En över­ty­gan­de Mo­re­land på starkt al­bum

Hallands Nyheter - - Skivrecensioner - JAN AN­DERS­SON

SING­ER/SONG­WRI­TER

JOHN MO­RE­LAND Big bad luv (4Ad/playground)

För­ra årets High on Tul­sa heat, John Mo­re­lands sjät­te al­bum se­dan de­bu­ten 2008, blev nå­got av ett ge­nom­brott för den kraf­ti­ge sing­er/song­wri­tern från Okla­ho­ma. Vi var nog många som ha­de hop­pats på en smått ma­gisk spel­ning när John Mo­re­land för­ra året öpp­na­de för Ja­son Is­bell på Pus­ter­vik.

Så blev det in­te. En trött och en­sam John Mo­re­land med gi­tarr på ma­gen och truc­kerkep­sen ner­dra­gen i pan­nan för­måd­de in­te för­med­la den svär­ta och det kry­pan­de miss­mod som ge­nom­sy­rar lå­tar som Hang me in the Tul­sa county stars, Lo­sing sleep to­night el­ler vack­ra You don’t ca­re for me enough to cry. För en fin plat­ta är det, näs­tan li­ka bra som nya al­bu­met Big bad luv – Mo­re­lands star­kas­te hit­tills.

LI­TE ÖVER­RAS­KAN­DE HAR han ploc­kats upp av brit­tis­ka cred­bo­la­get 4AD som ti­di­ga­re har släppt ski­vor med Frank Black, Bree­ders och The Birth­day Par­ty och som nu ar­be­tar med Tu­ne-yards, Futu­re Is­lands, De­er­hun­ter och avant gar­de-mu­si­kern Ari­el Pink. Och med den här skäg­gi­ge snub­ben då, som har ”ok­la” ta­tu­e­rat på hö­ger­han­dens kno­gar och ”ho­ma” på väns­ter­han­dens. Men det ud­da äktenskapet fun­ge­rar över för­vän­tan. För det mesta.

Ain’t we gold är ty­värr ett bluestungt och när­mast ane­miskt spår som mest av allt känns som en till­ba­ka­gång till de stel­ben­ta lå­tar Mo­re­land spe­la­de in med komp­ban­det The Dust Bowl Souls, och Ste­ve Ear­le-dof­tan­de första­sing­eln Sa­li­saw blue står näs­tan helt still trots ett fre­ne­tiskt mun­spe­lan­de.

RES­TEN AV AL­BU­MET känns där­e­mot be­tyd­ligt mer in­tres­sant. Fle­ra av de kvar­va­ran­de lå­tar­na är träf­fan­de, kraft­ful­la be­rät­tel­ser med skö­na re­fräng­er och ett stil­la men sta­bilt, akus­tiskt driv.

Lo­ve is not an an­swer och kanske fram­förallt Li­es I cho­se to be­li­e­ve är när­mast Spring­s­te­ens­ka i så­väl struk­tur som käns­la och te­ma­tik - li­vet är ing­en jäv­la som­ma­räng men det ska le­vas än­då - och det finns fler stun­der när den här 32-åri­ge Okla­ho­ma­bon på­min­ner om just Bru­ce Spring­s­teen.

MYC­KET SÅKLART BE­RO­EN­DE på John Mo­re­lands di­rek­ta och kraft­ful­la sång­röst, men li­ka im­po­ne­ran­de är hans käns­li­ga och fint ut­mejs­la­de låt­skri­van­de. Det är tyd­ligt att Mo­re­land har histo­ri­er att be­rät­ta, sa­ker som han be­hö­ver få ur systemet.

Lyss­na ba­ra på No glo­ry in reg­ret, där John Mo­re­land sit­ter en­sam med sin akus­tis­ka gi­tarr, el­ler på av­slu­tan­de Latch­key kid, så vac­ker att Spring­s­teen själv ha­de kun­nat ge sig på att tol­ka den, en­sam med Roy Bit­tan vid fly­geln, på ett som­mar­ljumt och full­satt Ul­le­vi. Det ha­de, om in­te an­nat, gett John Mo­re­land ett väl­för­tjänt er­kän­nan­de som låt­skri­va­re.

Å AND­RA SI­DAN. Ef­ter att ha spe­lat in si­na två se­nas­te al­bum på egen hand får John Mo­re­land den här gång­en hjälp av hyl­la­de du­on Sho­vels and Ro­pe och av Tay­lor Goldsmith från Dawes. Det där er­kän­nan­det är nog in­te så långt bor­ta.

JOHN MO­RE­LAND.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.