När li­vet tar en annan vänd­ning

Hallands Nyheter - - Livets Gång - NINA CARLSSON

De se­nas­te vec­kor­na har kan­tats av en rad tra­gis­ka hän­del­ser i vårt tryg­ga land. Bland an­nat bus­so­lyc­kan som kostade fle­ra unga män­ni­skor li­vet, och nu se­nast det fruk­tans­vär­da som hän­de i Stock­holms in­nerstad. Nå­got som vi kanske nå­gon­stans in­nerst in­ne viss­te kun­de drab­ba även oss i Sve­ri­ge – men som än­då va­rit tan­kar som vi knappt har vå­gat yp­pa ens för oss själ­va.

FÖR DET ÄR väl så man of­ta tän­ker – att det all­ra värs­ta in­te drab­bar oss själ­va. Man hör om det på tv och lä­ser dag­li­gen om gri­pan­de livs­ö­den i tid­ning­ar­na – men det hän­der ju in­te mig… El­ler? Fram tills jag var 25 år till­hör­de jag ock­så den ska­ran. Jag ha­de knappt ald­rig va­rit på en be­grav­ning, och tack och lov ald­rig sett dö­den på nä­ra håll. Jag ha­de levt ett väl­digt tryggt liv, helt fritt från trau­ma­tis­ka hän­del­ser. Men så en dag hän­de det även mig…

NÄR JAG NU har läst mäng­der av ny­hets­ar­tik­lar om fa­milj och vän­ner som för­lo­rat en när­stå­en­de i des­sa olyc­kor, så kän­ner jag med dem på ett all­de­les spe­ci­ellt sätt.

Jag tror näm­li­gen man gör det, när man själv har va­rit den som öpp­nat dör­ren för en po­lis, som läm­nat ett be­sked som får mar­ken att ra­sa un­der ens föt­ter… Jag vet hur det är att få ett med­de­lan­de som känns som en käft­smäll från li­vet självt. Det som jag in­te kun­de tro skul­le kun­na hän­da, hän­de fak­tiskt just mig…

JAG VET OCK­SÅ hur det känns för al­la dem som sör­jer just nu. Hur det är att gå på stan i vår­so­len, med få­gel­kvit­ter och gla­da män­ni­sko­rös­ter i öro­nen.

Jag vet hur det är att få ett med­de­lan­de som känns som en käft­smäll från li­vet självt.

Folk går till ar­be­tet som om ingen­ting hänt. El­ler kla­gar på väder och vind, som om det skul­le va­ra det vik­ti­gas­te att läg­ga ener­gin på. Jag vet hur det är att und­ra hur värl­den ens kan fort­sät­ta att snur­ra – nu när ens eget liv har sla­gits i tu­sen bi­tar av sorg och för­tviv­lan.

MEN SÅ ÄR det ju – li­vet går vi­da­re trots allt. Män­ni­skor fort­sät­ter att skrat­ta och le­va – och så även för dem som drab­bats av det all­ra värs­ta. Så ock­så för mig.

Tids nog vän­der li­vet och gläd­jen åter – även om man va­rit i det dju­pas­te svar­ta hå­let och vänt. Ti­den lä­ker in­te al­la sår, men ste­nen i hjär­tat blir så småningom till ett sand­korn – som då och då ma­ler och gör ont. Men in­te med den enor­ma smär­ta som i bör­jan.

OCH KANSKE KAN det till och med va­ra så – att vi som har va­rit med om det hems­ka och ofatt­ba­ra, fak­tiskt upp­skat­tar li­vet li­te ex­tra. För vi vet att det kan ta slut på en se­kund.

Man ska in­te tän­ka på dö­den var­je dag, men vi be­hö­ver kanske bli påmin­da om vår sår­bar­het emel­lanåt för att lä­ra oss att upp­skat­ta vår tid här. Den kom­mer in­te igen... Var räd­da om er, och lev!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.