”Skri­van­det var en slags själv­te­ra­pi”

Hallands Nyheter - - Livets Gång - LENA WREEDE/TT

Ef­ter drygt tret­tio år som trum­mis i hård­rocks­band som Ri­sing for­ce och Ham­mer­fall har Anders Jo­hans­sons till­va­ro bli­vit be­tyd­ligt lug­na­re. Just nu är han hem­ma med yngs­ta bar­net, Elin 2, år. – Man har ju hört att man ska ta va­ra på ti­den när de är små, men det är först nu jag verk­li­gen fat­tar det.

Anders Jo­hans­son vet vad han pra­tar om. Ge­nom åren har det bli­vit fyra barn. Först sö­ner­na Karl, 23 år, och Niklas, 20 år, som han för öv­rigt just bil­dat ban­det Stok­kur till­sam­mans med. Se­dan har det till­kom­mit yt­ter­li­ga­re två med nya sam­bon – Adam, fem år, och så lil­la Elin som snart fyl­ler två.

– Mi­na sö­ner har va­rit hur lug­na som helst, men hon är helt sjö­vild, sä­ger han på­pe­kar att det tro­ligt­vis är ett arv från ho­nom.

NÄR ANDERS JO­HANS­SON ba­ra var sex år gam­mal dog hans pap­pa, den kän­de jazzpi­a­nis­ten Jan Jo­hans­son, i en bi­lo­lyc­ka. På sätt och vis blev det star­ten för en stor­mig tid. Men ock­så ett liv som präg­lats av mu­si­ken. I Anders fall trum­mor.

Ti­digt be­stäm­de han sig för att bli värl­dens bäs­ta bat­te­rist. Sett i back­spe­geln har han lyc­kats väl. Un­der åren har han in­gått i oli­ka band­kon­stel­la­tio­ner, bland an­nat Yng­wie Malm­s­teens Ri­sing For­ce, 1984–1989, då även bror­san Jens Jo­hans­son var med på key­board. Och un­der fem­ton år var han en del av det svens­ka he­a­vy me­tal-ban­det Ham­mer­fall.

I den själv­bi­o­gra­fis­ka boken Trum­sla­gar­poj­ken be­rät­tar Anders Jo­hans­son rakt ur min­net och ut­an kru­si­dul­ler bå­de om barnå­ren och allt bus, men ock­så den van­sin­ni­ga ti­den som hård­rocks­mu­si­ker. Åren med Yng­wie Malm­s­teen i USA, de sön­der­slag­na ho­tell­rum­men och de kra­scha­de bi­lar­na, men ock­så de hund­ra­tals tim­mar­na han spen­de­rat bakom trum­mor­na.

Av många kri­ti­ker an­ses boken, som kom ut för ett år se­dan, va­ra en av de bäs­ta om man vill ve­ta nå­got om li­vet bakom hård­rocksce­nen.

– Det var en kul grej att gö­ra. Skri­van­det var ock­så som en slags själv­te­ra­pi, även om jag in­te vet om det har hjälpt. Se­dan känns det bra att ha av­snit­ten om pap­pas jazz­ski­vor do­ku­men­te­ra­de. Men det mesta, al­la gal­na gre­jer, är med för att det är ro­ligt. Du blot­tar dig rätt or­dent­ligt, hur känns det?

– Det har jag strun­tat i för jag har ing­et att döl­ja och har in­te hit­tat på nå­got. I många and­ra rock­bi­o­gra­fi­er kan det stå att de haft tvåtu­sen bru­dar. Det är ba­ra kor­kat. För vem tyc­ker att det är coolt? Om de verk­li­gen har haft det mås­te de va­ra hjärn­dö­da med tan­ke på hur stor risk de ut­satt sig för, al­la sjuk­do­mar. Det var det som sat­te stopp för mig. Jag är skit­no­jig med så­dant.

I DAG SER Anders Jo­hans­sons var­dag an­norlun­da ut. För­u­tom pap­pa­rol­len och li­te me­kan­de med gam­la bi­lar spe­lar han kontra­bas i du­on Brö­der­na Jo­hans­son där han och bror­san Jens fram­för pap­pa Jans låt­skatt från Jazz på svens­ka. Emel­lanåt gör han in­hopp i and­ra grup­per, bland dem co­ver­ban­det Al­le­gi­an­ce Of Rock.

Även om han in­te läng­re har som mål att va­ra världs­bäst på trum­mor blir det än­då ett par tim­mars övan­de om da­gen. Men in­te fem, sex som ti­di­ga­re.

– Det kan va­ra li­te trögt att sät­ta sig. Trum­mor är ju rätt fy­siskt, som att gå på gy­met. Man får by­ta klä­der och du­scha ef­teråt. Folk som in­te har spe­lat trum­mor kan näs­tan få en hjär­tin­farkt av det och hän­der­na kan bör­ja blö­da. Till slut får man för­hård­na­der på fing­rar­na.

BRYTPUNKTEN OCH BÖR­JAN på det nya li­vet ut­an tur­né­er och band­ge­men­skap kom med de två sladd­bar­nen, för­kla­rar han. Re­dan med de förs­ta två tyck­te han att det var job­bigt att va­ra så myc­ket hem­i­från. Dess­utom var han li­te trött på att mu­si­ken var den­sam­ma hela ti­den.

– Jag kän­de att nå­got nytt mås­te hän­da. Allt har sin tid. Sam­ti­digt har mu­si­ken all­tid va­rit ett stort in­tres­se för mig. Jag är glad att jag följ­de min käns­la. Tack va­re det har jag fått re­sa och va­ra med om så myc­ket.

Bild: JESSICA GOW/TT

HÄNDELSERIKT LIV. I den själv­bi­o­gra­fis­ka boken Trum­sla­gar­poj­ken be­rät­tar Anders Jo­hans­son om den gal­na ti­den som hård­rocks­mu­si­ker.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.