en i Gö­te­borg och Scandinavium. Men det var Ba­ry­ard, som ti­di­ga­re un­der da­gen bli­vit trea i världs­cu­pens ­Eu­ropa­fi­nal, som stal ru­bri­ker­na. Det syn­tes bland...

Bäck­ström bor i dag ett par mil ut­an­för Sundsvall in­till fa­mil­jens ri­dan­lägg­ning, Nä­sets rid­cen­ter.

I sa­del­kam­ma­ren häng­er fle­ra ­fo­to­gra­fi­er som på­min­ner om Ma­ria Bäck­ströms tid som ryt­ta­re på elitnivå.

Ef­ter en täv­ling 1999.

Ma­ri­as pap­pa, fas­tig­hetskung­en Jan M Bäck­ström (till hö­ger), köp­te går­den och mar­ken 1979. Tre år se­na­re stod rid­hu­set klart – och se­dan fort­sat­te han ba­ra byg­ga. I dag finns två stall, ett rid­hus, två hopp­ba­nor, läk­ta­re och i­nkvar­te­rings­möj­lig­he­ter...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.