Her­rar­na har ock­så åld­rats sa Gö­ran Pers­son

Hallands Nyheter - - Livets Gång - BENGT WER­NERS­SON bengt.wer­ners­son@hn.se 010 471 52 72

Jag ska in­te ne­ka till att en av de för­de­lar som job­bet som jour­na­list för med sig är att man får träf­fa in­tres­san­ta män­ni­skor, ibland väl­digt kän­da. Jag tror att de fles­ta ser det så, men kanske i li­te oli­ka grad. Det und­gick knap­past nå­gon att den ti­di­ga­re stats­mi­nis­tern, Gö­ran Pers­son (S), var på be­sök i Var­berg i för­ra vec­kan. Han med­ver­ka­de på Nä­rings­livs­da­gen och var ob­jek­tivt sett da­gens höjd­punkt.

JAG VET IN­TE de när­ma­re om­stän­dig­he­ter­na kring att Pers­son val­de att med­ver­ka. Vad jag dä­re­mot vet är att han har viss Var­bergs­an­knyt­ning. Det var näm­li­gen ”strax ut­an­för Var­berg” som den då­va­ran­de fi­nans­mi­nis­terns ”mo­bil­te­le­fon tjöt till”. Det­ta med en frå­ga som skul­le för­änd­ra hans liv: ”Vill du bli par­ti­le­da­re och där­med stats­mi­nis­ter?”. Allt en­ligt en van­ligt­vis välun­der­rät­tad käl­la, jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Ol­le Sven­ning, även han med Var­bergs­an­knyt­ning ge­nom hust­run Ma­ria Schot­teni­us.

Som ni sä­kert för­står så pas­sa­de jag på att gå fram och häl­sa på Gö­ran Pers­son när nu till­fäl­le gavs. Jag kan ju in­te med sä­ker­het sä­ga att han kän­de igen mig, men ef­ter en del re­so­ne­mang och ge­nom­gång av ge­men­sam­ma be­kan­ta, för­stod jag så myc­ket som att han viss­te var jag hör hem­ma po­li­tiskt. Men vi har fak­tiskt träf­fats ett par gång­er.

Själv var jag då ”ba­ra” li­te över 40 och tyck­te väl att jag var ung och fräsch, om än re­dan då med allt mind­re hår på hjäs­san.

En gång var i Ro­sen­bad, strax ef­ter han bli­vit stats­mi­nis­ter 1996. Då fick jag, till­sam­mans med en kol­le­ga på Läns­tid­ning­en i Sö­der­täl­je (LT), Torsten Carls­son, till­fäl­le till en in­ter­vju. Vi ha­de för­stås fo­to­graf med och det blev ett re­jält upp­slag i tid­ning­en.

FÖR­KLA­RING­EN TILL DEN­NA yn­nest var att Pers­son ha­de ut­sett en per­son som vi kän­de väl, Ingrid Ire­mark, till sin pressek­re­te­ra­re. Så vå­ra kon­tak­ter var ut­märk­ta. An­nars ha­de vi nog ald­rig fått chan­sen. Och in­ter­vjun blev bra. Gö­ran Pers­son var av­spänd och trev­lig och in­te alls den buf­fel han bru­kar be­skyl­las för att va­ra. Då så­väl som nu.

Fem, sex år se­na­re fick vi chan­sen igen. Då var det nog mer på eg­na me­ri­ter. Även om det kanske spe­la­de in att Pers­sons pressek­re­te­ra­re då het­te Anders Tel­je­bäck, och i var­je fall namn­mäs­sigt ha­de an­knyt­ning till Sö­der­täl­je.

Den gång­en fick vi träf­fa ho­nom på Harpsund. Jag har en ro­lig bild från det till­fäl­let, jag upp­klädd i ka­vaj och med slips och stats­mi­nis­tern fri­tids­klädd i ill­röd trö­ja.

Vi ha­de med oss ett tid­nings­lägg från det för­ra till­fäl­let, för att ge till­fäl­le till småprat. Gö­ran Pers­son tit­ta­de länge och väl på fo­to­na. Tit­ta­de på min kol­le­ga och mig och så till­ba­ka till läg­gen. Och så mutt­ra­de han: Her­rar­na har min­sann ock­så åld­rats!

DET VAR MER än up­pen­bart att Pers­son, pre­cis som al­la and­ra i lik­nan­de ut­satt po­si­tion, såg myc­ket äld­re ut än när han till­träd­de. Själv var jag då ”ba­ra” li­te över 40 och tyck­te väl att jag var ung och fräsch, om än re­dan då med allt mind­re hår på hjäs­san.

Sensmo­ra­len av det­ta får väl bli att även le­dan­de po­li­ti­ker bryr sig om sitt ut­se­en­de. In­te minst de som av när­mast oför­klar­lig an­led­ning ham­nat i Vi­ta hu­set...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.