”Vi hång­lar in­te på bus­sar läng­re”

JUBILAREN: FÖR­FAT­TA­REN VÄX­LAR MEL­LAN ÖLAND OCH BERLIN

Hallands Nyheter - - Livets Gång - EYAL SHARON KRAFFT TT

Ef­ter åren på Ex­pres­sen är Ni­na Le­kan­der nu fri­lans­jour­na­list. Sam­ti­digt som hon ja­gar nya upp­drag brot­tas hon med en ro­man om äld­re pars sex­liv i kli­mak­te­ri­ets skug­ga.

– Jag kän­ner mig li­te splitt­rad. Jag blir nog ald­rig klar på grund av al­la puts­lus­tig­he­ter och nya idéer som väl­ler in, sä­ger hon i te­le­fon från sin stö­ki­ga tvåa i Berlin.

– Gol­vet är fullt av damm, pap­per och böc­ker. Det blir all­tid för myc­ket av allt när man är en samlar­typ som jag. Jag är in­tres­se­rad av städ­ning på ett te­o­re­tiskt plan, men är då­lig på det i re­a­li­te­ten.

OCH NÄR SOMMARVÄRMEN änt­li­gen in­fin­ner sig även i hen­nes il­la iso­le­ra­de hus på Öland så flyt­tar hon dit.

– Jag äls­kar den öländs­ka lands­byg­den, den är så vän­lig och snäll! Bå­de Berlin och Öland är bil­li­ga­re och mind­re stres­si­ga än otäc­ka Stock­holm som jag är fär­dig med.

Med i flytt­las­set är själv­klart även hen­nes häst, som hon skaf­fa­de med ärv­da peng­ar för el­va år se­dan.

– Häs­tar är bå­de mo­tions­red­skap och te­ra­peu­ter. Häs­ten hål­ler i gång många mus­kel­grup­per och sär­skilt mitt gam­la bäc­ken. Sam­ti­digt mås­te jag va­ra helt när­va­ran­de, ef­tersom jag för det mesta ri­der ut­an hjälm. Det blir ett slags sam­tal med häs­ten.

DEN­NA SPECIELLA RELATION till häs­tar ma­ni­fe­ste­ras av ti­teln på hen­nes se­nas­te ro­man från 2012: Häs­tar, män och and­ra djur. Re­la­tio­nen till häs­ten och till so­nen var en tröst mitt i kli­mak­te­ri­et, bort­glömd och osyn­lig ut­an part­ner.

– Jag kän­de att jag var fär­dig med män.

Tre-fy­ra tim­mar på dans­gol­vet den 21 feb­ru­a­ri 2012 med en dit­tills främ­man­de man för­änd­ra­de allt. Hon drab­ba­des av en stört­för­äls­kel­se.

– Jag dan­sa­de med någon som tyck­te att jag var sex­ig. Någon som var sex­ig och den ro­li­gas­te män­ni­ska jag nå­gon­sin träf­fat. Det var ett mi­ra­kel för mig! Det sä­ger att allt är möj­ligt om man ger sig hän, även om man känt sig för­fal­len och tjock. Hur länge för­blev ni stört­för­äls­ka­de?

– Ett år för min man, två år för mig. Nu hång­lar vi in­te på bus­sar läng­re.

För­fat­ta­ren och jour­na­lis­ten Ni­na Le­kan­der kän­de sig så ”för­fal­len och tjock” mitt i kli­mak­te­ri­et att hon gav upp hop­pet om två­sam­het. Då in­träf­fa­de ett mi­ra­kel. Hon blev stört­för­äls­kad och fick igen sin sex­lust.

SOM PER­SON AN­SER hon sig va­ra mer im­pul­siv än orädd.

– Jag slår till­ba­ka av re­flex. Nack­de­len är att jag kan va­ra okäns­lig och så­ra folk. Det kan ge onö­di­ga gräl på fyl­lan. Som li­ten sa mam­ma of­ta till mig att in­te va­ra så obe­härs­kad; jag bru­ka­de smäl­la i dör­ren och ha­de vre­desut­brott. Gam­la kvin­nor ska hål­la krop­pen lugn och tyc­ka att män är far­li­ga och fu­la. Jag tyc­ker verk­li­gen in­te det!

Dröm­men var att bli konst­när, för­fat­ta­re el­ler skå­de­spe­la­re. Ing­et­de­ra tyck­te me­del­klass­pap­pan om. Mit­ten­bar­net skul­le ha ett rik­tigt yr­ke - helst lä­ka­re el­ler in­gen­jör, till nöds jour­na­list.

HON BLEV JOUR­NA­LIST och för­fat­ta­re. Som 31-åring de­bu­te­ra­de hon med sin ro­sa­de ny­fe­mi­nis­tis­ka ro­man Mun mot mun.

– Det var väl­digt vik­tigt för mig att skri­va den boken. Jag var ung och arg och fick upp­muntran av hu­vud­sak­li­gen snäl­la män. Att skri­va är ett ego­cent­riskt nö­je, det är en fröjd att for­mu­le­ra sig med språ­ket, sä­ger Ni­na Le­kan­der.

Bild: ELI­SA­BETH OHLSON WAL­LIN

FRIARE AR­BE­TE. Ef­ter många år som jour­na­list och krö­ni­kör på Ex­pres­sen är Ni­na Le­kan­der nu fri­lans­jour­na­list och skri­ver på en ro­man om äld­re pars sex­liv i kli­mak­te­ri­ets skug­ga.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.