Blåslam­por be­hövs

BACKLASH. Så­väl hot om vinst­tak som hot mot kvin­nor vi­sar att den li­be­ra­la fe­mi­nis­men be­hövs mer än på länge.

Hallands Nyheter - - Ledare - MA­RIA HALDESTEN

LEDARINTERVJU 3/4. Allt fler kal­lar sig fe­mi­nis­ter. Men allt fär­re är med­lem­mar i par­ti­er­nas kvin­no­för­bud. Å and­ra si­dan är det kanske ett häl­so­tec­ken? Ett kvin­no­för­bunds yt­ters­ta mål är väl än­då att av­skaf­fa sig självt, det vill sä­ga att jäm­ställd­hets­strä­van har nått så långt att de li­be­ra­la fe­mi­nis­ter­na in­te be­hö­ver or­ga­ni­se­ra sig se­pa­rat?

– Om man in­te läng­re fun­ge­rar som blåslam­pa på par­ti­et kan den frå­gan stäl­las. Men där är vi verk­li­gen in­te än. Det finns många jäm­ställd­hets­frå­gor kvar att dri­va på i, sä­ger Sofia Jarl, ord­fö­ran­de i Cen­ter­kvin­nor.

OCH ÄVEN OM det vi kan kal­la ”na­tur­ligt ut­flö­de” är på­tag­ligt in­om Cen­ter­kvin­nor, lik­som i and­ra kvin­no­för­bund, har ny­re­kry­te­ring­en in­te stan­nat av. Mu­na Awa­sah, ak­tiv i Cen­tern i La­holm, är ett ex­em­pel. Hon star­ta­de ett fo­rum för kvin­nors rät­tig­he­ter i sitt gam­la hem­land Je­men. Det upp­skat­ta­des in­te av de re­li­giö­sa kon­ser­va­ti­va kraf­ter­na som skic­ka­de hot och stäng­de lo­ka­ler­na. 2012 kom Mu­na Awa­sah till Hal­land som flyk­ting.

I JÄMFÖRELSE MED län­der som Je­men kan den svens­ka jäm­ställd­hets­pro­ble­ma­ti­ken te sig fut­tig. Men Sofia Jarl kan re­do­vi­sa en di­ger lis­ta med ut­ma­ning­ar att ta sig an. Lö­neskill­na­der­na och lå­ga lö­ner i kvin­no­do­mi­ne­ra­de bran­scher och bätt­re åt­gär­der mot våld- och sex­u­al­brott är någ­ra av Cen­ter­kvin­nor­nas fo­kus­om­rå­den.

OLIKA TY­PER AV sys­ter­skap för att nå ut till kvin­nor med ut­ländsk bak­grund lyfts ock­så fram. Vägen in i det svens­ka sam­häl­let, ex­em­pel­vis ge­nom ar­be­te, kan va­ra ex­tra lång för ut­ri­kes föd­da kvin­nor. Där­för är det­ta för­stås en högst an­ge­lä­gen sats­ning. Dess­utom är det en tro­vär­dig­hets­frå­ga för ett par­ti som vill läg­ga sitt hu­vud­sak­li­ga fo­kus på in­teg­ra­tion sna­ra­re än mi­gra­tion.

KVIN­NORS OTRYGGHET HAR va­rit ett av årets he­ta de­battäm­nen. Stor vikt har lagts vid den upp­lev­da otrygg­he­ten i det of­fent­li­ga rum­met, från sta­dens ga­tor och torg till dess bad­hus. Men vil­ken plats är egent­li­gen mest osä­ker för en kvin­na?

– Den far­li­gas­te plat­sen är fort­fa­ran­de hem­met. Många kvin­nor ut­sätts för våld i hem­met. Mör­ker­ta­len är sto­ra, men av det sto­ra an­ta­let an­mäl­ning­ar om ex­em­pel­vis sex­u­al­brott som än­då görs, le­der en­dast en mind­re del till lag­fö­rings­be­slut.

I SYNNERHET DE som brott mot kvin­nor som be­gås i hem­met kan va­ra svå­ra att le­da i be­vis, men det finns fler för­kla­ring­ar till att de fäl­lan­de do­mar­na blir få.

– Vil­ken kun­skap de per­so­ner har som job­bar med brot­ten, och det skydd man kan er­bju­da ut­sat­ta kvin­nor spe­lar roll. Vi vet att när an­mäl­ning­ar­na tas om hand av spe­ci­al­ut­bil­da­de po­li­ser som tar vitt­nes­mål di­rekt och vet hur de ska säk­ra be­vis ökar chan­ser­na att ski­pa rätt­vi­sa. Kun­ska­pen i dom­sto­lar­na spe­lar ock­så roll. Men när vi vill ut­bil­da nämn­de­män hän­der det att ad­vo­kat­sam­fun­det kom­mer med pro­tes­ter, trots att det bör va­ra själv­klart att de som skall va­ra med och dö­ma bör va­ra välin­for­me­ra­de.

TY­VÄRR FINNS DET myc­ket på jäm­ställd­hets­om­rå­det som bor­de ses som själv­klart men som in­te är det. So­ci­al­de­mo­kra­ter­nas kamp mot vins­ter i väl­fär­den är ett an­nat ex­em­pel. Det är ett väl känt fak­tum att valfriheten ska­par möj­lig­he­ter för kvin­nor att star­ta eget in­om tra­di­tio­nellt kvin­no­do­mi­ne­ra­de om­rå­den. Än­då vill re­ge­ring­en tvinga till­ba­ka kvin­nor i den of­fent­li­ga fål­lan. Är Sofia Jarl ner­vös in­för vad som kan hän­da om re­ge­ring­en kör vi­da­re.

– Mest för­ban­nad. Det är så oför­skämt att så tyd­ligt pe­ka ut kvin­nobran­scher som ett om­rå­de där man in­te skall få tjä­na peng­ar. Tänk ba­ra så många fö­re­tag i byggsek­torn som an­vän­der oer­hört myc­ket skat­te­peng­ar, sä­ger Sofia Jarl med ef­ter­tryck.

Hon tror dock än­då in­te att Il­mar Ree­pa­lus för­slag blir verk­lig­het även om so­ci­al­de­mo­kra­ter­na är duk­ti­ga på makt­spel.

NÄR GÖ­RAN PER­SON började kal­la sig fe­mi­nist är ett ex­em­pel på det se­na­re. Få tog ho­nom rik­tigt på all­var, sam­ti­digt som han lyc­ka­des des­ar­me­ra en del kri­ti­ker.

HUR SJÄLVKLAR ÄR fe­mi­nis­men i Cen­ter­par­ti­et?

– Kvinn­ligt fö­re­ta­gan­de, in­te minst in­om jord­bruks­sek­torn, har all­tid setts som nå­got na­tur­ligt. Men när Cen­ter­kvin­nor­na började kal­la sig li­be­ra­la fe­mi­nis­ter nå­gon gång i slu­tet av nit­ti­o­ta­let, upp­fat­ta­des det ibland som kon­tro­ver­si­ellt i par­ti­et. Fe­mi­nis­men var länge väl­digt starkt för­knip­pad med Väns­tern, sä­ger Sofia Jarl.

DEN LI­BE­RA­LA FEMINISMENS seg­rar får dock in­te tas för giv­na. Bort­sett från prak­tis­ka hot, som vinst­tak, på­går en ny­kon­ser­va­tiv backlash bå­de in­om och ut­om Sve­ri­ge. Abor­t­rät­ten ifrå­ga­sätts och fe­mi­nis­ter be­skrivs i rent ha­tis­ka or­da­lag på di­ver­se saj­ter på nä­tet.

”Be­ta­la ara­ber för att våld­ta fe­mi­nis­ter är en tids­ty­pisk kom­men­tar” – i det­ta fall från en Sd-po­li­ti­ker i Dan­de­ryd. Nog har Cen­ter­kvin­nor en vik­tig roll att spe­la.

Bild: MA­RIA HALDESTEN

SYS­TER­SKAP. Ma­rie-lou­i­se Wer­ners­son, Mu­na Awa­sah och Sofia Jarl job­bar för kvin­nors rät­tig­he­ter och bätt­re in­teg­ra­tion.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.