Blic­ken av­slö­jar dig

Tit­ta rakt in en an­nan män­niskas ögon - och var be­redd på att allt kan hän­da. Så är ögo­nen sjä­lens spe­gel, el­ler hand­lar allt om nerv­cel­ler i hjär­nan? Och var­för kan au­tis­tis­ka per­so­ner vil­ja und­vi­ka ögon­kon­takt?

Hallands Nyheter - - Vetenskap - Ma­ria Back­man son­dag@gp.se

För­äls­ka­de par som drunk­nar i varand­ras ögon. El­ler späd­bar­nets djupt in­ten­si­va blick. Ögon­kon­takt har stor be­ty­del­se för mänsk­lig kom­mu­ni­ka­tion. Kla­rar du att se din part­ner i ögo­nen i tio se­kun­der? El­ler rentav tre mi­nu­ter? Många så­da­na tes­ter har gjorts på både eta­ble­ra­de par och främ­ling­ar. Oför­ut­sed­da re­ak­tio­ner kan upp­stå. Le­en­den, rod­nan­de kin­der, ibland kys­sar. Och kans­ke en dju­pa­re själs­lig kon­takt.

ETT ÖGON­BLICK VARAR un­ge­fär tre se­kun­der, en­ligt psy­ko­lo­gen och psy­ko­a­na­ly­ti­kern Da­ni­el Stern. I boken Ögon­blic­kets psy­ko­lo­gi berättar han hur man på ett ögon­blick, en kort stund av med­ve­ten­het, kan se själ­va kär­nan hos en män­ni­ska. Myc­ket hin­ner fal­la på plats un­der de ögon­blick som Stern kal­lar ka­i­ros. Ett ka­i­ros­ö­gon­blick upp­står i ett äk­ta mö­te, i nu­et, och kan för­änd­ra en re­la­tion på ett po­si­tivt sätt.

FÖR­MÅ­GAN TILL ÖGON­KON­TAKT är med­född och spe­lar stor roll för späd­bar­nets an­knyt­ning till för­äld­rar­na och dess per­son­lig­hets­ut­veck­ling. Den so­ci­alt be­ting­a­de ögon­kon­tak­ten ut­veck­las un­der upp­väx­ten. Här finns kul­tu­rel­la skill­na­der, där det i en del kul­tu­rer kan an­ses va­ra re­spekt­fullt att in­te se en per­son med hög­re sta­tus i ögo­nen. Ögon­kon­takt kan ock­så an­vän­das för do­mi­nans. Även ne­ga­ti­va käns­lor kan för­stär­kas med ögon­kon­takt. Och ute­bli­ven ögon­kon­takt kan an­vän­das för att ute­slu­ta per­so­ner ur en ge­men­skap.

SÅ VAD ÄR det egent­li­gen som hän­der när vi ser varann i ögo­nen? Kans­ke finns det fog för ta­le­sät­tet att ögo­nen är sjä­lens spe­gel, även om forsk­ning vi­sar att nerv­cel­ler i hjär­nan ock­så tycks spe­la in.

Med hjälp av ka­me­ror kan man från hu­vu­dets ut­si­da mä­ta hjär­nans ak­ti­vi­tet. Spe­gel­neu­ro­ner, en sorts nerv­cel­ler i hjär­nan, har vi­sat sig va­ra vik­ti­ga för män­ni­skors so­ci­a­la sam­spel. De har fått sitt namn ef­tersom de re­a­ge­rar både när vi själ­va ut­för en hand­ling och när vi ser and­ra män­ni­skor ut­fö­ra sam­ma hand­ling, det vill sä­ga en rö­rel­se speglas i en an­nan per­sons hjär­na.

– Spe­gel­cell­s­pro­ces­ser är mitt älsk­lings­te­ma, skrat­tar Sven Bölte, pro­fes­sor i barn- och ung­doms­psy­ki­a­trisk ve­ten­skap vid Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet, men blir snart all­var­lig:

– Det är en gans­ka po­pu­lär hy­po­tes, men den byg­ger fort­fa­ran­de på många an­ta­gan­den. En del läg­ger in för­må­gan att kän­na em­pa­ti och allt möj­ligt. Vi vet att spe­gel­neu- ro­ner in­te­gre­rar sen­so­riskt och mo­to­riskt in­for­ma­tions­flö­de i hjär­nan på ett visst sätt, men det har ba­ra gjorts en en­da di­rekt studie på en män­ni­ska där man kun­nat vi­sa att de verk­li­gen finns. Ut­ö­ver det­ta finns en­dast in­di­rek­ta stu­di­er. Det är fort­fa­ran­de myc­ket som vi in­te vet. Ex­akt vad som hän­der är svårt att sä­ga.

I dag sker både forsk­ning och trä­ning in­om om­rå­det ögon­kon­takt och spe­gel­neu­ro­ner hos per­so­ner med funk­tions­ned­sätt­ning­en au­tism. En del stu­di­er pe­kar näm­li­gen mot att de­lar av hjär­nan där vi an­tar att spe­gel­neu­ro­ner finns fun­ge­rar an­norlun­da hos au­tis­tis­ka per­so­ner.

SVEN BÖLTE ÄR även chef för kom­pe­tens-cent­ret KIND (Cen­ter of Neu­ro­de­ve­lop­men­tal Disor­ders at Ka­ro­lins­ka In­sti­tu­tet). Här trä­nas barn och ung­do­mar, bland an­nat med au­tism, i att bätt­re för­stå och age­ra i so­ci­a­la sam­man­hang. Ute­bli­ven el­ler bris­tan­de ögon­kon­takt hos små barn kan ty­da på au­tism.

– Det är väl­digt ty­piskt för späd­barn att tit­ta och kom­mu­ni­ce­ra med blic­ken. Men på nå­got sätt är den­na förin­ställ­ning för­änd­rad vid au­tism. Of­ta ori­en­te­rar man sig in­te pri­märt till and­ra män­ni­skor, vil­ket gör det svårt att ut­veck­la so­ci­a­la och kom­mu­ni­ka­ti­va fär­dig­he­ter. Vux­na som har di­a­gno­sen au­tism be­skri­ver det som att det känns oan­ge­nämt att tit­ta and­ra i ögo­nen. And­ra sä­ger att de in­te kan kon­cen­tre­ra sig när de gör det, el­ler att de helt en­kelt in­te tän­ker på att göra det.

PÅ KIND AN­VÄNDS bland an­nat med en me­tod som he­ter ey­etrac­king, det vill sä­ga man un­der­sö­ker vart en per­son rik­tar blic­ken.

– Vi upp­fat­tar re­dan som myc­ket små bi­o­lo­gisk rö­rel­se, det vill sä­ga vad and­ra män­ni­skor el­ler djur gör. Det­ta kan ha va­rit en evo­lu­tio­när för­del. Vi har ock­så star­ka pre­fe­ren­ser för att kun­na kopp­la ihop det man ser och hör, som när nå­gon ex­em­pel­vis klap­par i hän­der.

– En del barn med au­tism som vi un­der­sökt sak­nar det­ta upp­märk­sam­hets­möns­ter. Även äld­re au­tis­tis­ka per­so­ner vi­sar an­norlun­da vi­su­ellt upp­märk­sam­hets­fo­kus och rik­tar i so­ci­a­la si­tu­a­tio­ner of­ta blic­ken på vad som finns run­tom­kring, som på klä­der­na. Men där finns in­te så myc­ket so­ci­al in­for­ma­tion att häm­ta.

BRIS­TAN­DE ÖGON­KON­TAKT BLIR allt mind­re spe­ci­fikt för au­tism ju äld­re man blir, berättar Sven Bölte.

– Men ögon­kon­takt är än­då vik­tig för so­ci­al kom­mu­ni­ka­tion. Fun­ge­ran­de so­ci­a­la kon­tak­ter kan le­da till bätt­re del­ak­tig­het och i läng­den hög­re livs­kva­li­tet.

Trä­ning­en hand­lar först myc­ket om att in­for­me­ra om vil­ka svå­rig­he­ter som kan fin­nas vid au­tism, ex­em­pel­vis att det kan va­ra vik­tigt i oli­ka si­tu­a­tio­ner att be­ak­ta and­ras kropps­språk. Hur tol­kar man an­sikts­ut­tryck och käns­lor? Där­ef­ter trä­nar man i oli­ka mil­jö­er, pra­tar och på­min­ner om bland an­nat ögon­kon­takt. Men man ”tving­ar” ald­rig till nå­got, sä­ger Sven Bölte.

– Un­der vår upp­växt lär vi oss so­ci­a­la sy­stem och ko­der, men ef­tersom det är så si­tu­a­tions- och per­son­bun­det är det ex­tremt svårt att för­kla­ra för den som in­te kun­nat lä­ra sig ko­der­na hur man ska göra. Hur länge man bör pra­ta el­ler va­ra tyst un­der ett sam­tal? Hur länge bör jag se just den här per­so­nen i ögo­nen?

”Det är ex­tremt svårt att för­kla­ra för dem som in­te kun­nat lä­ra sig ko­der­na hur man ska göra. Hur länge man bör pra­ta el­ler va­ra tyst un­der ett sam­tal?”

SVEN BÖLTE Pro­fes­sor i barn- och ung­doms­psy­ki­a­trisk ve­ten­skap vid Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.