VÄGEN TILL­BA­KA

”DET EN­DA SOM GÄLL­DE DÅ VAR ATT JAG IN­TE SKUL­LE TAP­PA ALLT OCH TRILLA AV HÄS­TEN”

Hästsport - - HENNES & MALIN - Text: Hen­rik Lund­gren Fo­to: So­fia Nahringbauer

Vi hin­ner in­te kli­va ur bi­len in­nan Glo­ry kom­mer skäl­lan­des. När grin­den sen öpp­nas kom­mer yt­ter­li­ga­re tre chi­hu­a­hu­or spring­an­de. Iro­nin i att en per­son som be­hö­ver så myc­ket tyst­nad som möj­ligt har fy­ra ­råskäl­lan­de små­hun­dar är svår att mis­sa. Men Glo­ry, Cloo­ney, Dum­le och Bon Jo­vi har spe­lat en oer­hört stor roll i Lou­i­se Etz­ners Ja­kobs­sons re­ha­bi­li­te­ring.

– När allt man or­kar gö­ra är att lig­ga på s­of­fan i tre må­na­der är det väl­digt lätt att bli en­sam. Hun­dar­na har va­rit fan­tas­tis­ka på att hål­la mig säll­skap, sä­ger hon.

Ett liv kan för­änd­ras på ett ögon­blick. För Lou­i­se Etz­ner var den 5 au­gusti 2011 en helt van­lig dag hem­ma på går­den på Got­land. Häs­tar­na ha­de fått mat, stal­let ha­de stä­dats och nu skul­le de ba­ra le­das in igen från skritt­ma­ski­nen. Lou­i­se och yngs­ta dot­tern Han­na var näs­tan kla­ra, ut­rust­ning och hjälm ha­de hängts upp in­ne i stal­let och det åter­stod ­ba­ra två häs­tar. Men ett fel­steg skul­le bli ödes­di­gert.

– Det var jät­tetön­tigt. Vi var se­na, min man Gun­nar stod hem­ma på går­den och la­ga­de lunch till oss, men när jag skul­le le­da in min häst blev den skrämd av nå­got. Den ­hop­pa­de till och lan­da­de på min fot så att jag fast­na­de un­der den.

När Lou­i­se för­sök­te knuf­fa bort häs­ten blev den åter­i­gen skrämd och hop­pa­de åt ­si­dan, mot hen­ne. Hon föll med i fal­let, l­an­da­de på ryg­gen och slog hu­vu­det i gru­set. Pro­ble­met: Un­der det tun­na lag­ret med grus låg ett golv av be­tong.

– Helt fel stäl­le att ram­la på, det ska man in­te gö­ra, sä­ger hon iro­niskt.

”Hon trod­de att jag var död”

Smäl­len i hu­vu­det slog hen­ne med­vets­lös, mitt fram­för sin dot­ter låg hon helt ut­sla­gen med upp­spär­ra­de ögon. Han­nas ång­est­lad­da­de skrik nåd­de he­la vägen in till pap­pa Gun­nar, långt där bor­ta på går­den.

– Hon trod­de att jag var död. Det var helt fruk­tans­värt för hen­ne.

Fram till det ögon­blic­ket såg kar­riä­ren ut att va­ra ut­sta­kad för Lou­i­se Etz­ner. Hon var en fram­gångs­rik dres­syr­trä­na­re och till­sam­mans med häs­ten Do­nat­hel­lo ha­de hon ock­så ta­git sig upp till dres­sy­rens Grand Prix-ni­vå. Sik­tet var in­ställt på lands­la­get och kanske, kanske en plats i OS i Rio de J­anei­ro 2016.

Det blev Rio de Ja­nei­ro, men in­te OS ut­an Pa­ra­lym­pics. För när am­bu­lan­sen ef­ter två tim­mars evig­hets­lång vän­tan till slut kom och häm­ta­de hen­ne kon­sta­te­ra­des det snabbt att hon spräckt skal­len och drab­bats av fle­ra hjärn­blöd­ning­ar. Vägen till­ba­ka till ett nor­malt liv blev lång, så lång att hon ä­nnu in­te är där.

När vi sex år se­na­re sit­ter i sof­fan hem­ma i det ny­bygg­da hu­set är det en Lou­i­se Etz­ner som mår bra, men som ald­rig kom­mer att bli som förr. Det tving­a­des hon in­se två år ef­ter olyc­kan, ett och ett halvt år ef­ter den tid­punkt då lä­kar­na sa att hon skul­le va­ra helt frisk igen.

– De sa att jag skul­le va­ra frisk ef­ter ett halv­år. ”Bra”, sa jag, och bör­ja­de räk­na da­gar och vec­kor. Men ef­ter fy­ra–fem må­na­der bör­ja­de jag för­stå att det in­te skul­le va­ra så. Jag gick ige­nom en mas­sa fa­ser, och det tog nog två år in­nan jag fat­ta­de att jag ald­rig ­skul­le bli helt åter­ställd.

Ett li­tet fel­steg kros­sa­de Lou­i­se Etz­ner Ja­kobs­sons dröm­mar. Sex år se­na­re har kam­pen för ett nytt liv gett hen­ne två Pa­ra­lym­pics­me­dal­jer och en hu­vud­roll bland de svens­ka stjär­nor­na i EM. Sport­bla­det åk­te till Got­land för att föl­ja vägen till­ba­ka.

De fy­ra hun­dar­na sit­ter och lig­ger runt om­kring hen­ne i sof­fan, Glo­ry när­mast, ovan­på hen­nes arm som hon un­der stör­re de­len av i­nter­vjun lig­ger och slic­kar. Det var Glo­ry som un­der de två tim­mar­na väg­ra­de att läm­na ­hen­nes si­da. ”Mat­te” låg på stall­bac­ken, och så gjor­de Glo­ry ock­så, tätt, tätt in­till.

För­stod du då hur all­var­ligt ska­dad du var?

– Nej, jag ha­de in­te ont alls. So­len sken och fåg­lar­na kvitt­ra­de. Kil­lar­na som kom­mit från rädd­nings­tjäns­ten ha­de lagt en filt runt hu­vu­det på mig i vän­tan på am­bu­lan­sen och sa ­he­la ti­den till mig att jag in­te fick som­na. Men det var allt jag vil­le gö­ra. Fast de ha­de satt en sån där jäk­la kra­ge på mig, och den var obe­hag­lig. Men jag för­stod in­te hur all­var­ligt lä­get var, man blir ju li­te kor­kad…

Det kom­man­de halv­å­ret or­ka­de hon ingen­ting. Hjär­nan ha­de drab­bats av en whiplash vil­ket led­de till hjärntrött­het och svår yr­sel. Mesta ti­den låg hon ba­ra på sof­fan, mer ­kla­ra­de hon in­te av.

– De må­na­der­na var fruk­tans­vär­da. Att b­ara lig­ga där och in­te kun­na gö­ra någon­ting mer än att ba­ra vi­la. Tap­pa varen­da mus­kel och all kon­di­tion. Allt jag vil­le gö­ra var att få bör­ja med sjuk­gym­nas­tik, få bör­ja trä­na. Och fram­för allt kun­na ri­da igen.

Det var du in­ställd på, du skul­le ba­ra bör­ja ri­da igen?

– Ja, gud ja. Det var det som var må­let. Jag var liv­rädd för att in­te kun­na ri­da mer. Det var den störs­ta räds­lan för mig.

Det tog sex må­na­der, se­dan lät hen­nes dött­rar hen­ne ef­ter stor tve­kan kli­va upp på en häst igen. De led­de häs­ten i en lång li­na, och tillät ba­ra Lou­i­se att skrit­ta un­der det förs­ta pas­set. Da­gen ef­ter höll älds­ta dot­tern Li­sa åter­i­gen i li­nan, men då sat­te Lou­i­se igång att ga­lop­pe­ra.

– Jag tänk­te att det var li­ka bra att in­te be om lov, sä­ger hon och skrat­tar vid min­net.

Kun­de in­te be­hål­la släkt­går­den

In­nan olyc­kan var he­la hen­nes liv fyllt av rid­ning och trä­ning. Hon fod­ra­de häs­tar­na in­nan fru­kost, red fy­ra av dem in­nan lunch, gav al­li­ho­pa mat, följt av 12–13 rid­lek­tio­ner. Plus att hon sköt­te sin roll som hus­hål­lets chef, hand­la­de, la­ga­de mat, stä­da­de och pla­ne­ra­de.

I dag ser det an­norlun­da ut. Häs­tar­na upp­tar fort­fa­ran­de he­la hen­nes liv, men hon har tving­ats att skä­ra ner för att or­ka med det.

– I dag äter jag fru­kost i lugn och ro först av allt. Jag kan in­te gö­ra nå­got ut­an mat i krop­pen, då stäng­er den ner helt. Allt ba­ra svart­nar och jag kan in­te rö­ra mig. Det har hänt en gång, och det gör jag ald­rig om igen. Sen åker jag och ri­der en häst in­nan det är dags för lunch. Nu har jag för­sökt bör­ja ri­da två, men jag kla­rar in­te av ful­la pass. Så den and­ra häs­ten får n­ågon an­nan vär­ma upp åt mig. Sen är jag ­gans­ka nöjd fram till kväl­len. Då kan jag ha någ­ra lek­tio­ner. Men jag mås­te so­va in­nan, jag so­ver på ef­ter­mid­da­gen och lad­dar ­bat­te­ri­er­na. An­nars går det in­te.

Det är in­te ba­ra an­ta­let rid­tim­mar som har för­änd­rats för hen­ne ut­an ock­så li­vet i stort. Släkt­går­den Bop­par­ve, i fa­mil­jens ägo se­dan 1622, gick in­te att be­hål­la. De för­sök­te säl­ja den, men när ing­en kö­pa­re fanns tog en av dött­rar­na över den. Lou­i­se och Gun­nar bor nu­me­ra i ett mind­re hus på mar­ker­na, med u­nder­bar ut­sikt mot ha­vet och Lil­la Karl­sö. Men var­je dag kör hon de få kilo­met­rar­na till går­den för att få sin dag­li­ga dos av rid­ning. Dock in­te med Do­nat­hel­lo. Hen­nes äls­ka­de Grand Prix-häst in­sjuk­na­de i en säll­synt sjuk­dom ba­ra må­na­der ef­ter olyc­kan. Det tog lång tid att få en di­a­gnos, och han gick ald­rig mer att ri­da på, även om han blev så­pass frisk att han kun­de gå i ha­gen med ung­häs­tar­na i yt­ter­li­ga­re tre år. För Lou­i­se tog sjuk­do­men hårt.

– Det var en fruk­tans­värt tuff tid. Jag själv låg där på sof­fan och kun­de in­te gö­ra någon­ting, och så blir min all­ra fi­nas­te häst sjuk. Det var tur att han fick tre år till, att vi lyc­ka­des räd­da ho­nom. Han måd­de rik­tigt bra fram till slu­tet då sjuk­do­men kom till­ba­ka. För mig ha­de det va­rit en ka­ta­strof om vi fått ta bort ho­nom sam­ti­digt som jag själv nyss bli­vit ska­dad.

Att spen­de­ra någ­ra tim­mar med Lou­i­se Etz­ner Ja­kobs­son är fa­sci­ne­ran­de. Trots att hon själv bli­vit svårt ­ska­dad, för­lo­rat sin häst, sin gård och en stor del av sitt liv sä­ger hon in­te ett en­da ne­ga­tivt ord på he­la in­ter­vjun.

– Men så har det in­te all­tid va­rit. Jag har all­tid för­sökt att tän­ka po­si­tivt, in­nan olyc­kan var jag en per­son som all­tid såg ­möj­lig­he­ter­na, hin­der var till för att över­vin­nas. Men det var ba­ra det att det var så många hin­der de förs­ta åren att det blev som en berg- och dal­ba­na. Det var tufft. Fram­för allt ef­ter två år, när jag job­bat som ett svin för att bli så frisk som ­möj­ligt men än­då fort­fa­ran­de var så trög och trött. Då var jag väl­digt låg. Men jag fick ­träf­fa en jät­te­bra psy­ko­log som hjälp­te mig, han ­för­kla­ra­de var­för det var som det var. Och då fick jag en an­nan för­stå­el­se för mig själv ­ock­så. Jag har lärt mig myc­ket om mig själv.

Var ha­de du va­rit i dag om du in­te kla­rat av att ri­da igen?

– Det vill jag in­te ens tän­ka på ska jag sä­ga. Det var den sto­ra skräc­ken. Jag har ­ing­en aning om vad jag ha­de gjort i så fall, att ri­da har ju va­rit en sån stor del av mitt liv sen jag var nio år g­am­mal. Så nej, det vill jag in­te ens tän­ka på.

Ung­e­fär sam­ti­digt som ­psy­ko­lo­gen fick in hen­ne på rätt väg bör­ja­de ock­så om­giv­ning­en tryc­ka på för att hon skul­le ge sig in i på täv­lings­ba­nan igen. Men det be­höv­des myc­ket över­tal­ning.

– Mi­na

­dött­rar lyc­ka­des till slut. Först sa jag ”ald­rig i li­vet”. Jag trod­de ald­rig att jag skul­le or­ka. Det fanns in­te på kar­tan i min värld. Men mi­na barn är in­te dum­ma, de för­stod att det var ett sätt att få till­ba­ka mitt gam­la liv så gott som möj­ligt. Så de sat­te upp ett mål för mig, där förs­ta t­äv­ling­en skul­le ske ett år se­na­re, i bör­jan av 2014. Och då kän­des det ju rätt okej. Men när jag sagt ja in­såg de att jag var tvung­en att ­kva­la in­nan dess, så sista hel­gen i maj 2013 gjor­de jag förs­ta star­ten. Det en­da som gäll­de för mig då var att jag in­te skul­le tap­pa allt och trilla av häs­ten.

Lim­mar fast be­net mot sa­deln

För en ut­om­stå­en­de är det hart när omöj­ligt att se att hon har en re­jäl funk­tions­ned­sätt­ning. Men un­der EM i som­mar kom­mer hon till­sam­mans med häs­ten Zer­nard täv­la i grad IV i par­a­dres­sy­ren, klas­sen för de med fjär­de svå­rast han­di­kapp. Hen­nes väns­ter arm och ben ”le­ver sitt eget liv”, ar­men blir bätt­re och bätt­re, men be­net lim­mar hon fast mot s­adeln för att det in­te ska spar­ka iväg mitt u­nder ­pro­gram­met och kas­ta hen­ne ur sa­deln. Men det går fram­åt, och i höst ska hon bör­ja täv­la mot helt fris­ka ryt­ta­re igen. En ut­ma­ning, minst sagt. Att skrit­ta och ga­lop­pe­ra går bra, men att tra­va ef­ter hjärn­ska­dan är en helt a­nnan sak.

– Men det är gans­ka nä­ra nu. Jag kva­la­de in för­ra hös­ten och det gick jät­te­bra. Så jag t­rä­nar på rö­rel­ser­na till en Grand Prix nu med ­Zer­nard, även om jag in­te trä­nar dem så in­ten- sivt som jag skul­le gjort om jag skul­le täv­la om en må­nad. Det vo­re in­te rätt­vist mot ho­nom. Han kan al­la rö­rel­ser­na, men det är en an­nan sak att kun­na sät­ta ihop dem och ri­da i ett svep. Det är väl­digt tufft att ri­da i ett Grand Prix. Men det är mitt mål. Men först EM.

Och dit kom­mer hon som fa­vo­rit, bå­de i täv­ling­en och bland publi­ken. Ef­ter de dubb­la brons­me­dal­jer­na i Pa­ra­lym­pics i fjol har hon hyl­lats bå­de på ga­lor och på det kung­li­ga ­slot­tet, och är nu det störs­ta nam­net för ­hem­ma­publi­ken un­der par­a­dres­sy­ren på H­eden. Men även om hon tar hem ett EM-guld är det ing­en ga­ran­ti för att hon ska va­ra nöjd.

– Jag täv­lar fort­fa­ran­de främst mot mig själv. Jag har satt upp mi­na mål, pro­cent­mäs­sigt. Och det är dem som gäl­ler först och främst. Sen kan man sä­ga att jag satt dem så högt att om jag når dem hop­pas jag att jag vin­ner. Men om jag når mi­na mål och än­då ba­ra kom­mer tvåa är jag än­då jät­te­nöjd. Et­ta, tvåa el­ler trea spe­lar in­te så stor roll så länge jag nått min pro­cent. Om jag vin­ner, men in­te har nått mitt mål kom­mer jag in­te va­ra rik­tigt nöjd.

Blev du över­ras­kad över att du vann två brons i Pa­ra­lym­pics?

– Nej, det trod­de jag att jag skul­le kun­na. Jag ha­de täv­lat mot näs­tan al­la, men de and­ra har hål­lit på in­om par­a­dres­sy­ren så länge. Så jag tror att jag kom li­te som en över­rask­ning för dem. Det var ju in­te al­la som viss­te vem jag var.

Men nu vet dem vem du är?

– Ha­ha, ja, det får vi hop­pas.

Nu vän­tar EM på hem­ma­plan, kom­mer det att bli bli spe­ci­ellt för dig?

– Jag för­sö­ker att in­te se det så. Min häst kan in­te för­stå skill­na­den på om det är en van­lig täv­ling här på Got­land el­ler Rio-OS el­ler EM i Gö­te­borg. Han spring­er på sam­ma ba­na, gör sam­ma pro­gram, och det är sam­ma män­ni­ska som sit­ter på ho­nom. Om jag då kän­ner ”oh, nu är det EM!” blir det en an­nan spän­ning i det för ho­nom, så det för­sö­ker jag att in­te gö­ra. Sen kan jag bli på­ver­kad ef­teråt, men in­te ­in­nan el­ler un­der själ­va täv­ling­en. Jag för­sö­ker i al­la fall, och i Rio lyc­ka­des jag ju gans­ka bra med det.

Två tim­mar har gått se­dan vi an­län­de till Klin­te­hamn. Lou­i­se Etz­ner ryk­tar och gör i ord­ning Zer­nard för fo­to­gra­fe­ring­en me­dan hun­dar­na spring­er om­kring bland de sto­ra häs­tar­na på går­den. Glo­ry skäl­ler fort­fa­ran­de. Lou­i­se pe­kar ut var olyc­kan sked­de, be­tong­gol­vet syns tyd­ligt un­der hö­gar­na av grus och sten. Det var här hen­nes liv för­änd­ra­des to­talt. Men in­te ba­ra till det ne­ga­ti­va. Hem­ma i hu­set häng­er två tunga OS-me­dal­jer som ett be­vis på att det finns po­si­ti­va bi­tar även ef­ter en hemsk olyc­ka.

– Ut­an det som hän­de ha­de jag ju ald­rig fått upp­le­va allt det här. Pa­ra­lym­pics, EM, min nya kar­riär. Det har hänt väl­digt myc­ket po­si­tivt de se­nas­te åren, sa­ker som jag ald­rig ha­de fått va­ra med om ifall jag va­rit frisk. Tack och lov att det kom­mer guld­kan­ter på till­va­ron nu ock­så.

Fo­to: TT

Lou­i­se Etz­ner Ja­kobs­son fick med sig två brons hem från Rio i fjol.

Lou­i­ses hun­dar har va­rit myc­ket vik­ti­ga i re­ha­bi­li­te­ring­en.

Häs­tar­na upp­tar fort­fa­ran­de Lou­i­se Etz­ner Ja­kobs­sons liv, men hon har tving­ats att skä­ra ner för att or­ka med det. ”Nu har jag för­sökt bör­ja ri­da två, men jag kla­rar in­te av ful­la pass. Så den and­ra häs­ten får nå­gon an­nan vär­ma upp åt mig”, sä­ger hon.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.