JAK­TEN PÅ ­ DEN PER­FEK­TA AVKOMMAN

79 ston är bo­ka­de för inse­mi­ne­ring – ba­ra just den­na dag

Hästsport - - HENNES & MALIN - Text: Ste­fan Holm Fo­to: Ca­ro­li­na Byr­mo

LÖVS­TA GÅRD. EM är näs­ta sto­ra upp­gift. Men Tin­ne Vil­helm­son Silfvén, 50, har re­dan bör­jat pla­ne­ra för OS i To­kyo. Sju­å­ri­ge Van Vi­val­di kan ta hen­ne dit. Hon ser en bli­van­de dres­syr­stjär­na i avels­hings­ten. Följ med till Lövs­ta stu­te­ri, där ­dröm­mar­na om sports­lig ­fram­gång och den per­fek­ta avkomman kan ­rym­mas i sam­ma häst.

De som hål­ler på med spor­ten och de som hål­ler på med avel är säl­lan sam­ma per­so­ner – här vill vi fö­ra sam­man sport och avel

Tin­ne Vil­helm­son Silfvén tar ett fast rött äpp­le ur en korg och kas­tar det ut­med stall­gång­en. Mol­ly, en av hen­nes hun­dar, spring­er ef­ter den studsan­de fruk­ten i en ra­san­de fart och fång­ar den mel­lan kä­kar­na. Ve­ga, hen­nes and­ra jyc­ke, ver­kar in­te fat­ta vit­sen med äp­peljak­ten och väl­jer att an­gri­pa Mol­ly.

Är det som det på­stås, att hun­den är m­än­ni­skans bäs­ta vän?

Tin­ne fri­gör äpp­let från Mol­lys käf­tar och kas­tar i väg det yt­ter­li­ga­re en gång in­nan hon sva­rar.

– Jag är hund­to­kig, men en häst kan vi­sa sam­ma till­gi­ven­het och vil­ja att va­ra till lags. Skill­na­den är att man mås­te loc­ka fram den ­si­da som var och en kan se hos en hund. Häs­ten är ju till na­tu­ren ett flykt­djur – och li­te an­norlun­da till stor­le­ken, sä­ger Tin­ne di­plo­ma­tiskt.

I en av de 18 box­ar­na i stal­let på Lövs­ta gård står en svart skön­het som föd­des i Tyskland 2010. Till skill­nad från hun­dar­na är han in­te på lek­hu­mör, vill in­te ens ha ett äpp­le när han e­rbjuds det.

Det ståt­li­ga dju­ret är för­mod­li­gen trött e­fter en lång ar­bets­dag. Hings­tar­na som an­vänds i avels­verk­sam­he­ten bru­kar va­ra till­ba­ka i stal­let vid 14-ti­den, men den här mån­da­gen hann kloc­kan när­ma sig 17.00 in­nan han nydu­schad pla­ce­ra­des ba­kom den gal­ler­för­sed­da box­dör­ren.

Namn­skyl­ten be­rät­tar att han he­ter Van ­Vi­val­di 1286 och är av­kom­ma till Vi­val­di och Amu­el. Själv har han spri­dit sin säd över he­la Sve­ri­ge och de­lar av Tyskland. Upp­åt 500 föl och ung­häs­tar bär hans ge­ner, och det är ba­ra bör­jan.

En­bart i dag har hans ef­ter­trak­ta­de sper­mi­er skic­kats till för­vän­tans­ful­la stoä­ga­re i Över­by, Nöb­be­le, Trogs­ta, Eklun­da och Sundsvall.

– Jag är jät­tein­tres­se­rad av avels­bi­ten och lär mig he­la ti­den. De som hål­ler på med spor­ten och de som hål­ler på med avel är säl­lan s­am­ma per­so­ner, men här för­sö­ker vi fö­ra sam­man sport och avel. Jag ha­de egent­li­gen ba­ra fött upp en häst in­nan jag kom hit, och det var en till­fäl­lig­het. Jag vil­le ju ri­da mi­na häs­tar och ha­de ald­rig haft ett sto som blev dräk­tigt. Ung­häs­tar­na som kom­mer här­i­från är oer­hört spän­nan­de. Jag vill in­te häv­da att vi får fram täv­lings­häs­tar till mig, men vi får fram fi­na häs­tar till väl­digt många kun­der, sä­ger Tin­ne Vil­helm­son Silfvén.

”Trygg­he­ten är guld värd”

Hon har job­bat som stu­te­ri­och ut­bild­nings­chef på ­Lövs­ta gård se­dan An­to­nia Ax:son John­son star­ta­de verk­sam­he­ten år 2000. Tin­ne nic­kar mot rid­hu­set på den mil­jö­cer­ti­fi­e­ra­de an­lägg­ning­en u­tan­för Upp­lands Väs­by. Det var tyd­li­gen där, på läk­ta­ren, de träf­fa­des förs­ta gång­en. An­to­nia sök­te en ryt­ta­re till Welt­man och vil­le få till ett mö­te. – Det var hös­ten 1999. Vi fann varand­ra e­xtremt bra och pra­ta­de, pra­ta­de, pra­ta­de. Till slut er­bjöd hon mig ett jobb och det har för­änd­rat mitt liv to­talt. Min täv­lings­sats­ning är helt an­norlun­da. Att ha en häst­ä­ga­re som vill be­hål­la de fi­na häs­tar­na är helt fan­tas­tiskt. Trygg­he­ten är guld värd. Här har jag fått le­va och ut­veck­la min dröm på al­la plan, sä­ger T­in­ne Vil­helm­son Silfvén, som ti­di­ga­re drev ett ut­bild­nings­stall på Få­gel­bro Golf & ­Country Club på Värm­dö.

Hon bor på går­den, i Lindstu­gan, med ­ma­ken Jan, 51, och so­nen Lucas, 15, och har sin spon­sor och chef som närms­ta gran­ne. Fa­mil­je­fö­re­ta­ga­ren som i de­cen­ni­er var en sym­bol för Ax­el John­son-grup­pen för­ser in­te ba­ra Tin­ne och barn­bar­net Stel­la Röhlc­ke med häs­tar ut­an har som mål att för­bätt­ra svensk ridsport i stort, bå­de när det gäl­ler ­häs­tar och ryt­ta­re.

För att få fram bätt­re täv­lings­häs­tar har Lövs­ta stu­te­ri in­te ba­ra köpt kva­li­tets­hings­tar ut­an även star­tat Lövs­ta Star, som ska upp­munt­ra al­la upp­fö­da­re att s­at­sa på bra ston. Pro­jek­tet in­ne­bär att äga­re till fram­gångs­ri­ka ston i ­ål­dern 3–14 år in­te be­hö­ver be­ta­la språng- och sta­tions­av­gif­ter­na och får 90-dygns­av­gif­ten sub­ven­tio­ne­rad med 50 pro­cent. Som mot­pre­sta­tion mås­te stoä­ga­ren

läg­ga till suf­fix­et LVST vid namn­re­gis­te­ring­en av fö­let.

För att ut­veck­la lan­dets ta­lang­er in­om dres­syr och hopp­ning fi­nan­si­e­rar An­to­nia Ax:son John­son även täv­lings­se­ri­en Lövs­ta Futu­re Chal­lenge, där de bäs­ta eki­pa­gen får vi­sa upp sig på de år­li­ga häst­sho­wer­na i Gö­te­borg och Stock­holm.

Den som tror att hon drog igång verk­sam­he­ten för att få sin för­mö­gen­het att växa har in­te stu­de­rat bok­slu­ten. 2006–2015 re­do­vi­sa­de Lövs­ta stu­te­ri AB, som är mo­der­bo­lag till Lovs­ta In­ter­na­tio­nal och ett helägt dot­ter­fö­re­tag till B.J.A Croo­nen, ett ne­ga­tivt ­rö­rel­se­re­sul­tat på över en halv mil­jard, 517,4 mil­jo­ner kro­nor.

Tack va­re minst sagt ge­ne­rö­sa kon­cern­bi­drag och ak­tieägar­till­skott har bo­la­get än­då ett fritt eget ka­pi­tal på 340 mil­jo­ner.

Det är An­to­nia Ax:son John­sons sätt att ­be­ta­la till­ba­ka till den sport som be­ri­kat hen­nes liv.

– An­to­nia äls­kar häs­tar och brin­ner för ridspor­ten. Hon gör ett enormt ar­be­te för att för­verk­li­ga sin vi­sion att ut­veck­la svensk och in­ter­na­tio­nell ridsport, sä­ger Tin­ne Vil­helm­son Silfvén.

Det mås­te va­ra spe­ci­ellt att ri­da häs­tar som vux­it upp här på Lövs­ta?

– Vi har in­te så många egen­upp­föd­da ef­tersom det krävs en enorm vo­lym för att få fram bra häs­tar, men två–fy­ra föl stan­nar på går­den var­je år. Det är ex­tra ro­ligt när man har ri­dit bå­de mam­man och pap­pan. Det är som med män­ni­skor, att man kän­ner igen vis­sa drag. ”Nä­men, tit­ta vad den gör! Den är pre­cis som sin mam­ma!” Vi skrat­tar var­je dag åt så­da­na drag. Se­dan kan det kom­ma hel­sys­kon som är helt an­norlun­da, pre­cis som med män­ni­skor.

Har vun­nit al­la täv­ling­ar

Tin­ne åt en muf­fins till lunch och bor­de v­ara li­ka trött och or­kes­lös som Van Vi­val­di, men ögo­nen gnist­rar när hon be­trak­tar ho­nom.

Lövs­ta stu­te­ri köp­te 50 pro­cent av hings­ten 2012, i sam­band med att Tin­nes Grand Prix­häst Fa­vou­rit sål­des till äga­ren Sven Rothen­ber­ger. Sven, som 1990 blev världs­mäs­ta­re i Stock­holm, vil­le ha kvar Van Vi­val­di i sitt dres­syr­stall i Bad Hom­burg vor der Hö­he, men se­dan 2015 är han sta­tio­ne­rad på Lövs­ta gård.

– När vi fick chan­sen att kö­pa loss ho­nom gjor­de vi det gla­de­li­gen, sä­ger Tin­ne Vil­helm­son Silfvén.

Van Vi­val­di är god­känd för avel i Tyskland och Sve­ri­ge och vann det svens­ka bruks­pro­vet för gång­arts­hings­tar 2014. Ef­tersom han är p­opu­lär som avels­hingst har han in­te täv­lats i år, men den fram­ti­da dres­syr­stjär­nan vi­sa­de upp sig i tre täv­ling­ar för­ra året och gjor­de i­ng­en be­svi­ken.

Han vann samt­li­ga med Tin­nes förste­be­ri­da­re Ca­ro­li­ne Dar­court i sa­deln. Om allt går en­ligt pla­ner­na är det Van Vi­val­di som tar Tin­ne till OS 2020. I dags­lä­get he­ter al­ter­na­ti­ven Espe­ran­ce och Eto­i­ne.

På sju OS-star­ter har den ny­bliv­na 50-åring­en som bäst bli­vit åt­ta in­di­vi­du­ellt, och det var i Rio de Ja­nei­ro för­ra året. In­nan en av de verk­li­ga gi­gan­ter­na in­om svensk dres­syr tac­kar för sig vill hon vin­na den där ef­ter­läng­ta­de me­dal­jen.

– Ja, jag tänk­te att jag ska för­sö­ka gö­ra det och tän­ker re­dan på To­kyo. Det är full sats­ning mot det som ska hän­da om tre år. Vi har tre häs­tar som jag se­ri­öst vet kan hål­la måt­tet och som vi satsar på mot det må­let. De har in­te täv­lat i de högs­ta klas­ser­na än och kom­mer sä­kert ta oli­ka vägar, men just nu är de ak­tu­el­la, ­sä­ger Tin­ne Vil­helm­son Silfvén.

Van Vi­val­di sam­las tre gång­er i vec­kan och pre­cis som på lan­dets samt­li­ga se­minsta­tio­ner sker det på mån­da­gar, ons­da­gar och fre­da­gar. In­nan han förs till se­minsta­tio­nen på Stjärn­borgs gård lin­das be­nen i stal­let på Lövs­ta gård. An­nars ris­ke­rar hings­tar­na att få skav­sår på in­si­dan av knä­na när de hop­par på den så kal­la­de fan­to­men.

Tin­ne Vil­helm­son Silfvén tar plats ba­kom rat­ten i en av stu­te­ri­ets bi­lar och rul­lar ef­ter häst­trans­por­ten som frak­tar Van Vi­val­di. När hon kor­sat E4:an, pas­se­rat Torså­ker slott och när­mar sig an­lägg­ning­en tyc­ker hon sig se Welt­man i en av ha­gar­na, men det är en an­nan häst som döl­jer sig un­der täc­ket.

– Nä, det var in­te han. Vil­ken lu­ring!

Hur många av häs­tar­na kän­ner du igen på går­dar­na?

– In­te så många. Vi har runt 60 häs­tar, varav 18 i trä­ning på Lövs­ta. På Stjärn­borg är det föl, ung­häs­tar och tvåå­ring­ar. Många av dem som går här med föl är in­te vå­ra. De är här för att be­täckas och kanske stan­nar ett par da­gar. Det är många som kom­mer och går, sä­ger ­Tin­ne.

Welt­man, den i dag 22-åri­ge hings­ten, har par­ke­rats i en av rast­ha­gar­na ut­an­för se­minsta­tio­nen för att se om sto­na är i la­gom brunst. Är de in­te det vi­sar han ing­et stör­re in­tres­se.

På ”Stjär­nan” har verk­sam­he­ten va­rit i full gång se­dan strax fö­re sju i mor­se. Den här da­gen är de in­te mind­re än 79 till an­ta­let, sto­na som är in­bo­ka­de för inse­mi­ne­ring.

Hingst­an­sva­ri­ge Flo­ri­an Dar­court, en bel­ga­re som har job­bat för stjärn­ryt­ta­re som Mar­cus Eh­ning och Lu­do Philli­paerts, sit­ter ba­kom sitt skriv­bord på stall­kon­to­ret men syns in­te ba­kom al­la fri­go­lit­kar­tong­er som re­dan har pac­kats med sper­mi­e­fyll­da prov­rör och ob­li­ga­to­ris­ka sam­lings­jour­na­ler.

I ut­rym­met på and­ra si­dan väg­gen står fan­to­men, en höj- och sänk­bar cy­lin­der­for­mad pjäs klädd i lä­der och plast­film. Ena än­den är ka­pad för att per­so­na­len lät­ta­re ska kom­ma åt hings­tar­nas äd­la de­lar.

In­nan Van Vi­val­di hop­par upp sö­ker han sig mot den en­da box­en i den här de­len av stal­let. Där, på and­ra si­dan gall­ret, står pon­nyn Gre­ta som age­rar tea­ser­sto. Hon är in­te bruns­tig men det hän­der än­då nå­got i Van Vi­val­di ef­tersom per­so­na­len har dop­pat bo­mulls­tus­sar i brunstu­rin och pla­ce­rat dem i ett prov­rör som med hjälp av sil­vertejp har fästs i hu­vud­höjd.

– Gre­ta luk­tar som om hon vo­re bruns­tig och det går de i gång på. De vet ing­et an­nat. Vi har ald­rig haft en hingst som va­rit på van­lig be­täck­ning och se­dan gått över till det här, men i USA mås­te man gö­ra det den vägen. Häs­tar­na har helt oli­ka ru­ti­ner. Vis­sa häl­sar på sto­et, vis­sa vill ba­ra att hon ska stå där, ­vis­sa gör sitt jobb än­då. Många är fan­tas­tis­ka och är kla­ra på tre ­mi­nu­ter, ­vis­sa är svå­ra­re att få i gång. Det är väl­digt va­ri­e­ran­de och är de rik­tigt ohingsti­ga kan vi tving­as häm­ta ett bruns­tigt sto, be­rät­tar se­minsta­tions­che­fen Ma­lin Coh­lin, 40.

”De är snab­ba och kvic­ka”

In­nan Van Vi­val­di leds in och hop­par på boc­ken tar Flo­ri­an Dar­court och Oli­via Jons­son på sig hjäl­mar och skor med stål­hät­ta. Flo­ri­an bär en ar­ti­fi­ci­ell va­gi­na som fyllts med kropps­tem­pe­re­rat vat­ten och för­setts med en upp­sam­lings­flas­ka. Han trär den på Van Vi­val­dis kön me­dan Oli­via hål­ler hings­ten i tyg­lar­na.

Sam­ti­digt har Ma­lin Coh­lin ta­git plats i det in­til­lig­gan­de la­bo­ra­to­ri­et, re­do att do­se­ra och pac­ka. Det skram­lar och väsnas men ef­ter någ­ra mi­nu­ter öpp­nas en luc­ka till labb­de­len och Flo­ri­an över­räc­ker flas­kan med se­min från Van Vi­val­di.

En töm­ning ger, be­ro­en­de på häst, 20–35 mil­li­li­ter råsper­ma. Det är dyr­ba­ra drop­par. Språngav­gif­ten är på 2 500 kro­nor och ef­ter 90

da­gar föl­jer en dräk­tig­hets­av­gift på 9 000 kro­nor, för­ut­satt att be­frukt­ning­en lyc­kas. Moms till­kom­mer lik­som ve­te­ri­när- och even­tu­el­la upp­stall­nings- och frakt­kost­na­der.

Avels­verk­sam­he­ten på Lövs­ta gård har ex­plo­de­rat och om­sät­ter nu drygt 5 mil­jo­ner kro­nor. Dräk­tig­hets­av­gif­ten skil­jer sig kraf­tigt mel­lan häs­tar­na som om­fat­tas i Löv­stas hingst­pro­gram. Ba­ra fryst se­min från Bal­ti­mo­re, som har täv­lats av Ma­lin Ba­ry­ard Johns­son och Rolf-Gö­ran Bengts­son och nu rids av Alex­an­der Zet­ter­man, är dy­ra­re än Van Vi­val­dis säd.

Lövs­ta äger in­te al­la avels­hings­tar ut­an sam­ar­be­tar med häst­ä­ga­re i bå­de Sve­ri­ge och ­ut­om­lands. I en box står Cru­sa­der Ice, som ägs av Grevlun­da­går­den i Vi­ta­by, det vill sä­ga ­Pe­der Fre­dric­son och hans fru Li­sen. Även Paul Schoc­ke­möhle, som dri­ver värl­dens störs­ta hästupp­föd­ning och är Löv­stas sam­ar­bets­part­ner i Tyskland, har en hingst på plats.

– På hopp­si­dan har vi al­la högin­tres­san­ta blods­lin­jer och det är vi­da spritt även på dres­syr­si­dan, sä­ger Ma­lin Coh­lin.

Med hjälp av en Sper­macue räk­nar hon ut kon­cent­ra­tio­nen och hon blir in­te be­svi­ken när fo­to­me­te­r­ap­pa­ra­ten vi­sar re­sul­ta­tet.

– 275 mil­jo­ner sper­mi­er per mil­li­li­ter. Det är gans­ka myc­ket med tan­ke på att det ba­ra be­hövs en sper­mie för att få fram ett föl, kon­sta­te­rar hon.

Se­dan tar hon, med hjälp av en mikro­pi­pett, li­te sper­ma som hon grans­kar i ett mik­ro­skop.

– Om Van Vi­val­di skul­le få en in­fek­tion syns det di­rekt på sper­mi­er­na. Ef­tersom vi sam­lar ho­nom så of­ta vet vi hur det ska se ut, och det här ser bra ut. De är snab­ba och kvic­ka, sä­ger Ma­lin.

För att bli av med då­li­ga sper­mi­er till­sät­ter hon li­ka myc­ket späd­nings­väts­ka, en kom­bi­na­tion av ägg­vi­ta och an­ti­bi­o­ti­ka, och pla­ce­rar flas­kan i en bords­cent­ri­fug. Det tar tio ­mi­nu­ter in­nan cent­ri­fu­ge­ring­en är klar och un­der ti­den räk­nar Ma­lin Coh­lin ut att da­gens le­ve­rans­dos blir 16 mil­li­li­ter. I var­je prov­rör, som le­ve­re­ras i kyl­klamps­för­sed­da fri­go­lit­lå­dor, ska det fin­nas minst en mil­jard mo­ti­la, det vill sä­ga rör­li­ga sper­mi­er.

– Vi är nog den mo­der­nas­te sta­tio­nen i Sve­ri­ge och har ett jour­nalsy­stem som skic­kar ­di­rektrap­por­ter till stoä­gar­na. Ing­et sto går in i se­min­hal­len ut­an att jag har be­rät­tat för äga­ren vad häs­ten har gjort här i dag. Dess­utom har vi nä­ra till Ar­lan­da och DHL:s hu­vud­kon­tor och kan skic­ka se­min över­allt. Se­dan går äga­ren till när­mas­te sta­tion och får sto­et se­mi­ne­rat. Bor du i sko­gen i Små­land har du in­te den möj­lig­he­ten, hur am­bi­tiös du än är, sä­ger Ma­lin.

”Han har inga svag­he­ter”

När de be­ställ­da prov­rö­ren med Van Vi­val­di-­se­min är pac­ka­de tar hon de res­te­ran­de ­rö­ren, vi­rar in dem i li­te hus­hålls­pap­per och går mot se­min­hal­len, som lig­ger på mot­satt si­da av Stjärn­borgs gård.

Var­för skul­le du re­kom­men­de­ra just Van Vi­val­di för en stoä­ga­re?

– Han har ing­et jag in­te skul­le re­kom­men­de­ra. Han har fan­tas­tis­ka gång­ar­ter, är snygg, har rätt tem­pe­ra­ment... Han har inga svag­he­ter och är su­per­mo­dern. Det finns tren­der och han är helt rätt i ti­den, li­te nät­ta­re och med myc­ket elas­ti­ci­tet. Han ser ut som det man pra­tar om, men att fö­len ser fan­tas­tis­ka ut be­ty­der in­te att Tin­ne kom­mer ri­da OS på dem om någ­ra år. Men det är det man dröm­mer om, sä­ger Ma­lin Coh­lin.

Tror du att en hingst kän­ner igen ett föl som han är pap­pa till?

– Man vill tro och för­mänsk­li­ga det, men nej, så är det in­te. De får all­de­les för många av­kom­mor.

Ma­lin Coh­lin har job­bat på se­minsta­tio­nen se­dan star­ten 2004, då An­to­nia Ax:son John­son köp­te Stjärn­borgs gård och flyt­ta­de avels­verk­sam­he­ten från Lövs­ta. Det bör­ja­de i li­ten ska­la, men det var då det. På ”Stjär­nan” job­bar i dag fem se­mi­nas­si­sten­ter och tre ve­te­ri­nä­rer. Jens Fre­dric­son, som när det gäl­ler stam­tav­lor är ridspor­tens svar på Björn Hell­berg, fun­ge­rar som avels­råd­gi­va­re och täv­lar med Löv­stas hopp­hings­tar.

– Här är ”Vi­val­di­sar”, så håll hårt i dem, sä­ger Ma­lin när hon kli­ver in på se­min­hal­len, där det rå­der skyt­tel­tra­fik.

Ef­tersom ston bru­kar bli bruns­ti­ga mel­lan 26 och 32 da­gar ef­ter en föl­ning har många säll­skap av sin se­nas­te av­kom­ma. I en av rast­ha­gar­na ut­an­för se­min­hal­len står femå­ri­ga dres­syr­häs­ten Asto­ria, som in­går i Lövs­ta Star-pro­jek­tet. Hon är ak­tu­ell för ung­häst-VM i Hol­land, men det hind­rar in­te att hon ska be­fruk­tas.

Lövs­ta stu­te­ri äg­nar sig även åt em­bry­o­ö­ver­fö­ring, vil­ket i prak­ti­ken in­ne­bär att det be­fruk­ta­de äg­get spo­las ut ef­ter sju–nio da­gar och över­förs till ett mot­ta­gar­sto, som bär och fö­der fö­let. Ett pen­sio­ne­rat trav­sto kan allt­så ge liv åt fram­ti­dens hopp- el­ler dres­syr­stjär­na. Ett av Löv­stas eg­na ston, Di­o­ris­si­ma, är in­köpt för att an­vän­das vid em­bry­o­ö­ver­fö­ring.

För att mot­ta­gar­sto­et ska ham­na i sam­ma cy­kel som det bi­o­lo­gis­ka sto­et an­vänds HCG­hor­mo­net Preg­nyl, som är van­ligt vid IVF-be­hand­ling­ar.

– De ska lig­ga i sam­ma brunst el­ler två da­gar ef­ter. Em­bry­trans­fer är det sto­ra just nu. Då kan man kom­ma åt de bäs­ta sto­na och sam­ti­digt r­ida på dem. Vi har gjort två över­fö­ring­ar i dag och det är sko­jigt. Det fö­re­kom­mer i and­ra ­län­der, men i Sve­ri­ge får man in­te ploc­ka obe­fruk­ta­de ägg från ston. Ägg­stoc­kar­na sit­ter i­nte li­ka till­gäng­ligt som på män­ni­skor och kos­sor, sä­ger Ma­lin Coh­lin.

Asto­ria förs in i se­min­lo­ka­len och pla­ce­ras i ett av de fy­ra små bå­sen. Ma­lin sam­lar svan­sen, his­sar upp den ge­nom en lyf­tan­ord­ning och ren­gör sto­et in­nan hon för in en semin­ka­tet. – Ska det här sto­et ha Vi­val­di?

– Ja, sva­rar kol­le­gan Nina Kän­sälä, som har ta­git plats på mot­satt si­da.

– Så, fär­digse­mi­ne­rad, sä­ger Ma­lin när hon spru­tat in sper­man.

”Blir ner­mej­la­de var­je sä­song”

Se­minsta­tio­nen är öp­pen från mit­ten av april till slu­tet av au­gusti, men för Ma­lin Coh­lin och Flo­ri­an Dar­court vän­tar långa ar­bets­da­gar t­idi­ga­re än så. Var­je vår an­ord­nas hings­tvis­ning­ar, där in­tres­sen­ter kan stu­de­ra ­häs­tar­na på nä­ra håll och få svar på si­na frå­gor.

– Hings­tvis­ning­ar­na är fan­tas­tiskt vik­ti­ga och för and­ra året i rad har vi haft möj­lig­het att ha två. Vi ha­de 750 be­sö­ka­re i Skå­ne och nå­got lik­nan­de här, sä­ger Ma­lin Coh­lin.

Lövs­ta stu­te­ri äger fy­ra avels­ston, men få ­av­kom­mor blir kvar på an­lägg­ning­en. De två ston som kom­mer från Van Vi­val­di, La­vis­si­ma och Clas­si­ca, har köpts på fölauk­tion i Fly­inge.

– Få upp­fö­da­re ri­der, så vi får gans­ka of­ta möj­lig­he­ten att kö­pa föl. Ja, vi blir ner­mej­la­de ef­ter var­je sä­song. Vis­sa upp­fö­da­re får tio föl och har kvar sto­na för att be­hål­la si­na lin­jer. Hings­tar säl­jer de på en gång.

Tror du att stoä­ga­re i fram­ti­den kan ­be­stäl­la ett sto el­ler en hingst?

– Ja, när det gäl­ler köns­be­stäm­ning­en tror jag sak­ta att det kom­mer hän­da. Det fö­re­kom­mer re­dan, men i Sve­ri­ge får man in­te gö­ra det. ­Klo­ning är ock­så för­hål­lan­de­vis van­ligt, men det är vi in­te re­do för i Sve­ri­ge och det finns ing­et in­tres­se.

Vad gör ditt jobb in­tres­sant, om du får sä­ga det själv?

– Det är kul att föl­ja häs­tar­na och se vad det blir av dem. En del ri­der jag själv och jag kän­ner pap­por­na till en hel del av dem. Som Welt­man, som står där bor­ta. Vi har job­bat ihop i 13 år. Och tänk om Tin­ne ska täv­la på nå­gon av de här häs­tar­na i fram­ti­den. He­la re­san är su­per­häf­tig, men det är svårt med avel. Även om du har ett jät­te­fint sto och en jät­te­fin hingst finns det inga ga­ran­ti­er. Att ba­ra av­la fram en god­känd hingst är jät­testort.

Hur vik­tig är Tin­ne, af­fisch­nam­net, för verk­sam­he­ten?

– Hon är vår ab­so­lut störs­ta re­klam­pe­la­re och det gör Lövs­ta unikt. Det är in­te al­la som har en Tin­ne, sä­ger Ma­lin Coh­lin, som un­der sin ung­dom tog lek­tio­ner för dres­syr­stjär­nan.

Tin­ne Vil­helm­son Silfvén har till­hört världs­e­li­ten i 25 år och hun­nit med sju OS, fem VM, nio EM och sju världs­cup­fi­na­ler. Hon är en av de sto­ra stjär­nor­na i ryt­tar-EM, men al­la har vi va­rit små.

Förs­ta gång­en Tin­ne pla­ce­ra­des på en häst­rygg var hon så ung att hon sak­nar min­nen från till­fäl­let.

– Jag har ba­ra sett bil­der av det, hur jag som rik­tigt li­ten blev ledd på en shet­landspon­ny. Dä­re­mot kom­mer jag ihåg käns­lan, sä­ger hon.

Den ny­bliv­na 50-åring­en be­rät­tar sin histo­ria, hur hon föd­des in i spor­ten och blev kvar där. Hen­nes mor, Be­rit Vil­helm­son, job­ba­de på Svens­ka ridsport­för­bun­dets kans­li och var a­nsva­rig tjäns­te­man för dres­syr­de­len. Tin­ne bör­ja­de ta rid­lek­tio­ner på Djur­går­dens rid­sko­la och pra­tar varmt om Ni­co­de­mus. Han het­te så, hen­nes förs­ta häst. Got­lands­rus­set, som Tin­ne de­la­de med en kom­pis, var sta­tio­ne­rad på rid­sko­lan.

– Han var väl­digt snäll när jag in­te kun­de n­ågot, men ju mer jag lär­de mig desto bu­si­ga­re blev han. Till slut blev det jät­tesvårt – och ­jät­te­kul. Det var fan­tas­tiskt att ri­da på ho­nom, sä­ger Tin­ne Vil­helm­son Silfvén.

Hon pro­va­de på al­la gre­nar in­om ridspor­ten och fast­na­de för dres­syr, som pas­sar hen­nes lugn och tå­la­mod. Tin­ne är ty­pen som kan l­äg­ga ett pus­sel på 10 000 bi­tar med mo­ti­vet mot bords­ski­van.

– Dres­syr pas­sar min per­son­lig­het. Jag har t­åla­mod och kan pyss­la med sa­ker i en evig­het. Det är en otro­lig re­sa, att häs­ten kan och vill t­rä­nas till det här. De vill, vill, vill. Sam­ar­be­tet är ma­giskt, käns­lan av tillit är hel­här­lig.

Tin­ne de­bu­te­ra­de i pon­ny-SM med sin f­örs­ta eg­na häst, Kan­di­dat, men för att ut­veck­las och kom­ma nä­ra de topp­häs­tar hon själv in­te ha­de råd att kö­pa flyt­ta­de hon ef­ter gym­na­si­et till Neumüns­ter för att job­ba hos dres­syr­le­gen­den och Sve­ri­ges för­re riksträ­na­re Walt­her ­Chri­s­ten­sen, som bland and­ra har trä­nat L­ou­i­se Nat­h­horst och Ky­ra Kyrklund.

Det vo­re en ­sann­sa­ga om han blir min To­kyo-häst

Ef­ter sex år i Tyskland flyt­ta­de hon hem och star­ta­de egen verk­sam­het, först på Bergå­sa gård ut­an­för Sö­der­täl­je och från 1994 på Stall Få­gel­bro, där hon hyr­de 10–15 box­ar.

I prak­ti­ken in­ne­bar det att Tin­ne ut­bil­da­de and­ras häs­tar för att kun­na fi­nan­si­e­ra sin egen sats­ning. Det är in­te unikt för hen­ne. I prin­cip al­la svens­ka lands­lags­ryt­ta­re, oav­sett om det hand­lar om dres­syr, hopp­ning el­ler fält­täv­lan, har sam­ma histo­ria.

In­om ridspor­ten räc­ker det in­te med ta­lang. Ut­an fi­nan­siä­rer och väl­vil­li­ga häst­ä­ga­re är det i prin­cip omöj­ligt att nå den ab­so­lu­ta top­pen.

– En ryt­ta­re är ingen­ting ut­an sin häst och häs­ten är ing­et ut­an sin ryt­ta­re. Det är en sym­bi­os. För att nå den yt­ters­ta ni­vån mås­te man hit­ta sam­ar­be­tet och språ­ket. Det är det som är en så­dan fan­tas­tisk ut­ma­ning med ridsport, s­äger Tin­ne.

Hur lång tid be­hö­ver du på dig för att kän­na att du klic­kar med en häst?

– Jag kan tyc­ka om en häst di­rekt och kän­na att jag vill job­ba med den, men sam­ar­be­tet v­äx­er fram. Även om en häst är ut­bil­dad och kan all­ting tar det sä­kert ett år att hit­ta ett s­ig­nal­sy­stem. Att nå top­pen är yt­ter­li­ga­re en ni­vå. Det tar tid, och det ska ta tid för att nå den kva­li­te­ten.

Um­gås du helst med män­ni­skor el­ler häs­tar?

– Vi är djur­to­ki­ga al­li­hop. Det är lätt hänt att folk i bran­schen kro­kar ihop, men jag lyc­ka­des gif­ta mig och le­ver med en man som in­te är häst­in­tres­se­rad. Då blir det att vi pra­tar om a­nd­ra sa­ker och att jag in­tres­se­rar mig för vad som hän­der i värl­den. Det är sunt, tyc­ker jag. Se­dan är An­to­nia helt un­der­bar som men­tor. Hon är fan­tas­tisk i sitt sätt att va­ra en­ga­ge­rad och har ten­tak­ler ute i mas­sa oli­ka sa­ker. Det är lä­ran­de även för mig, så att värl­den in­te blir så li­ten, sä­ger Tin­ne Vil­helms­son Silfvén.

Finns ut­rym­me för fler bil­der

Hon har sla­git sig ner i den gam­la stall­bygg­na­den när­mast Ox­un­da­sjön, där an­ta­let box­ar har krympt till sex för att ge ut­rym­me för k­on­tor och kök. På väg­gar­na häng­er in­gla­sa­de fo­to­gra­fi­er på stjärn­häs­tar som kom­mit, stan­nat och gått. Welt­man po­se­rar i ett grus­tag och där är en när­bild på Don Au­ri­el­lo, el­ler An­ton som Tin­ne kal­lar sin OS-häst.

– Han var åt­ta år när jag och min trä­na­re ”Lus­san” (Lou­i­se Nat­h­horst) såg ho­nom i Tyskland och blev all­de­les för­tjus­ta. Han var tio när vi gjor­de OS-de­but för fem år se­dan och se­dan dess har vi ut­veck­lats och bli­vit bätt­re och bätt­re.

På de vit­må­la­de väg­gar­na finns det ­ut­rym­me för fler fo­to­gra­fi­er, och häs­ten som står näst på tur kan myc­ket väl heta Van Vi­val­di.

– Han har verk­li­gen allt och är en fan­tas­tisk in­di­vid. Han är oer­hört be­gå­vad, har tem­pe­ra­men­tet, gå­vil­jan och den lätt­het jag sö­ker. Det är en lång väg kvar till OS, men från att han var fy­ra år har han hängt med i ur­va­let. Det vo­re en sann­sa­ga om han blir min To­kyo-häst, sä­ger Tin­ne Vil­helm­son Silfvén.

Flo­ri­an Dar­court och Oli­via Jons­son har på sig hjäl­mar och skor med stål­hät­ta när Van Vi­val­di hop­par på boc­ken.

På Lövs­ta gård har Tin­ne ­Vil­helm­son Silfvén sin ­di­a­mant: Van Vi­val­di.

Ca­ro­li­ne Dar­court har vun­nit samt­li­ga täv­ling­ar med Van Vi­val­di. Här är hon med Pa­ri­don Ma­gi.

Se­minsta­tions­che­fen Ma­lin Coh­lin ren­gör och sam­lar svan­sen på sto­et Asto­ria in­nan hon för in en semin­ka­tet.

Tin­ne Vil­helm­son Silfvén hop­pas att hon får åka till OS 2020 ihop medVan Vi­val­di.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.