Fin ton­träff i smärt­samt fa­mil­jedra­ma

Hallands Nyheter - - Kultur & Nöje - MARIA DOMELLÖF-WIK 031-62 41 48 maria.do­mel­lof@gp.se

”Do­lan lyc­kas med ex­akt ton­träff i di­a­lo­gen, och vi­su­ell lek­full­het, skild­ra brå­ken och tjaf­sen in­om fa­mil­jen, ver­ba­la nål­stick och kniv­hugg.”

IN­TE HE­LA VÄRLDEN? Re­gi: Xa­vi­er Do­lan Med: Gas­pard Ul­li­el, Nat­halie Baye, Vin­cent Cas­sel, Léa Seydoux, Ma­ri­on Co­til­lard mfl Ka­na­da/frank­ri­ke, 2016 (97 min)

För­fat­ta­ren och dra­ma­ti­kern Lou­is har be­stämt sig för att åter­vän­da till sitt för­äld­ra­hem ef­ter tolv års från­va­ro, för att be­rät­ta för si­na nä­ra och kä­ra att han är död­ligt sjuk. Det är pre­mis­sen för Xa­vi­er Do­lans tä­ta re­la­tions­dra­ma som in­leds med den för film in­te helt vanliga rumsan­gi­vel­sen ”Nå­gon­stans, re­dan för ett bra tag se­dan”.

DET ÄR DÄR Xa­vi­er Do­lans mäs­ter­li­ga fil­mer gär­na ut­spe­lar sig: i spän­nings­fäl­tet mel­lan det va­ga och det ex­ak­ta, mel­lan det upp­lev­da och för­nim­mel­ser­na, min­ne­na. He­la ti­den än­då pe­tan­de i de så­ri­ga re­la­tio­ner vi män­ni­skor gär­na ten­de­rar att ska­pa till dem som står oss all­ra när­mast. Hur ela­ka och ut­stu­de­ra­de vi kan va­ra. Hur li­te vi kan ver­ka bry oss när ingen­ting kan be­ty­da mer. Hur sor­gen, smär­tan och bit­ter­he­ten över att sak­na någon äls­kad: kanske en son el­ler en bror, kan ma­ni­fe­ste­ra sig.

Här lyc­kas Do­lan med ex­akt ton­träff i di­a­lo­gen, och vi­su­ell lek­full­het, skild­ra brå­ken och tjaf­sen in­om fa­mil­jen, ver­ba­la nål­stick och kniv­hugg, de of­ta pa­te­tis­ka högt upp­skru­va­de för­vänt­ning­ar­na på när­het som ba­ra allt­för lätt gru­sas. Vis­sa svek kan in­te ens kläs i ord – vad är det för me­ning med att ens för­sö­ka? Kvar blir vils­na sjä­lar, brist på tillit, ex­plo­siv vre­de, knappt åter­hål­len vre­de, hals­bloss, de­spe­ra­ta mo­no­lo­ger. Lou­is blir snabbt varse att han just den­na dag in­te läng­re kan fly un­dan sitt per­son­li­ga an­svar. Att skic­ka ett vy­kort då och då, strö någ­ra ord som smu­lor åt de kär­lekssvult­na, räc­ker in­te. De som blev läm­na­de kvar kän­ner sig ra­ta­de och kränk­ta, i hans ögon oin­tres­san­ta.

HAN SOM GJORT en klass­re­sa, gått vi­da­re i li­vet ut­an att se sig om, kän­ner sig rädd för att kon­fron­te­ras med de per­so­ner han knappt läng­re kän­ner el­ler vill kän­nas vid. De som är som vand­ran­de kon­se­kven­ser av hans från­va­ro: skuld­be­läg­gan­de, för­kros­sa­de.

Allt det här fång­ar fil­men ner­vigt upp, och upp­le­vel­sen för­stärks av André Tur­pins fly­hän­ta film­fo­to och en hand­full yt­terst dy­na­mis­ka skå­de­spe­la­re med Vin­cent Cas­sel i spet­sen som Lou­is ag­gres­sivt butt­re bror An­to­i­ne.

EF­TER FIL­MER SOM Jag dö­da­de min mam­ma, Mom­my och Tom at the farm be­fäs­ter Xa­vi­er Do­lan nu sin ställ­ning som sam­tids­fil­mens Mo­zart, vars luf­ti­ga me­nu­et­ter in­nerst in­ne rym­mer av­grun­der av svär­ta.

Bild: PANORA FILM

DRAMATISKT. Out­härd­li­ga spän­ning­ar och sår­bar­het in­om fa­mil­jens än en gång blott­läggs i fil­men som byg­ger på pjä­sen It’s on­ly the end of the world av Je­an-luc La­gar­ce.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.