Bob Dy­lan har sin blick i back­spe­geln

Hallands Nyheter - - Skivrecensioner - BOB DY­LAN Tri­pli­ca­te (Co­lum­bia/so­ny Mu­sic) JAN AN­DERS­SON

Bob Dy­lan har ald­rig gått i takt med ti­den. An­ting­en har han stuc­kit iväg som en ha­re i ett ma­ra­ton­lopp, så långt fö­re klung­an att ing­en fat­tar vad han hål­ler på med, el­ler så har han blic­kat till­ba­ka i ti­den och ham­nat så långt ef­ter att hans no­stal­gis­ka al­bum känts när­mast ana­kro­nis­tis­ka. Men allt har he­la ti­den skett på hans eg­na vill­kor. Och Bob Dy­lan fort­sät­ter att gö­ra li­te som han vill.

I SAM­MA STUND som jag bör­jar lyss­na på hans nya al­bum pus­has det på ny­he­ten om att den tyst­låt­ne No­bel­pris­ta­ga­ren fak­tiskt ska träf­fa Svens­ka Aka­de­mi­en i sam­band med hel­gens Stock­holms­kon­ser­ter för att ta emot sin No­bel­me­dalj och, för­mo­dar jag, nå­got slags di­plom. Gott så.

Att Bob Dy­lan skul­le gå Aka­de­mi­en till mö­tes ge­nom att hål­la en öp­pen No­bel­fö­re­läs­ning om sin lit­te­rä­ra gär­ning – den som Aka­de­mi­en pri­sat ho­nom för – hål­ler jag för ute­slu­tet. Och var­för skul­le han gö­ra det, om han nu in­te vill. För att han bor­de? För att han be­hö­ver peng­ar­na? För att aka­de­mi­le­da­mo­ten Per Wäst­berg in­te ska upp­fat­ta ho­nom som oar­tig och ar­ro­gant? Skul­le in­te tro det.

En­ligt Sa­ra Da­ni­us kan Dy­lan nu tän­ka sig en in­spe­lad fö­re­läs­ning, en slags kom­pro­miss, och jag skul­le med stort nö­je lyss­na på ett så­dant fö­re­drag om hans nya al­bum Tri­pli­ca­te, gär­na kom­plet­te­rat med ett för­kla­ran­de bild­band el­ler än­nu hell­re en il­lust­ra­tiv fla­nel­lo­graf från 1950-ta­let, allt för att kom­ma i rätt stäm­ning in­för den tids­re­sa som Bob Dy­lan än­nu en gång tar oss med på.

En­ligt Cam­bridge Dic­tio­na­ry ska ett Tri­pli­ca­te be­stå av ett ori­gi­nal och två iden­tis­ka ko­pi­or. Två pla­gi­at om man så vill. Men ord som iden­tis­ka ko­pi­or och pla­gi­at blir helt fel i sam­man­hang­et, även om de tre ski­vor­na i Bob Dy­lans nya box verk­li­gen rör sig i ett och sam­ma mu­si­ka­lis­ka hä­rad.

Där luf­sar även Dy­lans för­ra al­bum om­kring, Sha­dows in the night och Fal­len ang­els, och ti­teln Tri­pli­ca­te kan li­ka gär­na va­ra Bob Dy­lans blink­ning åt de bå­da al­bu­men. Att det­ta i så fall skul­le va­ra den av­slu­tan­de de­len i hans ”Si­natra­tri­lo­gi”.

IN­TE MIG EMOT, det är hög tid att Bob Dy­lan släp­per ett al­bum med ny­skri­va lå­tar, men sam­ti­digt kom­mer jag på mig själv med för­sjun­ka i de här 30 lå­tar­na, ame­ri­kans­ka ever­gre­ens in­spe­la­de av El­la Fitz­ge­rald, Bil­lie Ho­li­day, Sa­rah Vaug­han och såklart Frank Si­nat­ra, vars an­de svä­var över allti­hop.

Det vill sä­ga Si­nat­ras still­sam­ma an­de, Tri­pli­ca­te har mer ge­men­samt med Sep­tem­ber of my ye­ars och In the wee small hours än med cock­tailstin­na par­ty­al­bum som Songs for swingin’ lo­vers.

DET ÄR SÄ­KERT klokt. Ban­det sväng­er stil­la och ro­fyllt (Don­nie Her­rons ste­el gui­tar!) och Bob Dy­lan känns mer av­slapp­nad än på länge. Att ge sig på sta­pel­va­ror som Star­dust, As ti­me go­es by och Stor­my weat­her, och fak­tiskt lyc­kas till­fö­ra nå­got eget, är i san­ning im­po­ne­ran­de.

In­te minst för en No­bel­pris­ta­ga­re i lit­te­ra­tur.

Bild: WILLIAM CLAXTON

FULL FART BAKÅT. På sitt nya trip­pe­lal­bum tol­kar Bob Dy­lan än­nu en gång Si­na­tralå­tar, men även gam­la ever­gre­ens som El­la Fitz­ge­rald och Ray Char­les spe­lat in.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.