Brad Pais­ley väl­jer ud­da sam­ar­be­ten

Hallands Nyheter - - Skivrecensioner - JAN ANDERSSON

”Watching Glenn Frey sing Al­re­a­dy go­ne at the Fo­rum in LA”. ”Litt­le Jim­my on the Opry stage, he­a­ring Prin­ce sing Pur­p­le rain”.

Så sjung­er Brad Pais­ley i no­stal­giskt till­ba­kablic­kan­de Last ti­me for eve­ryt­hing. Allt har ett slut. Jag tror att det även gäl­ler 00-ta­lets störs­te man­li­ge country­stjär­na. För Brad Pais­ley har onek­li­gen en del att be­vi­sa.

In­te på grund av att han spe­la­de på sun­ki­ga Li­se­bergs­hal­len vid sitt Gö­te­borgs­be­sök för tre år se­dan, el­ler för att han den här som­ma­ren är hän­vi­sad till Furuvik ut­an­för Gäv­le, men för att hans su­per­stjär­nesta­tus tycks ha fått sig en törn även på hem­ma­plan i USA.

Brad Pais­leys skiv­för­sälj­ning har dykt kraf­ti­ga­re än för många and­ra ar­tis­ter, och me­dan den tio år äld­re Garth Brooks är stör­re än Be­at­les bland ame­ri­ka­ner­na har Brad Pais­ley in­te haft en re­jäl Bill­board­hit på fle­ra år. Att den sym­pa­tis­ke Pais­ley dess­utom kom ut som Oba­ma­sup­por­ter och ti­digt väg­ra­de att stöd­ja Donald Trump har in­te di­rekt ökat på hans po­pu­la­ri­tet i mel­lanwes­tern.

DET HAR GÅTT tre år se­dan Brad Pais­leys för­ra ski­va, det längs­ta up­pe­hål­let i kar­riä­ren, och hans sam­ar­be­ten med John Fo­ger­ty, Mick Jag­ger och Tim­ba­land på nya al­bu­met an­das viss de­spe­ra­tion. Visst har Pais­ley gjort en grej av ovän­ta­de för att in­te sä­ga di­rekt ud­da sam­ar­be­ten även ti­di­ga­re - han har trots allt sjung­it ihop med så­väl LL Cool J som Eric Id­le och Clint Eastwood - och för det mesta har han kom­mit un­dan med det, men så värst ge­nom­tänkt har det ald­rig känts.

FOGERTYSAMARBETET och ti­tel­spå­ret Love and war är en rak rock­låt som in­te till­för nå­got nytt till te­mat ”kri­ti­se­ra kri­get men stå upp för kri­gar­na”. Tvärtom lå­ter det pre­cis li­ka trött och bred­bent som myc­ket av det John Fo­ger­ty, Vi­et­nam­ve­te­ra­ner­nas främs­te för­sva­ra­re, släppt ifrån sig se­dan Cree­dence Cle­ar­wa­ter Re­vi­val.

In­te hel­ler Dri­ve of sha­me, du­et­ten med Mick Jag­ger, är nå­gon vi­da­re full­träff. Al­la vet att Jag­ger äls­kat country se­dan barns­ben, i al­la fall se­dan Sweet Vir­gi­nia och Country honk, men pro­ble­met är att country in­te all­tid har äls­kat ho­nom till­ba­ka.

Nu skul­le gen­rens pu­ris­ter ald­rig er­kän­na Dri­ve of sha­me som en countrylåt, och jag tän­ker in­te ens för­sö­ka att över­ta­la dem om mot­sat­sen. Hur som helst är det en väl­digt tunn och pro­fil­lös låt ut­an nå­gon ge­men­sam mark för de bå­da stjär­nor­nas fans att mö­tas på. Till skill­nad från när Brad Pais­ley gäs­ta­de Rol­ling Sto­nes på scen i Nashvil­le och verk­li­gen lyf­te De­ad flo­wers.

Ro­li­ga­re då med blu­egrass­stun­si­ga Grey goo­se cha­se där Tim­ba­land (?) vi­sar sig va­ra en fe­na på ban­jo. Även Gold over the ground är rik­tigt fin. Den gam­la dik­ten av John­ny Cash in­leds och av­slu­tas av The man in black him­self, där­e­mel­lan sjung­er Brad Pais­ley käns­ligt och fin­stämt.

Den kanske in­te fun­kar hos Trumpfan­sen med lär gå hem fint i Furuvik.

Bild: AMY SUSSMAN

BRAD PAIS­LEY. För tre år se­dan gäs­ta­de man­nen i den vi­ta hat­ten Li­se­bergs­hal­len. Li­ka länge se­dan är det som han släpp­te sitt för­ra al­bum. På nya plat­tan sam­ar­be­tar country­stjär­nan från West Vir­gi­nia med Tim­ba­land, John Fo­ger­ty och Mick Jag­ger - med blan­dad fram­gång.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.