”Mitt of­fer ha­de trots allt ett trev­ligt ny­år”

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Jag kan mas­sa sa­ker. Och så finns det jät­te­många sa­ker jag in­te be­härs­kar alls. En av dem är hår­klipp­ning. Det un­der­li­ga är att jag he­la ti­den glöm­mer bort det och när jag kom­mer på det så är det all­de­les för­sent. Min re­la­tion till mitt hår var un­der många år ex­trem. Jag var mitt hår. Det var me­ga­långt och fri­sö­ren höll på att dö trå­kig­hets­dö­den var­je gång jag väg­ra­de nå­gon slags för­änd­ring. ”BA­RA det som är sli­tet! Är det SÅ sli­tet?! Ska du klip­pa av allt det?!”

JAG VAR SAMSON. Varen­da mil­li­me­ter som för­svann för­sva­ga­de mig. Jag kun­de in­te li­ta på fri­sö­rer. De är kre­a­ti­va sjä­lar och jag var liv­rädd att de skul­le släp­pa lös sin kre­a­ti­vi­tet på mitt svall ut­an att jag skul­le kun­na stop­pa dem. Men jag be­höv­de dem, de kan nå­got som jag in­te kan.

En dag hän­de nå­got i mig. Det slog slint och jag trod­de att jag be­satt kun­ska­per jag in­te alls ha­de. Jag bör­ja­de klip­pa min lugg själv. Van­ligt­vis sker des­sa klipp­ning­ar en sen fre­dags­kväll ef­ter två glas vin. Jag upp­fylls av, vad jag tror är, Vi­dal Sa­soons an­de och grab­bar tag i närms­ta na­gel­sax. Det slu­tar all­tid i tå­rar el­ler djup be­svi­kel­se. Resultatet kan bli allt­i­från stubb till att jag ser ut som en bro­der Le­jon­hjär­ta – ef­ter att Kat­la spru­tat eld på ho­nom.

Det slog slint och jag trod­de att jag be­satt kun­ska­per jag in­te alls ha­de. Jag bör­ja­de klip­pa min lugg själv

MEN DET SLU­TAR in­te här. Mi­na in­bil­la­de fär­dig­he­ter drab­bar även and­ra. För att näm­na någ­ra ex­em­pel så har vi den där in­ci­den­ten när mam­ma skul­le åka på se­mes­ter och be­höv­de en li­ten lugg­puts­ning. Det blev snett, och när jag för­sök­te jäm­na till så blev det snett åt and­ra hål­let, och så höll det på. Mam­ma var in­te jät­te­nöjd. Och när hon någ­ra dagar se­na­re ba­da­de och svet­ta­des på Kor­fu så kröp lug­gen upp i hår­fäs­tet och för­svann. Jag får hö­ra det­ta än idag.

Och den där gång­en min svä­gers­ka frå­ga­de mig om jag kun­de klip­pa hen­nes långa vack­ra hår in­för ny­år. ”Klipp det ba­ra rakt av, fem cen­ti­me­ter så blir det bra.” Jag klipp­te in­te fem, jag klipp­te 5–15. Jag fick pa­nik och kun­de in­te av­slu­ta job­bet. Mitt of­fer ha­de trots allt ett trev­ligt ny­år och hon för­lät mig om­gå­en­de.

JAG HAR NU­ME­RA ett mant­ra som jag hop­pas ska hjäl­pa mig att för­änd­ra mitt be­te­en­de. ”Om jag ska dra el ring­er jag elekt­ri­kern, om jag är sjuk kon­tak­tar jag vår­den, om jag be­hö­ver en klipp­ning går jag till fri­sö­ren.”

Vårt samhälle är fullt av ex­per­tis sam­lad i oli­ka yr­kes­grup­per, man ska ut­nytt­ja det – och in­se si­na eg­na be­gräns­ning­ar. Om det är hår­ex­per­tis du sö­ker så har jag num­ret till de två stjär­nor som för­tjä­nat och vun­nit mitt för­tro­en­de. Jag de­lar gär­na med mig, men jag klip­per dig ic­ke.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.