När man fast­nar i den lo­ka­la dim­man

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Det skul­le bli vå­rens hit­tills var­mas­te helg sa de, med bort mot 20 gra­der och sol och jag lad­da­de upp med in­re bil­der av kaf­fe i träd­går­den, blom­mi­ga träd­gårds­hands­kar, frisk vår­luft och lo­kalt upp­vak­nan­de i kropp och själ ef­ter vin­tern. Sen kom hel­gen. Och vi fast­na­de i ett dim­moln. Ett lo­kalt dim­moln.

SIKTEN VAR KNAPPT hund­ra me­ter, vi såg in­te värl­den bor­tan­för gran­nens hus och fukt­drop­pan­de kall luft la sig över bå­de syren­knop­par och för­hopp­ning­ar.

Jag tap­pa­de full­stän­digt bort bå­de in­re bil­der och för­hopp­ning­ar, såg var­ken blom­mi­ga träd­gårds­hands­kar el­ler kaf­fe­kop­par läng­re. Såg ba­ra dim­ma. ”Och nu slog vi vär­me­re­kord!” sa de sen på Rap­port och vi såg bil­der på solnju­tan­de män­ni­skor som ha­de re­kord pre­cis över­allt, ut­om just hos oss.

Det få­ni­ga med dim­ma. El­ler ska man kanske sä­ga, det för­rä­dis­ka med dim­ma. Är att man tror att den är så to­tal. Så man tror att he­la värl­den är dim­mig. Nåt grått läg­ger sig över husta­ken, värl­den krym­per, och det där man egent­li­gen vil­le och hop­pa­des på, liksom ba­ra för­svin­ner.

När egent­li­gen allt finns kvar. Någ­ra kvar­ter läng­re bort.

OCH IBLAND ÄR det som om en sån där lo­kal dim­ma läg­ger sig över li­vet. Som en grå­fuk­tig filt, nåt segt, tungt som liksom skym­mer sikten för det vik­ti­ga. Det där man egent­li­gen vill, det där man egent­li­gen är, det för­svin­ner.

Ibland är det kanske ba­ra den där van­li­ga var­da­gen som

Det få­ni­ga med dim­ma. El­ler ska man kanske sä­ga, det för­rä­dis­ka med dim­ma. Är att man tror att den är så to­tal. Så man tror att he­la värl­den är dim­mig.

är dim­man. Som bli­vit för myc­ket var­dag, där ing­et rik­tigt över­ras­kar el­ler vak­nar till. El­ler så kom­mer trött­he­ten och läg­ger sig som en dim­ma över till­va­ron.

Skym­mer sikten.

HEL­GEN DÄR­EF­TER, VAR det li­ka dim­migt igen hos oss. Men den här gång­en gav jag in­te upp mi­na in­re bil­der. ”Vi åker, ” sa jag till kär­le­ken. ”Vi åker dit där so­len är!” Och så tog vi bi­len och kör­de ige­nom den där väg­gen av grått, kom 500 me­ter och i en se­kund så ba­ra lyf­te nån på dim­sjo­ken, rev un­dan dem, som dra­pe­ri­et till en te­a­ter­scen, allt lät­ta­de, och där var so­len. Som ge­nom ett mi­ra­kel. Som om det vo­re en helt an­nan värld. Vi åk­te li­te till, sat­te oss på en re­stau­rang med sto­ra föns­ter och klar ut­sikt över he­la land­ska­pet, och där bor­ta bakom en kul­le, såg vi dim­mol­net som låg över vår stad.

SÅ, NÄR DIM­MAN läg­ger sig i li­vet, tror jag det är så ab­so­lut to­talt livsvik­tigt att för­stå två sa­ker.

Det ena är, den är ba­ra lo­kal. Den är in­te he­la värl­den, in­te he­la li­vet.

Och det and­ra är, tar du dig ibland ba­ra någ­ra hund­ra me­ter läng­re bort, ser du vad som är vad. Och tvärtom vad dim­man nyss sa till dig, så kan det va­ra dags att ta på sig si­na blom­mi­ga träd­gårds­hands­kar, job­ba på, och se vå­ren växa fram un­der di­na hän­der. De vack­ras­te ro­sor vill jag ge till Pär med per­so­nal på Lä­jeskli­ni­ken för om­sor­gen om min mor. Upp­vakt­ning un­dan­be­des Bua Upp­vakt­ning un­dan­be­des

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.