Tis­dags­kväl­lar kan ock­så va­ra fa­sci­ne­ran­de

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

För en gångs skull kan jag av­slö­ja vad som sa­des bakom sce­nen. Det var till för­del för fal­ken­ber­gar­na. Det ska ni ve­ta. Allt­så, det var vis­ser­li­gen en tis­dag i påsk­vec­kan, men än­då en rätt sed­van­lig var­dags­kväll då små­sta­den för­vän­tas lig­ga li­te platt och ini­ti­a­tiv­lös.

I Falk­hal­len spe­la­des en fö­re­ställ­ning, en an­ge­lä­gen så­dan, om fängs­la­de eti­o­pis­ka jour­na­lis­ters och po­e­ters vitt­nes­mål från fäng­el­set Ka­li­ty, sam­la­de av jour­na­lis­ten Mar­tin Schib­bye som själv satt 438 da­gar i eti­o­piskt fäng­el­se ef­ter att un­der jour­na­lis­tiskt upp­drag ha gri­pits i Oga­den.

NU VAR DET så att jag ha­de det hed­ran­de upp­dra­get att va­ra med i den­na fö­re­ställ­ning, såsom en in­lå­nad lo­kal jour­na­list med upp­gif­ten att lä­sa vitt­nes­mål av den eti­o­pis­ka po­e­ten Caa­laa Hay­i­lu som satt fängs­lad för si­na ords skull och som en kon­se­kvens av för­tryc­ket av hans folk­grupp.

Jag ha­de den för­ut­fat­ta­de upp­fatt­ning­en att så­där väl­digt många kom­mer in­te till en så­dan fö­re­ställ­ning en tis­dags­kväll. Men så fel jag ha­de.

Och där­för vill jag be­rät­ta vad som sa­des bakom sce­nen av fö­re­ställ­ning­ens tur­ne­ran­de re­gis­sör Chan­ta­le Han­nouch.

– Vad sä­ger ni? Un­ge­fär 200 per­so­ner i publi­ken. Det är ju fan­tas­tiskt. Jag me­nar, vi ha­de 280 i Gö­te­borg, men i Fal­ken­berg. He­ja Fal­ken­berg!

"På nå­gon scen har jag in­te stått se­dan jag i barn­do­men spe­la­de kung He­ro­des i ett jul­spel i sko­lan, iklädd en kro­na av stan­ni­ol­pap­per"

Som sagt, ett hed­ran­de upp­drag att få va­ra med i den­na upp­sätt­ning av Rikste­a­tern. På nå­gon scen har jag in­te stått se­dan jag i barn­do­men spe­la­de kung He­ro­des i ett jul­spel i sko­lan, iklädd en kro­na i stan­ni­ol­pap­per. Fort­fa­ran­de kan jag min­nas en re­plik: ”Ack des­sa gal­ning­ar från ös­ter­lan­den som ir­rat må­nads­vis i öken­san­den.” He­ro­des syf­ta­de på de tre vi­se män­nen.

Jag ser det som ett tec­ken på att mitt liv gått åt rätt håll, ef­tersom jag hell­re ger röst till en eti­o­pisk po­et, Caa­laa Hay­i­lu, än en mor­disk dik­ta­tor, He­ro­des.

FÖR ÖVRIGT HA­DE en av skå­de­spe­lar­na med sin sex­å­ri­ga dot­ter på tur­nén den­na påsk­vec­ka. Hon var ju le­dig från sko­lan.

– Vad tyc­ker du om att va­ra på tur­né? frå­ga­de jag flic­kan där hon med be­ty­dan­de ener­gi och prat­sam­het här­ja­de runt bakom sce­nen strax fö­re fö­re­ställ­ning­en.

– Det är kul. Men det all­ra bästa är när vi går ut på re­stau­rang ef­ter fö­re­ställ­ning­ar­na, sent på kväl­len. Min­sann, en ti­dig upp­täckt av tur­né­li­vets loc­kel­se. Själv gick jag hem och åt li­te över­bli­ven ka­lops.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.