”Dagen blev bra än­då, jag sit­ter här och le­ver”

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Jag skri­ver det­ta på ett tåg mel­lan Gö­te­borg och Var­berg. Med en pen­na, på ett pap­per. Jag har ing­en aning om vad kloc­kan är och ing­en, för­u­tom jag själv, vet var jag be­fin­ner mig. Det är en skräm­man­de käns­la, men sam­ti­digt en gans­ka skön så­dan.

MIN DAG BÖR­JA­DE kloc­kan fem i mor­se. Jag skul­le åka ex­tra ti­digt till Gö­te­borg för att föl­ja med min prak­tik­plats till Häl­sö.

Det var en glad Ma­lin som steg ur säng­en. Lugn och med full kon­troll. När jag en stund se­na­re klev på tå­get och skul­le kopp­la in mi­na hör­lu­rar i min mo­bil så ställ­des he­la min värld på än­da. Jag ha­de glömt mo­bi­len hem­ma!

Från fil­bun­ke till Munchs Skri­et på en se­kund. Min förs­ta tan­ke var att jag för­mod­li­gen in­te skul­le över­le­va re­san ef­tersom jag skul­le tving­as lyss­na på al­la ljud och män­ni­skor om­kring mig. (Löj­ligt men sant.)

Näs­ta tan­ke som drab­ba­de mig gjor­de mig mer stres­sad än den an­nal­kan­de dö­den – jag kun­de in­te ringa nå­gon. Och ing­en kun­de ringa mig.

EN SUPERHÄRLIG KÄNS­LA när man be­fin­ner sig i en som­mar­stu­ga mitt ute i sko­gen un­der se­mestern. En svin­job­big käns­la när man är helt be­ro­en­de av att kun­na kon­tak­ta and­ra. Vil­ket jag var. Jag skul­le bli upploc­kad på cen­tra­len på en li­te oklar plats vid en li­te oklar tid, och allt bygg­de på att jag skul­le hö­ra av mig när jag var fram­me.

Näs­ta tan­ke som drab­ba­de mig gjor­de mig mer stres­sad än den an­nal­kan­de dö­den – jag kun­de in­te ringa nå­gon.

För mitt in­re spe­la­de jag upp al­la möj­li­ga sce­na­ri­on. Jag såg min mo­bil lig­ga hem­ma och ringa me­dan min kol­le­ga för­gä­ves för­sök­te nå mig för att be­rät­ta att hon bli­vit sjuk och in­te kun­de häm­ta mig/att hen­nes bil in­te star­tat/att re­san var in­ställd och så vi­da­re.

JAG FÖR­SÖK­TE MIN­NAS om jag sett en te­le­fon­ki­osk på cen­tra­len. Sen slog det mig att jag in­te har an­vänt en se­dan Li­se­berg 1997 och in­te har den ble­kas­te om hur man gör. Tar den kort? Jag var i upp­lös­nings­till­stånd, hur skul­le jag kon­tak­ta min kol­le­ga!?

Då tit­ta­de jag li­te till hö­ger om mig i tåg­sä­tet. Där satt en kvin­na med en mo­bil i han­den.

Jag kän­de väl­digt myc­ket läng­tan efter den där ap­pa­ra­ten. Så jag tog mod till mig och frå­ga­de om jag fick lå­na den. Det fick jag ab­so­lut, och två mi­nu­ter se­na­re så var allt så löst det kun­de bli!

Jag över­lev­de tågre­san, blev upploc­kad och an­län­de till Häl­sö ut­an pro­blem. Men käns­lan häng­de i. Na­ken och helt ut­an tids­upp­fatt­ning ef­tersom mitt arm­bandsur gick sön­der för­ra vec­kan.

DAGEN BLEV BRA än­då, jag sit­ter här och le­ver. Det går jät­te­bra att va­ra ut­an mo­bil, ef­tersom al­la and­ra har en. Och det var rik­tigt skönt att va­ra i fred. Jag kanske ska glöm­ma den li­te of­ta­re och ro­ta fram min gam­la mp3-spe­la­re i stäl­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.