Rampling och Broadbent briljerar
DRAMA
Julian Barnes roman Känslan av ett slut utsågs till årets bästa brittiska roman 2011. Det var något tilltalande sårbart med den pensionerade Tony Webster och hans berättelse om ungdomens drömmar, förlorade möjligheter, åldrande, minne och livslögn. När det på ytan lågmälda, ändå känslomässigt högintensiva, dramat nu blivit film är det framförallt Jim Broadbent och Charlotte Rampling som fullständigt briljerar. Han i rollen som Tony och hon som hans stora ungdomspassion: Veronica.
När vi möter Tony framstår han som resignerad men ändå belåten med livet som det blev. Definitivt inte passionerat och kompromisslöst som i övre tonåren. Men i alla fall. Efter många års äktenskap lever han nu frånskild, ändå med en hyfsad relation till exfrun, fint spelad av Harriet Walter. Deras dotter är höggravid och tar med pappa på profylaxkurs. Annars går dagarna sin gilla gång, och varje morgon går Tony till sin lilla butik, där han helst ostört reparerar och säljer kameror av märket Leica.
KÄNSLAN AV ETT SLUT Regi: Ritesh Batra, Storbritannien, 2017 (108 min)
NÄR HAN EN dag får ett rekommenderat brev kullkastas hela hans trygga vardag. Veronicas mamma har testamenterat honom pengar samt ett föremål som visar sig vara hans bäste väns efterlämnade dagbok. För att få vetskap om vad som står där försöker Tony allt mer besatt kontakta Veronica som han inte sett på femtio år. Scenen då de träffas igen och går till ett café är rakt igenom fantastisk.
The lunchbox-regissören Ritesh Batra gör en fin filmisk tolkning, om än lite , mindre subtil än romanen. Och det är omöjligt att inte associera till tematiskt liknande, men ännu bättre filmer, dessutom med samma skådespelare, som Mike Leighs Medan åren går och Andrew Haighs storartade 45 år.