Ut­ställ­ning­en som slu­ta­de i ful­gråt

”PLATS UT­AN NAMN”: IN­VIGS AV KONST­NÄ­REN I DAG HN:S Ma­lin Ei­re­felt ser Var­bergs Konst­halls som­marut­ställ­ning och sam­ta­lar med konst­nä­ren Knut­te Wes­ter om män­ni­skor­na han por­trät­te­rar.

Hallands Nyheter - - Kultur & Nöje - Ma­lin Ei­re­felt 0721-91 12 67 ∙ ma­lin.ei­re­felt@hn.se

KONSTRECENSION

KNUT­TE WES­TER

Plats ut­an namn Var­bergs Konst­hall Ver­nis­sage 20 maj Ut­ställ­ning­en vi­sas till 17 sep­tem­ber

En ut­ställ­ning om ut­sat­ta barn skul­le kun­na va­ra vik­tig men dö­man­de, pek­pin­nig och präk­tigt skitt­rå­kig. Men Knut­te Wes­ters ut­ställ­ning är ing­et av det. Han lyc­kas – på ett helt ma­ka­löst sätt – gå runt allt ovä­sent­ligt, nå kär­nan och vri­da om or­dent­ligt.

Förs­ta gång­en jag näs­tan bör­jar grå­ta är vid ett vi­de­o­verk som in­går i in­stal­la­tio­nen ”En hem­lig plats”. Man ser en poj­ke gå runt ut­om­hus och vi­sa var grän­sen går. Den går un­ge­fär där, ut­an­för gär­des­går­den, och där, vid stopp­skyl­ten, och där, över äng­en. Att gå runt grän­sen tar un­ge­fär 15 mi­nu­ter när man hal­tar. Poj­ken bor, som en av 54 pap­pers­lö­sa, i en vil­la. Poj­ken skul­le vil­ja gå till Mcdo­nalds, kanske åka in till stan, men han mås­te ba­ra vän­ta li­te, sä­ger han. Han har hit­tills vän­tat i fy­ra år – näs­tan hal­va sitt liv.

– Han, hans bror och de­ras mam­ma har fått up­pe­hålls­till­stånd nu. Det är en för­ut­sätt­ning för att jag kan vi­sa det här. Men ver­ket är ing­en sol­skens­hi­sto­ria om ett up­pe­hålls­till­stånd. Två nya barn­fa­mil­jer har flyt­tat in på sam­ma plats, till de sof­for där des­sa tre bod­de ti­di­ga­re, sä­ger konst­nä­ren Knut­te Wes­ter.

SJÄLV FÅR Knut­te Wes­ter hål­la tå­rar­na till­ba­ka när han be­rät­tar om mam­man till poj­ken i vi­de­o­ver­ket. Hon har in­te gått ut­an­för grän­sen på fy­ra år. I när­he­ten finns näm­li­gen en lä­ka­re som ope­re­rar poj­kens cp-ska­da gra­tis, på sin fri­tid. Så hon stan­nar in­ne – får in­te ris­ke­ra att bli upp­täckt – får in­te ris­ke­ra att poj­ken blir ut­an si­na ope­ra­tio­ner. Vem stan­nar fri­vil­ligt in­stängd i fy­ra år, und­rar han. – För­äld­rar gör det, sva­rar han. And­ra gång­en tå­rar­na brän­ner i min hals är vid ver­ket ”I Want to be He­ard, I Want to be Found”. Knut­te Wes­ter är en bred konst­när, om man pra­tar om form. Han gör skulp­tu­rer, vi­de­oin­stal­la­tio­ner, fo­tar och må­lar. Men allt har ett ge­men­samt te­ma – de män­ni­skor som i sam­häl­let ses som mind­re vär­da.

Ett av hans ti­di­ga verk är skulp­tu­ren ”Mo­nu­ment wit­hout a ho­me”. Den är upp­byggd av av­gjut­ning­ar av sju­å­ring­ars kropps­de­lar – sju­å­ring­ar som bor på ett barn­hem i Lett­land. Det är ett barns väns­ter­fot, nå­gon an­nans hö­ger­fot och en tred­jes hand, och så vi­da­re. När bar­nen och Knut­te Wes­ter skul­le be­stäm­ma vil­ken po­si­tion sta­tyn skul­le stå i fö­reslog konst­nä­ren att bar­net kun­de bä­ra en ryggsäck. Bar­nen tyck­te att det var en jät­te­bra idé, för al­la barn ha­de ju varsin ryggsäck, sa de.

– Jag tyck­te att det var jät­te­fint och po­e­tiskt sagt av små barn. För vi bär ju al­la på en ryggsäck, sä­ger konst­nä­ren.

SE­DAN INSÅG HAN att bar­nen var mer kon­kre­ta än så. I barn­hem­met fanns ett ryggsäcks­rum. Al­la barn ha­de varsin, med de pri­va­ta ägo­de­lar de ha­de när de kom. Den som tit­tar nä­ra på skulp­tu­ren ser skar­var­na mel­lan det ena och det and­ra bar­nets kropps­de­lar.

– De var li­ka små och un­der­när­da al­li­hop, så det gick fak­tiskt väl­digt lätt att sät­ta ihop dem.

Sex år se­na­re kom Knut­te Wes­ter till­ba­ka till sam­ma barn­hem. Han tänk­te gö­ra ett nytt pro­jekt med sam­ma barn. Men ing­en han kän­de fanns kvar. Al­la barn och all per­so­nal var ut­bytt - för­u­tom två, som ha­de hun­nit bli tret­ton år. Ver­ket ”I Want to be He­ard, I Want to be Found” fö­re­stäl­ler dem. De hål­ler varsin ler­gök i hän­der­na.

– Det finns en så­dan kon­trast i hur de hål­ler des­sa ler­gö­kar – med så­dan öm­het och re­spekt. I mot­sats till hur de själ­va har bli­vit be­hand­la­de, sä­ger Knut­te Wes­ter.

Vi pra­tar om hur fint det är, att öm­he­ten och re­spek­ten mås­te fin­nas in­u­ti, om det in­te är nå­got de har lärt sig från sin om­giv­ning.

– De två sa att de var så him­la gla­da att se mig igen, sä­ger Knut­te Wes­ter.

Det var först någ­ra år se­na­re han insåg vad det be­tyd­de.

– Al­la barn och all per­so­nal var ut­bytt. Det be­ty­der att de in­te har nå­gon re­la­tion som är sju år lång, utö­ver den med mig.

TRED­JE GÅNG­EN JAG kän­ner grå­ten när­ma sig är i ett mörkt rum i mit­ten av ut­ställ­nings­sa­len. Där vi­sas ett an­nat vi­de­o­verk.

– Min fru var gra­vid och ha­de cra­vings så jag var up­pe ti­digt, mitt i nat­ten, för att kö­pa bröd, sä­ger Knut­te Wes­ter.

Då fick han idén att gö­ra ett pro­jekt där han fil­mar ti­den runt gry­ning i sta­den. Han var ute många morg­nar. En av dem gick han för­bi hän­del­sen som har bli­vit ver­ket ”Gry­ning i en stad ut­an namn”. På du­ken i det lil­la rum­met ser man två hun­dar – två part­ners. Den ena hun­den är död. Den lig­ger på ga­tan och den and­ra hun­den ömsom put­tar på den, med no­sen, ömsom tit­tar mot män­ni­skor­na som går för­bi. ”Hjälp mig” vis­kar hun­dens ögon till dem som pas­se­rar men ing­en stan­nar upp.

Här går det in­te att hål­la in­ne grå­ten och hål­la ihop ytan som re­spek­ta­bel re­por­ter läng­re. Det är svårt att ens be­skri­va sce­nen nu, ut­an att bör­ja grå­ta igen. Hun­den som läg­ger sin tass på den stil­la krop­pen på ga­tan, ing­en pa­nik, inga höga skall – ba­ra ett för­sik­tigt men de­spe­rat ”Hal­lå? Vak­na!” – mitt i mor­gon­rus­ning­en.

– Det är nå­got av det mest plåg­sam­ma jag har sett. Det var fruk­tans­värt att fil­ma det. Var­ken jag el­ler min fru kun­de tit­ta på det, un­der väl­digt lång tid ef­teråt, sä­ger Knut­te Wes­ter ef­ter att ha lagt en hand på min hul­kan­de rygg och sagt ”jag är led­sen”.

SJUÅRINGARNA sam­man­sat­ta till en sta­ty, ni­o­å­ring­en som vi­sar grän­sen han in­te får kor­sa och ak­va­rell­teck­ning­ar­na av konst­nä­rens far­mor (som ut­gör bild­ma­te­ri­a­let till en ani­me­rad film om hen­nes upp­växt som ho­runge, vil­ken finns att se på SVT Play) – det är ba­ra någ­ra ex­em­pel på barn som skild­ras i den­na ut­ställ­ning. Barn är ett åter­kom­man­de te­ma i Knut­te Wes­ters konst­när­skap.

– Bar­nen syns men ver­ken hand­lar li­ka myc­ket om vux­na. På sam­ma sätt som fab­ler egent­li­gen in­te hand­lar om djur, sä­ger han.

Vi enas om att det san­na kan upp­fat­tas som overk­ligt när det pre­sen­te­ras rakt upp och ner.

– Det kan ex­em­pel­vis va­ra svårt att ta in histo­ri­en när man ser en kvin­na sti­ga i land ef­ter en färd på me­del­ha­vet. Även om man in­tel­lek­tu­ellt för­står att det är fruk­tans­värt går det in­te in, på dju­pet, sä­ger Knut­te Wes­ter.

IBLAND SÄ­GER BARN mer om vux­na, än vux­na själ­va. Ibland sä­ger djur mer om män­ni­skor, än män­ni­skor själ­va. När san­ning­en ikläs nå­got an­nat – en hund­ko­stym, till ex­em­pel – går det på nå­got kons­tigt sätt in, på dju­pet, och man står i Var­bergs Konst­hall en tors­dags­för­mid­dag, med konst­nä­ren, den konst­när­li­ga le­da­ren på mu­se­et, ut­ställ­nings­as­si­sten­ten och mu­sei­pe­da­go­gen – och ful­grå­ter.

Knut­te Wes­ter la en hand på min rygg och sa ”jag är led­sen”. Led­sen för vad, und­rar jag i ef­ter­hand. Att duc­ka för kly­schor, und­vi­ka över­las­ta­de bud­skap och pa­re­ra mel­lan att sä­ga för li­te och för myc­ket för att till slut nå in till be­trak­ta­rens kär­na, och få den att kän­na nå­got, är väl (i al­la fall ett av) kons­tens syf­te? ”Var­så­god”, skul­le han ha sagt. Tack, Knut­te Wes­ter.

En ut­ställ­ning om ut­sat­ta barn skul­le kun­na va­ra vik­tig men dö­man­de, pek­pin­nig och präk­tigt skitt­rå­kig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.