Van­he­den var in­te Ulfs en­da amib­tion

Ulf Brunn­berg har rönt sto­ra fram­gång­ar. En an­led­ning kan va­ra att han är en “sa­tans be­gå­vad lym­mel”. El­ler pe­dant som han själv sä­ger. Men att spe­la Van­he­den var allt an­nat än sko­jigt.

Hallands Nyheter - - Livets Gång - EYAL SHARON KRAFFT/TT

Ulf Brunn­berg är en av lan­dets mest folk­kä­ra skå­de­spe­la­re. Han är känd från en lång rad te­a­terupp­sätt­ning­ar, tv-pro­duk­tio­ner och fil­mer, där­ibland mu­si­ka­len Hair och te­a­ter­far­sen Ku­ta och kör. In­te minst har han en he­ders­plats i folk­min­net som ka­rak­tä­ren Rag­nar Van­he­den i Jöns­son­li­gan.

– Att va­ra folk­kär är ingen­ting som jag går och tän­ker på. Att fil­mer­na blev suc­cé­er be­ror på att he­la kon­cep­tet var bra. Se­dan har Van­he­den bli­vit en po­pu­lär ka­rak­tär som stic­ker ut mer än and­ra, sä­ger han.

Kul för publi­ken be­ty­der in­te nöd­vän­digt­vis kul för Ulf, som ge­stal­ta­de och drogs med Van­he­den i ett kvarts­se­kel.

– Kul och kul… Hu­mor är rätt svårt att gö­ra, men kul om man lyc­kas. Vi ha­de en del kon­flik­ter och kon­fron­ta­tio­ner på vägen. FÖR ATT LYC­KAS med en ko­me­di ska man ta den på all­var. Och för­sö­ka lå­ta bli att va­ra ro­lig – an­nars blir det ald­rig ro­ligt.

Nu är det bå­de slut­spe­lat av och slutpra­tat om Van­he­den.

– Min far sa att om jag in­te skul­le slu­ta gö­ra den här ka­rak­tä­ren så skul­le det stå “Här lig­ger Van­he­den” ef­ter mig. Så vill jag in­te ha det. Jag har gjort så myc­ket an­nat och har haft helt and­ra am­bi­tio­ner än Van­he­den.

PRE­CIS SOM PAP­PA skul­le han näm­li­gen bli in­gen­jör och gick på bå­de Tek­nis­ka re­al­sko­lan och gym­na­si­et. Till ing­en nyt­ta. För när det var dags för hög­sko­lan hop­pa­de han av och in­led­de sin skå­de­spelar­ba­na.

– Det var på ren trots… Jag bå­de ång­rar och in­te ång­rar det. Det ha­de va­rit klo­ka­re om jag lyss­nat på mi­na för­äld­rar och full­följt mi­na pla­ner att bli in­gen­jör. Men jag var otå­lig. Jag öns­kar in­te min värs­ta ovän att hål­la på med skå­de­spelar­bran­schen. Det är fruk­tans­värd kon­kur­rens och na­vel­tit­te­ri. He­la bran­schen är skit­job­big. Jag lyc­ka­des för att jag var li­te kon­tro­ver­si­ell, jag gick in­te i nå­gons led­band.

Där kan möj­li­gen mo­ti­ve­ring­en till Ed­vin Adolp­h­sons sti­pen­di­um, som han till­de­la­des 1971, sä­ga en del: “Brunn­berg är en lym­mel, men en sa­tans be­gå­vad lym­mel”. Ulf för­kla­rar: – Det var en stor ära att spe­la med Ed­vin, han var stor. Men jag lyss­na­de in­te på allt han sa, jag sa emot! Ed­vin blev kon­fun­de­rad av ett ifrå­ga­sät­tan­de från nå­gon så ung – jag var 22 och han 77 år. Han ha­de in­te mött nå­got lik­nan­de.

Ulf har även spe­lat all­var­li­ga rol­ler med bravur. För sin med­ver­kan i Fy­ra ny­an­ser av brunt vann han 2005 en Guld­bag­ge för bäs­ta man­li­ga bi­roll.

– Guld­bag­gen var in­te alls vik­tig, en kul klapp på ax­eln som man glöm­mer ef­ter en vec­ka. Det vik­ti­gas­te är att kän­na att jag gör ett bra jobb. Of­ta kän­ner jag att jag kan gö­ra sa­ker bätt­re om jag ba­ra an­sträng­er mig. Jag är pe­dant.

DET­TA DRAG ÄR nedärvt på mö­der­net och bott­nar även i för­äld­rar­nas skils­mäs­sa när han var el­va år. Pap­pa var fö­ga in­tres­se­rad av hus­håll så Ulf fick be­talt för att hål­la den rym­li­ga Ös­ter­malmsvå­ning­en ren. Då är man mån om att det för­blir rent. Pap­pa de­la­de in­te ba­ra ut peng­ar. – Jag fick en hur­ring var och varan­nan dag. Om jag sa emot el­ler om jag gjor­de nå­got dumt, som att tju­vå­ka hans bil när jag var 13-14 år. Jag tog ing­en skada av det, ut­an lär­de mig att ta an­svar för mi­na hand­ling­ar. Nu är för­äld­rar hand­lings­för­la­ma­de. De får in­te ens ny­pa sin unge.

Ut­ö­ver skå­de­spe­la­re har Ulf ock­så va­rit film­pro­du­cent och te­a­ter­di­rek­tör. Även där ha­de för­äld­rar­na en roll.

– De tyck­te att jag skul­le gö­ra an­nat än job­ba med mig själv, att jag skul­le gö­ra nå­got pro­duk­tivt. Så jag bör­ja­de pro­du­ce­ra. Ett tag ha­de jag 100 per­so­ner på lö­ne­lis­tan. Då fick jag ett le­en­de från min far.

MEN NU ÄR det över med fullspäc­ka­de ar­bets­vec­kor år in och år ut. Arbetsnarkomanen Ulf är nu­me­ra arbetsskygg.

– Jag är trött på att ex­po­ne­ra mig. När jag var 20 var jag ba­ra in­tres­se­rad av mig själv. Me­ning­en med li­vet i dag är min dot­ter. Re­la­tio­nen med hen­ne är det vik­ti­gas­te i li­vet för mig.

Bild: TT

RE­BELL. Det var på trots mot för­äld­rar­na som Ulf Brunn­berg hop­pa­de av in­gen­jörs­stu­di­er­na och blev skå­de­spe­la­re. I dag ång­rar han sig li­te. ”He­la bran­schen är skit­job­big”, sä­ger han. Bland pro­duk­tio­ner­na som han har med­ver­kat i finns Jöns­son­li­gan-fil­mer­na och Gö­ta ka­nal.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.