Vanheden var inte Ulfs enda amibtion
Ulf Brunnberg har rönt stora framgångar. En anledning kan vara att han är en “satans begåvad lymmel”. Eller pedant som han själv säger. Men att spela Vanheden var allt annat än skojigt.
Ulf Brunnberg är en av landets mest folkkära skådespelare. Han är känd från en lång rad teateruppsättningar, tv-produktioner och filmer, däribland musikalen Hair och teaterfarsen Kuta och kör. Inte minst har han en hedersplats i folkminnet som karaktären Ragnar Vanheden i Jönssonligan.
– Att vara folkkär är ingenting som jag går och tänker på. Att filmerna blev succéer beror på att hela konceptet var bra. Sedan har Vanheden blivit en populär karaktär som sticker ut mer än andra, säger han.
Kul för publiken betyder inte nödvändigtvis kul för Ulf, som gestaltade och drogs med Vanheden i ett kvartssekel.
– Kul och kul… Humor är rätt svårt att göra, men kul om man lyckas. Vi hade en del konflikter och konfrontationer på vägen. FÖR ATT LYCKAS med en komedi ska man ta den på allvar. Och försöka låta bli att vara rolig – annars blir det aldrig roligt.
Nu är det både slutspelat av och slutpratat om Vanheden.
– Min far sa att om jag inte skulle sluta göra den här karaktären så skulle det stå “Här ligger Vanheden” efter mig. Så vill jag inte ha det. Jag har gjort så mycket annat och har haft helt andra ambitioner än Vanheden.
PRECIS SOM PAPPA skulle han nämligen bli ingenjör och gick på både Tekniska realskolan och gymnasiet. Till ingen nytta. För när det var dags för högskolan hoppade han av och inledde sin skådespelarbana.
– Det var på ren trots… Jag både ångrar och inte ångrar det. Det hade varit klokare om jag lyssnat på mina föräldrar och fullföljt mina planer att bli ingenjör. Men jag var otålig. Jag önskar inte min värsta ovän att hålla på med skådespelarbranschen. Det är fruktansvärd konkurrens och naveltitteri. Hela branschen är skitjobbig. Jag lyckades för att jag var lite kontroversiell, jag gick inte i någons ledband.
Där kan möjligen motiveringen till Edvin Adolphsons stipendium, som han tilldelades 1971, säga en del: “Brunnberg är en lymmel, men en satans begåvad lymmel”. Ulf förklarar: – Det var en stor ära att spela med Edvin, han var stor. Men jag lyssnade inte på allt han sa, jag sa emot! Edvin blev konfunderad av ett ifrågasättande från någon så ung – jag var 22 och han 77 år. Han hade inte mött något liknande.
Ulf har även spelat allvarliga roller med bravur. För sin medverkan i Fyra nyanser av brunt vann han 2005 en Guldbagge för bästa manliga biroll.
– Guldbaggen var inte alls viktig, en kul klapp på axeln som man glömmer efter en vecka. Det viktigaste är att känna att jag gör ett bra jobb. Ofta känner jag att jag kan göra saker bättre om jag bara anstränger mig. Jag är pedant.
DETTA DRAG ÄR nedärvt på mödernet och bottnar även i föräldrarnas skilsmässa när han var elva år. Pappa var föga intresserad av hushåll så Ulf fick betalt för att hålla den rymliga Östermalmsvåningen ren. Då är man mån om att det förblir rent. Pappa delade inte bara ut pengar. – Jag fick en hurring var och varannan dag. Om jag sa emot eller om jag gjorde något dumt, som att tjuvåka hans bil när jag var 13-14 år. Jag tog ingen skada av det, utan lärde mig att ta ansvar för mina handlingar. Nu är föräldrar handlingsförlamade. De får inte ens nypa sin unge.
Utöver skådespelare har Ulf också varit filmproducent och teaterdirektör. Även där hade föräldrarna en roll.
– De tyckte att jag skulle göra annat än jobba med mig själv, att jag skulle göra något produktivt. Så jag började producera. Ett tag hade jag 100 personer på lönelistan. Då fick jag ett leende från min far.
MEN NU ÄR det över med fullspäckade arbetsveckor år in och år ut. Arbetsnarkomanen Ulf är numera arbetsskygg.
– Jag är trött på att exponera mig. När jag var 20 var jag bara intresserad av mig själv. Meningen med livet i dag är min dotter. Relationen med henne är det viktigaste i livet för mig.