KRÖNIKA:

Hallands Nyheter - - Sidan 1 - Mikael Martins­son 010-471 52 47 ∙ mikael.martins­son@hn.se

”Jag kom­mer att vil­ja krä­kas på Va­sa­ga­tan och jag kom­mer att bör­ja spot­ta snor re­dan vid gam­la Eriks­bergsvar­vet.”

Jag som ha­de lo­vat mig själv att ald­rig mer springa Gö­te­borgsvar­vet. Men i dag står jag där på start­lin­jen igen och frå­gar mig verk­li­gen var­för?

Nu är det in­te så att jag fruk­tar läng­den, allt­så de där 21,1 kilo­me­ter­na. In­te alls. Men när jag läm­na­de Gö­te­borgsvar­vet 2005 var det för att jag tyck­te det var så jäk­la trå­kigt att springa täv­ling­en.

JAG HA­DE VA­RIT med nio av de tio se­nas­te åren. Jag ha­de par­ke­rat på sam­ma plats, häm­tat num­mer­pap­pen vid sam­ma klock­slag, kis­sat vid sam­ma träd i Slotts­sko­gen, star­tat i näs­tan sam­ma start­led, bli­vit re­jält sli­ten på Gö­taälv­bron, och sprung­it på un­ge­fär sam­ma ti­der.

Och jag var rus­kigt trött på as­falt och vad det gjor­de med min kropp. Jag sprang in i sko­gen istäl­let.

Nu ver­kar den här per­so­nen ha glömt allt! Och främst har jag glömt att jag är fet, ful och fem­tio+.

Den vik­ti­gas­te frågan är om krop­pen glömt hur man gör ef­tersom jag ba­ra gjort ett en­da as­falts­pass in­för täv­ling­en? Jag är i al­la fall helt på det kla­ra med att krop­pen kom­mer att få sli­ta ont. För det är så det fun­kar, ty­värr...

Det är då skit att man ska ja­ga ti­der och ha täv­lingsjä­veln i sig. Det är in­te helt nyt­tigt. Men den här gång­en var det en gra­tis start­plats och en vil­ja att het­sa en kol­le­ga som drev mig.

Jag har sprung­it en del de se­nas­te åren och då är det ofrån­kom­ligt att en tids­gräns bör­jat tor­na upp sig. Jag bör­ja­de med två tim­mar. Se­dan 1.55 och nu är det un­der 1.50 som gäl­ler. Med­ge att det ser snyg­ga­re ut med 1.49.59 än 1.50.02!

JAG HAR GÅTT från att nju­ta mig runt med Ip­ho­ne­ka­me­ran i ena han­den till att högst tro­ligt springa så lå­ren kom­mer att skri­ka av smär­ta ef­ter 17 km. Jag kom­mer att vil­ja krä­kas på Va­sa­ga­tan och jag kom­mer att bör­ja spot­ta snor re­dan vid gam­la Eriks­bergsvar­vet.

Idio­ti helt en­kelt! Men så är min hjär­na byggd! Lock­be­tet den här gång­en är allt­så min kol­le­ga Pär som löp­trä­nat någ­ra år. Han föl­jer Musta­fa Mo­hameds trä­nings­pro­gram och de het­san­de mai­len jag fått pe­kar på att han kom­mer att bli en svår nöt att knäc­ka.

När mi­na ben kän­des som fö­re det­ta ben för en må­nad se­dan trip­pa­de han 15 km med en far­tök­ning till un­der fem mi­nu­ter/km de sista kilo­me­ter­na. Jag grät näs­tan när jag läs­te det.

NU SKA VI star­ta i sam­ma start­grupp (num­mer 7) och ha säll­skap så länge jag or­kar. För be­nen har vak­nat till de sista vec­kor­na. En helg i gla­da vän­ners lag i Kö­pen­hamn och en i Bo­log­na ver­kar ha gjort un­der­verk!

Jag sät­ter kloc­kan på 5.10 i kilo­me­ter­fart så får vi se hur länge det går. Han är un­der 40 år och jag på väg att bli en gub­be! Får i så fall skyl­la på det om jag in­te häng­er med!

Det finns en an­nan kom­pis, Pe­ter, som snac­kar och snac­kar och snac­kar om när han ska gå un­der 1.30. Det hän­der ju ald­rig och det ver­kar in­te spe­la nå­gon roll hur många gång­er han för­sö­ker, han fix­ar in­te ens min bäs­ta­tid 1.34.30.

Nå­got sä­ger att det in­te går den här gång­en hel­ler och då är jag nöjd hur det än går för mig!

Bild: CARL SANDIN

TRÅNGT, MEN FÖR­HOPP­NINGS­VIS IN­TE TRÅ­KIGT. Gö­te­borgsvar­vet sam­lar kring 60 000 lö­pa­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.