Le­na Som­mestad är nu halv­vägs som lands­höv­ding i Hal­land. Vi har träf­fat den ny­bliv­na 60-åring­en för ett sam­tal om nu, då – och sen.

60 år fyll­da och tre år kvar på sin post. Le­na Som­mestad har kom­mit halv­vägs som lands­höv­ding i Hal­land. Vi har träf­fat hen­ne för en in­ter­vju där hon blic­kar till­ba­ka – men fram­för allt ser fram­åt.

Hallands Nyheter - - Sidan 1 - ULRIKA AHLBERG 010-471 53 12 ua@hn.se

Stort grat­tis! Hur känns det att blir 60 år?

– Ja… jag får nog sä­ga att det är en ut­ma­ning. Det är en obön­hör­lig på­min­nel­se om att ti­den går. Men kanske är de jäm­na fö­del­se­da­gar­na en an­led­ning att stan­na upp och tän­ka till: ”Mel­lan 50 och 60 gjor­de jag det här – vad ska jag gö­ra mel­lan 60 och 70?”.

Så vad tän­ker du gö­ra när ditt för­ord­nan­de går ut vå­ren 2020?

– Jag är sam­hälls­ve­ta­re i grun­den och det finns många äm­nen jag skul­le vil­ja ge mig på. Ibland kän­ner jag en stor läng­tan ef­ter att skri­va, kanske lär­o­böc­ker.

Du blev först er­bju­den job­bet som lands­höv­ding i Jämt­land, men det gick i sista stund till en an­nan per­son. Så du fick Hal­land i stäl­let – kom­men­ta­rer på det?

– Det var bra. Jag är oer­hört för­tjust i Hal­land. Det är ett väl­må­en­de län med en stark fram­tids­tro. Man bru­kar ju sä­ga ”Var glad att du är frisk” till män­ni­skor, det kan man även an­vän­da på geo­gra­fis­ka re­gi­o­ner.

Du har haft krä­van­de upp­drag i många år – vad är det du har fått för­sa­ka?

– Den le­di­ga ti­den. Det har bli­vit väl­digt många ar­betstim­mar och ibland har jag sagt till mig själv ”är du in­te rik­tigt klok?”. Visst har bar­nen kla­gat nå­gon gång, men jag hop­pas att de ock­så har in­spi­re­rats av mitt en­ga­ge­mang. De­mo­kra­ti och väl­stånd är ing­et vi kan ta för gi­vet, de mås­te stän­digt för­sva­ras och al­la mås­te ta sin del av an­sva­ret.

– En för­ut­sätt­ning för min kar­riär har ock­så va­rit att min man och jag le­ver i ett jäm­ställt äk­ten­skap.

Var och hur häm­tar du ener­gi?

– Jag pro­me­ne­rar – Prins Ber­tils stig är en fa­vo­rit – och jag lä­ser myc­ket. Sen har fa­mil­jen ett fri­tids­hus i nor­ra Bo­hus­län, och jag bru­kar ock­så åka till min barn­doms som­mar­stu­ga ut­an­för Tranås. Där lig­ger Som­men, den sjö som har gett mig ef­ter­nam­net Som­mestad – som för öv­rigt ut­ta­las med ett O, in­te ett Å.

Be­rät­ta kort om ditt jobb.

– Jag är chef för Läns­sty­rel­sen och ska se till att verk­sam­he­ten, med cir­ka 200 an­ställ­da, fun­ge­rar väl. Vi har sta­tens upp­drag att ar­be­ta med en mas­sa vik­ti­ga sa­ker: jäm­ställd­het, mil­jö, kultur. Och integration, det har va­rit en jät­tes­tor frå­ga de här tre åren.

– Jag ska ock­så re­pre­sen­te­ra Hal­land. Det kan hand­la om att klip­pa ban­det vid en in­vig­ning, sit­ta med i Hal­lands Aka­de­mi och ut­se sti­pen­di­a­ter el­ler be­va­ka vå­ra in­tres­sen i riks­po­li­ti­ken.

Hal­land som eget län el­ler som del i en stor­re­gi­on?

– Vi har va­rit väl­digt tyd­li­ga med att Hal­land bör be­va­ras som en en­het. Som lands­höv­ding an­sva­rar jag i dag för sex kom­mu­ner och kan över­blic­ka dem al­la. Det ha­de in­te gått i ett stor­län med 71 kom­mu­ner.

– Ett tag trod­de jag att jag skul­le bli Hal­lands sista lands­höv­ding, det tror jag in­te läng­re. Det känns bra, in­te minst som det här äm­be­tet har tra­di­tio­ner än­da till­ba­ka till 1600-ta­let.

Är det svårt att ha ett opo­li­tiskt upp­drag ef­ter att ti­di­ga­re ha job­bat för ett par­ti?

– Ja, på ett vis. Men sam­ti­digt är jag aka­de­mi­ker i grun­den, och ser det som att jag var gäst i po­li­ti­ken un­der mi­na år som ak­tiv in­om S. Jag kom­mer in­te från ett so­ci­al­de­mo­kra­tiskt hem, ut­an gick med i par­ti­et först i bör­jan av 1990-ta­let, när den eko­no­mis­ka kri­sen slog till. Jag vil­le till­fö­ra en hi­sto­risk bot­ten till allt det vi käm­pat oss till i Sve­ri­ge un­der 1900-ta­let, ett sam­hälls­byg­ge som vi­lar på jäm­lik­het och rätt­vi­sa, oav­sett var du kom­mer ifrån. När allt det var i fa­ra be­stäm­de jag mig för att ta ställ­ning och pro­pa­ge­ra­de öp­pet för att även vi fors­ka­re mås­te vå­ga gö­ra just det.

Men var in­te det kon­tro­ver­si­ellt, forsk­ning ska väl va­ra helt opar­tisk?

– Gi­vet­vis. Allt du gör ska ha ve­ten­skap­lig le­gi­ti­mi­tet och di­na me­to­der ska va­ra pro­fes­sio­nellt oklan­der­li­ga. Dä­re­mot är du fri att väl­ja frå­ge­ställ­ning­ar som du tyc­ker är vik­ti­ga. Till ex­em­pel är jag som eko­nom­histo­ri­ker väl­digt in­tres­se­rad av hur be­folk­ning­ens sam­man­sätt­ning på­ver­kar ett land. Är det lät­ta­re att skapa väl­stånd med en åld­ran­de be­folk­ning – el­ler är det tvärtom? Hur på­ver­kar kvin­nors ut­bild­ningsni­vå den eko­no­mis­ka ut­veck­ling­en? Och så vi­da­re.

Hur kom det sig att du blev mil­jö­mi­nis­ter 2002?

– 1998 blev jag vd för In­sti­tu­tet för fram­tids­stu­di­er och gav mig in i de­bat­ten om hur väl­färds­sta­ten ska över­le­va i en ny tid. För­mod­li­gen vil­le Göran Pers­son ha en ex­pert i sin re­ge­ring, men för mig var det häp­nads­väc­kan­de, ja, obe­skriv­ligt märk­ligt, att jag fick frå­gan. Jag ha­de ju in­te gått den tra­di­tio­nel­la vägen, via SSU och kom­mun­po­li­ti­ken, ut­an sak­na­de po­li­tisk er­fa­ren­het.

Tve­ka­de du nå­gon­sin?

– Nej. Jag lan­da­de i att det var ett så­dant er­bju­dan­de man mås­te sä­ga ja till – för an­nars und­rar man nog he­la li­vet vad som ha­de hänt om man in­te ha­de gjort det.

Du var skep­tisk till EMU och EU, och vis­sa kal­la­de dig ”mark­nads­fi­ent­lig”. Det spe­ku­le­ra­des ock­så i att ditt lands­höv­ding­e­upp­drag var ett sätt att ma­nö­vre­ra bort en allt­för själv­stän­dig och fri­språ­kig per­son från den in­ners­ta S-kret­sen.

– Nja… Jag blev glad när jag fick frå­gan om jag vil­le bli lands­höv­ding, jag såg det som ett er­kän­nan­de. Men allt har sin tid, det var nog dags för mig att läm­na po­li­ti­ken. Och jag ha­de en riks­dags­plats för S i Uppsa­la, men val­de själv att hop­pa av.

Du har haft många se­pa­ra­ta kar­riä­rer i den ”sto­ra” kar­riä­ren. Hur ser du på det?

– Det har va­rit en stor för­mån att få lä­ra kän­na så många oli­ka värl­dar: den aka­de­mis­ka, den po­li­tis­ka och den stat­ligt ad­mi­nist­ra­ti­va. Dess­utom har jag va­rit vd för Svensk Fjärr­vär­me och job­ba­de då myc­ket med nä­rings­li­vet. Sam­ti­digt har det va­rit tufft att he­la ti­den sät­ta sig in i nya sam­man­hang, ibland har jag in­te ve­tat var jag har haft min ”rik­ti­ga” iden­ti­tet.

– Jag har en tvil­ling­sys­ter, Eva, och när vi var små ha­de hon en röd säng och jag en gul. En gång la mi­na för­äld­rar mig i hen­nes säng av miss­tag och då tit­ta­de jag upp och sa: ”Vem är jag – är jag Eva el­ler är jag Le­na? Un­ge­fär så har det va­rit.

Den här vec­kan är det du som har bli­vit fi­rad, bland an­nat med en stor mot­tag­ning på Slot­tet i mån­dags, men du har ock­så and­ra hög­tids­da­gar att fun­de­ra kring?

– Ja, Slot­tet fyl­ler 400 år näs­ta år och kung­a­mö­tet i Halm­stad äg­de rum 1619. Så att jag har fyllt 60 är en li­ten sak i sam­man­hang­et.

”Sam­ti­digt har det va­rit tufft att he­la ti­den sät­ta sig in i nya sam­man­hang, ibland har jag in­te ve­tat var jag har haft min ”rik­ti­ga” iden­ti­tet.”

FIN MOT­TAG­NING. Le­na Som­mestad upp­vak­tas av po­lis­mäs­ta­re Mats Palm­gren, chef för po­lis­om­rå­de Hal­land, samt kom­mis­sa­rie Thomas Blom­dahl (t h). Till väns­ter syns Stel­lan Stu­res­son från Hal­lands Aka­de­mi.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.