En ny­bli­ven 42-årings be­kän­nel­ser

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Ida­gar­na fyll­de jag 42 år. Vad är det för en ål­der egent­li­gen? Räk­nas man fort­fa­ran­de som re­la­tivt ung, el­ler är det rent av så att man fak­tiskt har ham­nat i me­del­ål­dern nu? Jag minns när min pap­pa ha­de 40-års­fest, och jag som 16-åring tyck­te att han och hans vän­ner var rätt gam­la och mos­si­ga. Helt plöts­ligt är jag själv där – men kän­ner mig de­fi­ni­tivt in­te mos­sig.

FÖR BA­RA NÅG­RA år se­dan fun­de­ra­de jag på, om man nå­gon gång skul­le ham­na i en fas i li­vet där man in­te rik­tigt ha­de koll på hur gam­mal man var. Ni vet, när man får bör­ja räk­na på året man är född, för att va­ra sä­ker på hur många år man ska fyl­la.

Jag är tyd­li­gen där pre­cis just nu. Jag har näm­li­gen fle­ra gång­er un­der vå­ren tänkt att jag skul­le bli 43. I mitt fall blev det ju en gans­ka trev­lig upp­täckt, när jag helt plöts­ligt kun­de dra av ett år. Som ett bonusår till li­vet lik­som.

ÄR DET FÖR­RES­TEN så att de fles­ta män­ni­skor har en el­ler an­nan ål­ders­kris emel­lanåt? Vis­sa vid 40 el­ler 50 – and­ra är kanske som jag, och fick sin förs­ta re­dan vid 25. Nej, jag har som sagt ing­en ål­dersno­ja alls just nu – det är fak­tiskt helt okej att ha pas­se­rat 40-strec­ket.

Jag tyc­ker sna­ra­re att li­vet blir här­li­ga­re för var­je år – trots att ryn­kor och gråa hår bör­jat vi­sa sig. Men fram tills jag var 24 år och 364 da­gar vi­sa­de jag glatt fram min le­gi­ti­ma­tion på Sys­tem­bo­la­get. För att lik­som ga­ran­te­ra för per­so­na­len att jag fak­tiskt var un­der 25 år.

För någ­ra se­kun­der ha­de jag kax­igt känt mig som en gans­ka ung kvin­na – men den in­gi­vel­sen ka­pa­de han med en me­ning.

PÅ TAL OM Sys­tem­bo­la­get – se­nast för­ra året fick jag fak­tiskt vi­sa leg där. Visst är det till viss del smick­ran­de att ex­pe­di­ter­na tve­kar om ål­dern hos en 40-årig två­barns­mam­ma – även om jag sam­ti­digt tyc­ker det känns helt ga­let. Skrattryn­kor och an­nat bor­de ge tyd­li­ga be­vis… Men ens in­re ego hop­par så klart jäm­fo­ta av lyc­ka!

Kas­sö­ren sa vän­ligt: ”Ja, här skul­le jag nog vil­ja se le­gi­ti­ma­tion…”. Se­dan grans­ka­de han mig för­sik­tigt me­dan jag bör­ja­de ploc­ka fram mitt kör­kort, och av­bröt mitt hand­lan­de med: ”El­ler nej, det be­hövs nog in­te för­res­ten…”. Mitt in­re såg nog ut som tav­lan ”Skri­et” i det­ta ögon­blick. För någ­ra se­kun­der ha­de jag kax­igt känt mig som en gans­ka ung kvin­na – men den in­gi­vel­sen ka­pa­de han med en me­ning. Jag skrat­ta­de och sa: ”Men snäl­la du, så kan du ju in­te sä­ga!! Du so­pa­de ju un­dan min 40-års­kris för en se­kund – men kas­ta­de till­ba­ka den på mig som en men­tal käft­smäll! Tack för den, ha­ha!”.

OKEJ, DEN DÄR da­gen kän­de jag mig kanske li­te äld­re än van­ligt, men det är glömt och för­lå­tet nu kä­ra sy­ste­met­kas­sör. Nu ska jag ta mig an mitt år som 42-åring – ut­an ål­dersno­jor, och med el­ler ut­an leg­kon­trol­ler.

NI­NA CARLS­SON

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.