Hon läm­na­de allt för att star­ta ett nytt liv

Hon kän­de sig styrd och hind­rad från att for­ma sitt eget liv. Till slut in­såg Alt­héa Gag­li­a­no att det ba­ra fanns en väg att gå – för att över­le­va var hon tvung­en att läm­na Je­ho­vas vitt­nen och så små­ning­om även hemsta­den Var­berg.

Hallands Nyheter - - Livets Gång - LI­NA NOR­MAN 010-471 50 10 li­vets.gang@hn.se

Hon minns hur hon blev runt­slä­pad över­allt för att knac­ka dörr – och från det att hon var nio år pre­di­ka­de hon på egen hand och tog si­na eg­na dör­rar.

– Det känns ab­surt att tän­ka på nu, när jag själv har ett barn i den ål­dern, sä­ger Alt­héa Gag­li­a­no. Små barn för­står in­te vad de pre­di­kar om.

VI TRÄF­FAS I Oslo – på en av Aker Bryg­ges ute­ser­ve­ring­ar. Det var till den nors­ka hu­vud­sta­den Alt­héa flyt­ta­de när hon för li­te mer än tre år se­dan val­de att läm­na Var­berg bakom sig. Att mö­ta fa­milj och vän­ner som vän­de på klac­ken så fort de fick syn på hen­ne blev till slut för tungt.

– Jag fanns in­te läng­re. Möt­te jag nå­gon jag kän­de så vän­de de el­ler gick över till and­ra si­dan ga­tan. Det var full­stän­digt hjärt­skä­ran­de. Var­je gång kän­des det som om man tog mitt hjär­ta och stam­pa­de på det.

Alt­héa ha­de då någ­ra år ti­di­ga­re be­gärt ut­trä­de ur Je­ho­vas vitt­nen. Hon föd­des in i det krist­na sam­fun­det men bör­ja­de så små­ning­om ifrå­ga­sät­ta det liv hon lev­de.

– JAG KUN­DE in­te stå för de­ras syn på li­vet, sä­ger Alt­héa drö­jan­de. Jag har nog för­stått i ef­ter­hand att det kanske in­te var tros­upp­fatt­ning­en i sig som var pro­ble­met, ut­an att jag var så styrd. Jag kun­de in­te for­ma mitt eget liv – el­ler mitt sätt att se värl­den. Jag kän­de mig hind­rad från att ta re­da på hur det fak­tiskt var. Jag tyc­ker om kun­skap och fakta, och blev väl­digt fru­stre­rad. Det kän­des li­te som ett in­tel­lek­tu­ellt fäng­el­se.

18 ÅR GAM­MAL gjor­de Alt­héa ett förs­ta för­sök att läm­na – men då var hon in­te rik­tigt re­do. När hon fyllt 24, och även bli­vit mam­ma, nåd­de hon dock en gräns då hon kän­de att det ba­ra fanns två vägar att väl­ja mel­lan.

– Jag var vid en punkt då jag ha­ta­de mitt liv så myc­ket. Jag van­triv­des med allt. Jag tänk­te ”An­ting­en mås­te jag för­änd­ra mitt liv, el­ler

av­slu­ta det helt”. Det var un­ge­fär så jag kän­de…

Alt­héa gör en kort pa­us in­nan hon läg­ger till:

– Men li­vet kan ju ock­så va­ra väl­digt fint. Så jag kom fram till att det bäs­ta var att för­sö­ka för­änd­ra mi­na eg­na för­ut­sätt­ning­ar för att kun­na le­va ett bra liv – bå­de för min egen skull och för mitt barn.

HON BE­SKRI­VER DET som en otro­lig lätt­nad, när hon väl ha­de ta­git be­slu­tet.

– Jag tror att al­la kan re­la­te­ra till hur det känns när man fat­tat ett be­slut, oav­sett vad det gäl­ler. Det finns ett fö­re och ett ef­ter. Det är ett vik­tigt steg, att ta be­slu­tet.

Att se­dan ge­nom­fö­ra pla­nen kän­des dock desto svå­ra­re. Det tyngs­ta var att be­rät­ta för vän­ner och fa­milj. Alt­héa kal­lar det en av­skedstur­né.

– Det var fruk­tans­värt. Att skri­va en lis­ta med namn på al­la man äls­kar och se­dan sö­ka upp dem för att be­rät­ta att man ald­rig mer kom­mer att kun­na träf­fas. ”På grund av mi­na be­slut och på grund av hur jag nu kom­mer att for­ma mitt liv, så kom­mer ni in­te läng­re att vil­ja pra­ta med mig”. För de fles­ta kom det som en chock. Och det är väl­digt svårt att för­kla­ra för nå­gon som har en helt an­nan världs­bild.

PÅ FRÅ­GAN OM hon nå­gon­sin har ång­rat sig sva­rar Alt­héa:

– Tan­ken har sla­git mig… Vid ett par till­fäl­len har jag fun­de­rat på om det­ta är nå­got jag ång­rar. Men var­je gång har jag kom­mit fram till att ”Nej, jag ång­rar mig in­te”.

Hon fun­de­rar li­te in­nan hon fort­sät­ter:

– Det var väl­digt be­fri­an­de att kom­ma till Oslo, till en plats där ing­en kän­de mig och där jag kun­de bör­ja om på nytt. Jag läm­na­de mitt gam­la liv bakom mig… Där finns en väl­digt tyd­lig gräns mel­lan då och nu.

MEN DET HAR ta­git tid att kom­ma till dit hon är i dag. Alt­héa lu­tar sig till­ba­ka och kon­sta­te­rar att hon ef­ter att hon gjort ”grov­job­bet” – läm­nat och flyt­tat – var tvung­en ta ett steg till­ba­ka. Nå­got skav­de fort­fa­ran­de, men vad?

– Jag ha­de en så ne­ga­tiv syn på värl­den och på and­ra män­ni­skor, för­kla­rar hon. Jag ha­de ju fått lä­ra mig att värl­den var ond. ”Var­för finns det så myc­ket onds­ka i värl­den?” satt djupt. Jag fick vän­da på det och i stäl­let för­sö­ka tän­ka ”Var­för finns det så myc­ket vac­kert i värl­den?”. Jag har lärt mig att jag he­la ti­den lär mig sa­ker – och att man in­te ska ta för gi­vet att det man en gång lärt sig är rik­tigt.

I DAG LE­VER Alt­héa till­sam­mans med sin dot­ter och hon job­bar med klä­der – nå­got som länge ba­ra var en av­läg­sen dröm.

– Jag har fort­fa­ran­de en ro­man­tisk bild av ut­bild­ning, på grund av att det ti­di­ga­re var ut­om räck­håll, sä­ger hon med ett skratt. Att ut­bil­da sig till nå­got in­om mo­de var ju all­de­les för kar­riärs­dri­vet och ab­strakt. Fast jag har för­stått nu att mitt ar­be­te in­te är allt. Kär­lek – relationen till and­ra män­ni­skor som ac­cep­te­rar en för den man är och in­te för att man tror på sam­ma sak – är vik­ti­ga­re.

”Jag kom fram till att det bäs­ta var att för­änd­ra mi­na eg­na för­ut­sätt­ning­ar för att le­va ett bra liv”

PÅ AKER BRYGGE I OSLO. Alt­héa Gag­li­a­no har läm­nat bå­de Je­ho­vas vitt­nen och hemsta­den Var­berg bakom sig. Nu­me­ra le­ver hon i den nors­ka hu­vud­sta­den till­sam­mans med sin sju­å­ri­ga dot­ter.

Bild: AN­NA ED­LUND

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.