Man­do Di­ao ver­kar dras med fantomsmär­tor

Hallands Nyheter - - Skivrecensioner - JAN AN­DERS­SON

ROCK

Till bör­jan föll jag hand­löst för de­ras obly­ga Stro­kes­flirt på de­bu­tal­bu­met Bring ’em in, men suc­ka­de mest åt de­ras li­ka tro­skyl­di­ga som up­pen­ba­ra imi­ta­tion av Li­ber­ti­nes (Hur­ri­ca­ne bar).

Det som än­då fått mig att fort­sät­ta lyss­na på Man­do Di­ao har va­rit det skö­na väx­el­spe­let mel­lan ban­dets bå­da sång­a­re och låt­skri­va­re Gustaf Norén & Björn Dix­gård. De­ras frus­tan­de ener­gi, de­ras sätt att hjäl­pa varand­ra ge­nom sång­er­na och de­la på vers och re­fräng har fått Man­do Di­ao att stic­ka ut även när de­ras lå­tar kans­ke in­te har gjort det. en

NU HAR DEN mest pro­fi­le­ra­de av de två, Gustaf Norén, valt att läm­na ban­det och där­med får Björn Dix­gård för förs­ta gång­en på 15 år ha sin sång­mik­ro­fon i fred när ban­dets kom­man­de som­martur­né snart in­leds i nors­ka Trond­heim.

Skönt för ho­nom, såklart, men hur har Man­do Di­ao på­ver­kats av att ban­dets ena hjärn­hal­va släckts ner och kopp­lats bort (jodå, kol­la på Filip & Fred­riks in­ter­vju med Gustaf Norén)? Jo, ge­nom att åter­vän­da till be­prö­vad och vält­ram­pad Man­do­mark.

FÖRST OCH FRÄMST kan man kon­sta­te­ra att den nya plat­tan var­ken har nå­got ge­men­samt med den synt­roc­ki­ga och små­stö­ki­ga 80-tals­flir­ten Ae­li­ta el­ler med de still­sam­ma Gustaf Frö­ding­tolk­ning­ar­na på det hyl­la­de al­bu­met In­fru­set. Här finns ing­en su­pers­mash som Ströv­tåg i hem­byg­den el­ler nå­gon Sång­arsa­ga som kan hål­la kvar ban­det på Svensk­top­pen i 167 vec­kor. Och det är sä­kert med­ve­tet.

MAN­DO DI­AO Good ti­mes (Bmg/war­ner)

LI­KA TACKSAMMA SOM jag an­tar att kil­lar­na i Man­do Di­ao var för sitt folk­li­ga ge­nom­brott i P4, li­ka obe­kvä­ma tyck­tes de än­då va­ra av att träng­as med Stif­tel­sen och Mag­nus Ugg­la. Och det kan man ju för­stå. Pre­cis som att kap­ten Björn Dix­gård dras med vis­sa fantomsmär­tor när nu väl­jer att sty­ra in sku­tan in på tryg­ga vat­ten.

All the things är väl­be­kant, pum­pan­de rock som sik­tar mot stjär­nor­na men lan­dar nå­gon­stans i när­he­ten av Joh­nos­sis se­nas­te och rätt plat­ta al­bum. I Good ti­mes lå­ter Björn Dix­gård som Bri­an John­son, och Sha­ke är som en go­spel­fär­gad bland­ning av Kings of Le­on och Man­do Di­a­os egen Dan­ce with so­me­bo­dy.

I LJUSET AV al­la des­sa re­fe­ren­ser som stäl­ler sig i vägen för mu­si­ken blir det svårt att för­hål­la sig till en press­re­le­a­se som kon­sta­te­rar att ”Man­do Di­ao all­tid gått sin egen väg och följt si­na eg­na konst­när­li­ga in­stink­ter”. Ye­ah, right.

Men visst det ljus­punk­ter. Ba­ra för att jag sak­nar Gustaf Noréns kax­i­ga röst har jag inga stör­re in­vänd­ning­ar mot Björn Dix­gårds sång.

Även den kär­vas­te Man­do­kri­ti­ker mås­te kän­na att det finns nå­got i en låt som Hit me with a bott­le. Kans­ke in­te i den smålö­ki­ga tex­ten el­ler i det akus­tis­ka ar­range­mang­et, men i rös­ten! Her­re­gud. Den skäm­tar man fak­tiskt in­te bort.

Bild: CAR­LOS BARTH

MAN­DO DI­AO. Björn Dix­gård är nu en­sam sång­a­re och låt­skri­va­re i Man­do Di­ao ef­ter att Gustaf Norén läm­nat ban­det. Och det märks.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.