Ett kraft­fullt tram­pan­de mitt i nat­ten

Hallands Nyheter - - Livets Gång - HÅKAN BERGSTRÖM Född årets mör­kas­te dag, op­ti­mis­tisk än­då

Det var den ir­länds­ke hu­mo­ris­ten Flann O’bri­en som i en ab­surd bok häv­da­de ris­ker­na med ett allt­för iv­rigt cyk­lan­de. Ge­nom frik­tio­nen mot sa­deln så hän­de det att cy­kelns mins­ta be­stånds­de­lar, ato­mer­na, över­för­des till cy­klis­ten som snart ge­nom­gick en sorts me­ta­mor­fos. Förr el­ler se­na­re var cy­klis­ten själv i sitt in­re för­vand­lad till en cy­kel, och des­sa för­vand­la­de cy­klis­ter kun­de kän­nas igen ge­nom att de i stil­lastå­en­de lä­ge stod lu­ta­de mot väg­gar för att in­te ram­la om­kull.

Jag vet in­te om jag sett så många män­ni­skor som lu­tar sig mot hus­väg­gar­na. Men cy­kel el­ler ej så kan jag tän­ka mig att bli stå­en­de så, om ba­ra den is­kal­la vå­ren snart kun­de få för sig att bli vär­man­de.

Värm oss vid en hus­vägg!

JAG CYKLAR GÄR­NA, dock som re­gel i en mak­lig takt på en aning­en för lågt pla­ce­rad sa­del – vil­ket fått en och an­nan be­kant att ifrå­ga­sät­ta mig som este­tisk up­pen­ba­rel­se i stads­bil­den.

Men i hel­gen över­ras­ka­de jag mig själv ge­nom att snabbt och med kraft­fullt tram­pan­de ta mig fram ge­nom ett natt­ligt Fal­ken­berg. Min chef ha­de väckt mig kloc­kan halv två på nat­ten med ett te­le­fon­sam­tal om att det brann på Åka­re­vä­gen och att jag skul­le be­ge mig dit för att do­ku­men­te­ra, fram­för allt i bild, vad som på­gick.

Där­för tram­pa­de jag i jour­na­lis­tisk iver ge­nom stan med en ka­me­ra på ma­gen och block och pen­na i fic­kan. Jag kom fram när brand­kå­ren in­te läng­re spru­ta­de vat­ten på den här­jan­de el­den ut­an lät bygg­na­der­na brin­na ner. Av mil­jöskäl.

Om ingen­ting be­döms som möj­ligt att räd­da är det me­nings­löst att häl­la tu­sen­tals li­ter vat­ten över el­den, som ba­ra drar med sig sot och as­ka och and­ra för­ore­ning­ar ner i mar­ken. Det räc­ker med att se till att el­den in­te sprids.

Det var sä­kert klokt. Brand­män har för­må­nen att fram­stå som bå­de välträ­na­de och klo­ka, i syn­ner­het vid natt­li­ga in­sat­ser mot så­da­na här upp­rö­ran­de och be­dröv­li­ga brän­der.

JAG VET IN­TE rik­tigt var­för jag be­rät­tar om brand­män­nens av­väg­ning vid bran­den, den kanske är själv­klar. Men det var i al­la fall ett tak­tiskt av­gö­ran­de av dem, som möj­li­gen kan bred­das till en mer all­mängil­tig in­sikt: man får väl­ja si­na stri­der.

Snart rul­la­de jag vi­da­re på min cy­kel i nat­ten och no­te­ra­de när jag var till­ba­ka i cent­rum de sista natt­fla­nö­rer­nas kän­ne­tec­ken: De he­ja­de på mig i störs­ta all­män­het, vil­ket jag för­mo­dar var ett ut­slag av en viss på­ver­kan från kro­gar­nas ut­skänk­ning.

Och om jag nu in­led­de med en ir­län­da­re, så kan jag av­slu­ta med en an­nan. För­fat­ta­ren Bren­dan Be­han: ”Värl­den är bra un­der­lig, ska Gud ve­ta, men den är den bäs­ta vi har att hål­la oss till.”

Ett tak­tiskt av­gö­ran­de som möj­li­gen kan bred­das till en mer all­mängil­tig in­sikt: man får väl­ja si­na stri­der.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.