Smart och snudd på skam­löst publik­fri­e­ri

Hallands Nyheter - - Filmrecensioner - MATS JOHNSON

”En di­a­log­dri­ven skå­de­spe­lar­film där de vas­sas­te re­pli­ker­na gått till Bill Nig­hy.”

Lo­ne Scher­fig, som till­de­la­des Nor­dic Ho­no­ra­ry Dra­gon Award på årets Gö­te­borgs filmfes­ti­val, fick ett ge­nom­brott mo­dell gi­gan­tiskt för sjut­ton år se­dan med Ita­li­ens­ka för ny­bör­ja­re. Ef­ter den fil­men valde den dans­ka re­gis­sö­ren och ma­nus­för­fat­ta­ren att flyt­ta film­verk­sam­he­ten till Stor­bri­tan­ni­en. Med va­ri­e­ran­de re­sul­tat. An educa­tion (2009) är klart bra. En dag (2011), med An­ne Hat­ha­way i hu­vud­rol­len, är sme­tig och helt för­fär­lig. The Ri­ot Club (2014) blev småt­rist fil­mad teater. De tre fil­mer­na är al­la väl­digt brit­tis­ka, fak­tum är att Scher­fig bör­jat gö­ra fil­mer som känns mer brit­tis­ka än vad brit­ter­na själ­va mäk­tar med.

URBRITTISK ÄR OCK­SÅ Scher­figs nya film Their fi­nest hour, som är en sampro­duk­tion mel­lan BBC, Pi­newood Stu­di­os och Film i väst. Fil­men är väl­gjord i en gam­mal­dags stil, i be­ty­del­sen att Their fi­nest hour in­te känns pur­färsk, men det tror jag är ett med­ve­tet no­stal­giskt grepp från Scher­figs si­da.

Grund­för­ut­sätt­ning­ar­na får vi re­dan un­der för­tex­ter­na. Lon­don un­der blit­zen år 1940. På bio blir de eng­els­ka pro­pa­gan­da­fil­mer­na ut­bu­a­de av publi­ken, för att fil­mer­na är så tön­ti­ga och ore­a­lis­tis­ka.

Unga be­gå­va­de Catrin (Gem­ma Ar­ter­ton) söker och får jobb på in­ri­kesmi­ni­s­te­ri­ets fil­mav­del­ning.

CATRIN HAR FÅTT nys om tvil­ling­syst­rar­na Lily och Ro­se som tack va­re en lå­nad båt räd­da­de li­vet på eng­els­ka sol­da­ter vid Dun­ker­que. Ett äm­ne för en krigs­mo­ral­hö­jan­de film?

CATRIN PRESENTERAR snart ett ma­nus­ut­kast med in­gre­di­en­ser­na au­ten­ti­ci­tet, op­ti­mism, ett kvin­no­per­spek­tiv och en hund (vil­ket även Their fi­nest hour in­ne­hål­ler). Det­ta är pre­cis vad gub­bar­na på in­ri­kes­de­par­te­men­tet le­tat ef­ter, så det är ba­ra att dra igång pro­duk­tio­nen. I sam­ma ve­va bör­jar väl­digt många läg­ga sig i ex­akt vad fil­men skall in­ne­hål­la. På krigs­de­par­te­men­tet (Je­re­my Irons gör ett kort in­hopp) krä­ver man att en hjäl­te­roll skall gå till en amerikansk skå­dis. Ex­akt hur fil­men skall slu­ta ger upp­hov till dis­kus­sio­ner.

Scher­figs film är en mix av dra­ma, ko­me­di, ro­man­tik, fe­el­good och me­ta­film (en film om en film­in­spel­ning), ibland snudd på skam­löst publik­fri­an­de, men än­då smart med två oli­ka be­rät­tar­plan.

Tys­kar­nas bomb­ning­ar av Lon­don gör sig ba­ra påmin­da då och då. Fil­men, ba­se­rad på en ro­man av Lis­sa Evans, på­min­ner en hel del om John Bo­or­mans tret­tio är gam­la Ho­pe and Glo­ry, och säm­re fö­re­bil­der kan man ju ha.

THEIR FI­NEST HOUR är en di­a­log­dri­ven skå­de­spe­lar­film där de vas­sas­te re­pli­ker­na gått till Bill Nig­hy, som por­trät­te­rar den fö­re det­ta film­stjär­nan Hil­li­ard. Det är ty­pen av roll som Nig­hy kan gö­ra i söm­nen, men här är han mesta­dels in­spi­re­rad. Till ex­em­pel när han plöts­ligt på pu­ben bris­ter ut i den skots­ka folk­vi­san Wild Mountain Thy­me. Det är fil­mens över­läg­set bästa scen. An­nars aning­en li­te låg­bud­get­fe­e­ling över he­la pro­duk­tio­nen.

Bild: NICOLA DOVE

VASST OCH VÄDLIGT BRITTISKT. Gem­ma Ar­ter­ton och Bill Nig­hy spe­lar ma­nus­för­fat­ta­re re­spek­ti­ve av­dan­kad stjär­na i Lo­ne Scher­figs in­tri­gan­ta dra­ma Their fi­nest hour.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.