Du och jag, Tor­par-ag­da. Du och jag

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Ja, det är jag på bil­den. Ja, det är el­va år se­dan jag byt­te bild. Ja, det är li­te pin­samt. Men det här med att ta en ny by­li­ne­bild är svårt för en män­ni­ska född f. Kr (fö­re ka­me­ra­re­vo­lu­tio­nen). Ta mi­na ung­ar, till ex­em­pel. Så fort de ser en ka­me­ra (och det gör de jämt ef­tersom en sel­fie är li­ka na­tur­lig för dem som ett näs-kli för mig) så bör­jar de jaz­za runt och spexa sam­ti­digt som de ler per­fek­ta le­en­den. El­ler sko­ji­ga. El­ler skäms­ka. El­ler coo­la. El­ler ock­så gör de ingen­ting. De är mer av­slapp­na­de fram­för en ka­me­ra än ut­an ka­me­ra!

Men jag.

JAG FÖRVANDLAS TILL tor­par­hust­run Ag­da som ska fo­tas en­da gång­en i li­vet. Jag står skräck­sla­get upp­ställd fram­för min back­stu­ga med hå­ret kam­mat så stramt i mitt­be­na att det ser må­lat ut på hu­vu­det. Jag kni­per ihop mun­nen för att döl­ja att näs­tan al­la tän­der är bor­ta och sneg­lar dis­kret på mi­na två sö­ner som står i ärv­da och för sto­ra ko­sty­mer fram­för mig. Jag tyc­ker in­te om stå­he­jet och är li­te rädd för att den där svar­ta lå­dan ska typ ex­plo­de­ra.

– Kom igen nu mam­ma, släpp loss! sä­ger dot­tern och släng­er med hå­ret.

Jag ler. Stelt.

Kan man ens för­med­la käns­lan till dem som är föd­da e.kr? Hur dis­kus­sio­ner­na om vad man skul­le ha på sig (Le­vi­sjeans el­ler Le­vi­sjeans) kun­de på­gå i vec­kor?

NÄR JAG VAR li­ka gam­mal som mi­na barn fanns det ba­ra en sak som gäll­de. Ton­års­ti­dens vik­ti­gas­te do­ku­ment. Vik­ti­ga­re än bi­beln för den tro­en­de, vik­ti­ga­re än lis­tan över Schweiz al­la kon­to­num­mer, vik­ti­ga­re än Pu­tins al­la re­gis­ter på al­la väl­ja­re i he­la världen. Skol­ka­ta­lo­gen. Kan man ens för­med­la käns­lan till dem som är föd­da e. Kr? Hur dis­kus­sio­ner­na om vad man skul­le ha på sig (Le­vi­sjeans el­ler Le­vi­sjeans) kun­de på­gå i vec­kor? Hur man gick till sko­lan med en osyn­lig sko­li­osställ­ning i ryg­gen för att in­te ett hårstrå skul­le läg­ga sig fel?

Och sen: kval­full vän­tan. Och än­nu mer vän­tan. Tills ryk­tet flög i kor­ri­do­rer­na: ”De nya ka­ta­lo­ger­na finns på elev­råds­ex­pe­di­tio­nen!”. Dit man in­te fick gå.

LÄTTNADEN OM MAN såg nor­mal ut. Tri­um­fen om man såg bra ut. (Hän­de dock in­te mig så of­ta på grund av Tor­par-ag­da fanns re­dan då.) Och sen det­ta tit­tan­de, nö­tan­de, blädd­ran­de, trå­nan­de, jäm­fö­ran­de, klott­ran­de. Mi­na barn vill in­te ens ha en skol­ka­ta­log. De har bil­der på al­la de vill ha bil­der på än­då. På snääääpchäät.

Men jag vet! Jag vet att en dag kom­mer de tit­ta på varand­ra och sä­ga: ”Minns du när vi ba­ra ha­de Snapchat och Instagram. Hur ska vå­ra barn nå­gon­sin för­stå hur det var? Då ska jag skroc­ka, likt Tor­par-ag­da, 82. Tills dess är jag helt nöjd med min nya bild. Det är bra, för jag tän­ker in­te by­ta på ett tag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.