FRISK FRÅN ANOREXIA.

Åsa Hällqvist drab­ba­des ti­digt av ät­stör­ning­ar och var livs­ho­tan­de sjuk. ”Jag vill be­rät­ta att det går att bli frisk från ät­stör­ning­ar, det är så många som be­hö­ver ve­ta det”, sä­ger hon.

Hallands Nyheter - - Sidan 1 - Le­na Berglund 010-471 53 63 ∙ le­na.berglund@hn.se

Åsa bor i en idyll på lan­det, hu­set hon sa ja till hör till en gård som har plats för hen­nes häs­tar samt hen­nes hund Al­va som ska ha val­par när som helst.

– Jag vill be­rät­ta att det går att bli frisk från ät­stör­ning­ar, det är så många som be­hö­ver ve­ta det. Jag bryr mig in­te om ål­der, 30 år be­ty­der egent­li­gen ingen­ting för mig. Men det är myc­ket som har fal­lit på plats i sam­band med att jag fyl­ler 30 år. Jag har fått jobb, en pojk­vän och har star­tat eget fö­re­tag med mas­sage för män­ni­skor och för häs­tar.

ÅSA VAR BA­RA el­va år när hon drab­ba­des av anorexi. Fort­fa­ran­de vet hon in­te or­sa­ken till den sjuk­dom som ta­git en stor del av hen­nes liv.

– Jag har en jät­te­bra fa­milj där vi är nä­ra varand­ra, många vän­ner och triv­des i sko­lan. Jag tyck­te in­te att jag var tjock. Men jag bör­ja­de äta mind­re och det blev lång­samt vär­re.

ÅSAS TILL­STÅND UPPDAGADES på rik­tigt mel­lan åt­tan och ni­an. För­äld­rar­na re­a­ge­ra­de på att hon bli­vit ma­ger och gjor­de allt de kun­de för att hon skul­le bli bra. Men det blev vär­re och hon bör­ja­de med själv­ska­de­be­te­en­det, att skä­ra sig.

– Det var väl­digt job­bigt för mi­na för­äld­rar. De såg ti­digt till att jag fick hjälp, men 2006 blev jag in­lagd på sjuk­hus för förs­ta gång­en. Det var på ät­stör­nings­en­he­ten på Öst­ra sjuk­hu­set.

Fram till dess tyc­ker Åsa att hon trots allt haft det bra. Hon ha­de gått på este­tis­ka pro­gram­met på Le­rums gym­na­si­um med in­rikt­ning te­a­ter, som hon äls­kar. Hon var en rik­tig hästtjej och ha­de eg­na häs­tar. Än­då lev­de hon med en obe­grip­lig svår ång­est.

– DET ÄR svårt att för­kla­ra, men det är som att all­tid ha en sten över brös­tet, man vill ba­ra skri­ka och man vill va­ra en­sam. Jag tror att vis­sa föds med en skör­het. Värs­ta året i mitt liv var 2010. Allt ba­ra ra­sa­de. I de­cem­ber blev jag in­lagd på sjuk­hu­set, jag var livs­ho­tan­de un­der­vik­tig. Jag minns in­te så myc­ket från den ti­den. Det jag minns var att jag ha­de trä­nat myc­ket, åt ing­et och ha­de hög ång­est och var kon­trol­le­ran­de.

Åsa var in­lagd i fy­ra må­na­der, se­dan blev hon in­skri­ven på Ca­pio Ät­stör­ningscen­ter i Varberg där en lång­sik­tig be­hand­ling in­led­des. Då var hon 24 år.

– I bör­jan vil­le jag in­te bli frisk, men det var så många sa­ker som drog mig till­ba­ka till li­vet: Min fa­milj, min hund och mi­na vän­ner. Sak­ta, sak­ta fick jag till­ba­ka mo­ti­va­tio­nen.

Åsa var in­skri­ven på cent­ret i 1,5 år, hon fick verk­tyg för att han­te­ra sin sjuk­dom och an­nan hjälp.

– Ha­vet var väl­digt lä­kan­de. Jag äls­kar Varberg och Halland, jag kän­ner mig hem­ma här.

ÅSA BOD­DE UN­DER be­hand­ling­en väx­el­vis på en häst­gård i Fal­ken­berg och ät­stör­nings­cent­ret i Apel­vi­ken. Ett tag ef­ter att hon bli­vit ut­skri­ven från Ca­pio fick hon möj­lig­he­ten att hy­ra hu­set där hon nu bor.

– Jag tänk­te det är nu el­ler ald­rig. Jag har all­tid ve­lat bo på en gård, jag kän­ner mig hem­ma i Halland och fa­mil­jen som jag hyr hu­set av är ett myc­ket stort stöd. Den är som en ex­tra­fa­milj som har be­tytt myc­ket för mig.

Åsa har käm­pat på, hon har ar­be­tat med si­na häs­tar och ut­bil­dat sig till mas­sör för bå­de män­ni­skor och häs­tar och har ett jobb. Hon har en pojk­vän, som har ett lant­bruk i när­he­ten, som ger hen­ne trygg­het och gör hen­ne lyck­lig.

– JAG KOM­MER ALL­TID att ha en skör­het, men jag har det bra och har så myc­ket att för­lo­ra att min vil­ja att hål­la mig frisk är myc­ket stor. Jag brin­ner för att be­rät­ta för and­ra med ät­stör­ning att det går att bli bra. Det finns ett ljus, ge in­te upp. Jag tyc­ker att jag har en vik­tig er­fa­ren­het. Jag är stolt över det jag va­rit med om, ut­an det ha­de jag in­te va­rit den jag är i dag.

Bild: ANNIKA KARLBOM

FYL­LER JÄMNT. Åsa tyc­ker att allt har kom­mit på plats nu när hon fyl­ler 30 år.

Bild: ANNIKA KARLBOM

HÄSTTJEJ. Dju­ren har be­tytt myc­ket för Åsas till­frisk­nan­de. Här är hon ute med sin Snot­ra, en is­lands­häst från Dar­ra­gård.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.