Jo­nas Wahl­ström har all­tid tyckt om djur

Hallands Nyheter - - Livets Gång - KRISTI­NA ERKENBORN/TT

Un­der Jo­nas Wahl­ströms led­ning har Skan­sena­kva­ri­et bli­vit en in­sti­tu­tion och stor publik­mag­net. Trots när­ma­re ett halv­se­kel i dju­rens tjänst sak­nas in­te dröm­mar om fram­ti­den. Fick Jo­nas be­stäm­ma skul­le Sol­li­den jäm­nas med mar­ken och läm­na plats för en fan­tas­tisk go­ril­laan­lägg­ning.

Re­dan som li­ten var Jo­nas Wahl­ström osed­van­ligt in­tres­se­rad av djur och när han fyll­de åt­ta år fick han ett års­kort på Skan­sen av sin mor­mor.

– På den ti­den kun­de en åt­ta­å­ring cyk­la själv ge­nom stan från Ös­ter­malm till Djur­går­den och det gjor­de jag, be­rät­tar Jo­nas, som bör­ja­de skol­ka från sko­lan re­dan i and­ra klass.

I stäl­let höll han till på Skan­sen och blev snart igen­känd av de gam­la djur­skö­tar­le­gen­da­rer­na Lju­gar-lud­de, Sven­ne-svab­ben och Törsten. Så små­ning­om fick han bli de­ras hjälp­re­da och när han fyll­de 13 fick han ex­tra­jobb för 3,50 kro­nor i tim­men.

– Sko­lan bryd­de jag mig in­te så myc­ket om, det är många som tror att jag är zoo­log, el­ler ve­te­ri­när och till och med Skan­sen­chef, men san­ning­en är att jag gick ut ni­an med då­li­ga be­tyg.

UN­DER NÅG­RA ÅR ha­de han en akva­ri­e­af­fär och i den ve­van av­veck­la­de Skan­sen det gam­mal­mo­di­ga ap­hu­set, men ha­de in­te råd att ri­va själ­va bygg­na­den. Jo­nas frå­ga­de då­va­ran­de Skan­sen­che­fen Nils Er­ik Bae­h­rend­tz om in­te han kun­de få hy­ra hu­set och gö­ra nå­got av det. Idén föll i god jord och på den vägen är det.

Se­dan 1978 dri­ver Jo­nas Wahl­ström Skan­sena­kva­ri­et, med utrot­nings­ho­ta­de apor, or­mar, spind­lar, fåg­lar, le­mu­rer och kro­ko­di­ler, i egen re­gi och be­ta­lar var­je år en an­sen­lig sum­ma i hy­ra till ”halm­taks­maf­fi­an” som han kal­lar sin hy­resvärd.

– Skan­sen vil­le att jag skul­le gö­ra ett akva­ri­um, där av nam­net, men det är väl värl­dens mest an­norlun­da akva­ri­um. Vi har inga som helst bi­drag ut­an eko­no­min byg­ger till 70 pro­cent på en­tréin­täk­ter och 30 pro­cent på för­sälj­ning av sou­ve­nir­pry­lar, sä­ger Jo­nas.

SKAN­SENA­KVA­RI­ET ÄR OCK­SÅ ett avelscen­ter för utrot­nings­ho­ta­de djurar­ter och en­ligt Jo­nas är det avel och un­der­vis­ning som är en djur­parks ab­so­lut vik­ti­gas­te upp­gif­ter. Det se­na­re är ett upp­drag han ta­git bå­de till hjär­tat och tv-sof­for­na.

– Jag bru­kar sä­ga att jag är Skan­sens Alice Ti­man­der, den yng­re ge­ne­ra­tio­nen har ing­en aning om vem tan­ten var, men de äld­re för­står vad jag me­nar. Djur fa­sci­ne­rar. Of­ta krävs minst 100 drunk­na­de flyktingar i Me­del­ha­vet för att upp­vä­ga bil­den av en halv­dränkt kat­tunge. Det är sorg­ligt men sant.

Av al­la djur han lärt kän­na un­der sitt halv­se­kel på Skan­sen är det dvärgsil­kesa­pan som är fa­vo­ri­ten. Den all­ra förs­ta kom med hem från Sy­da­me­ri­ka un­der dra­ma­tis­ka om­stän­dig­he­ter 1977.

– Min då­va­ran­de fäst­mö blev väl­digt sjuk och ope­re­ra­des på ett li­tet djung­el­sjuk­hus längs ne­re i söd­ra Ama­zo­nas och vi fick de små apor­na i pre­sent av fol­ket där. Se­dan har jag va­rit till­ba­ka fle­ra gång­er och häm­tat bå­de apor – och so­nen Ti­to – i den lil­la djung­el­sta­den Le­ti­cia i Colom­bia.

ÄVEN DOT­TER ANA är ad­op­te­rad från Sy­da­me­ri­ka, från Gu­a­te­ma­la, och har ärvt sin pap­pas pas­sion. Se­dan fle­ra år till­ba­ka ar­be­tar hon si­da vid si­da med Jo­nas på akva­ri­et och för­hopp­ning­en är att hon se­na­re i år, när kon­trak­tet med Skan­sen ska om­för­hand­las, ska ta över rul­jan­sen. So­nen Ti­to är in­te fullt li­ka be­geistrad över le­van­de djur ut­an dri­ver sushire­stau­rang och har vän­ligt men be­stämt tac­kat nej till le­ve­rans av fisk från sin far.

NÅ­GON PLAN B har Jo­nas Wahl­ström ald­rig be­hövt ta till, det har ”rul­lat på” och ma­jo­ri­te­ten av den ström av 1,4 miljoner män­ni­skor som var­je år be­sö­ker Skan­sen har löst bil­jett även till akva­ri­e­de­len. Sna­ra­re skul­le man nog kun­na sä­ga att han är ett skol­bok­sex­em­pel på nå­gon som levt sin dröm.

– Mi­na för­äld­rar och två äld­re brö­der var all­var­ligt be­kym­ra­de och und­ra­de vad det egent­li­gen skul­le bli av mig. Djur­vår­da­re på Skan­sen sågs in­te di­rekt som nå­gon vinst­lott i li­vet.

I dag är det få, spe­ci­ellt unga, som skul­le hål­la med om den ana­ly­sen.

– Det är då­ligt med jobb här dessvär­re, per­so­na­len har all­tid va­rit mitt störs­ta pro­blem för de slu­tar ald­rig. Vid den här ti­den på da­gen bru­kar de dess­utom bör­ja und­ra om jag in­te ska åka till lan­det så fix­ar de res­ten. Och jag vet att om jag hål­ler mig un­dan så fun­ge­rar det än­nu bätt­re, det är li­te fru­stre­ran­de.

Lan­det är en gård på Li­sö i Sö­der­törn som fa­mil­jen delar med pa­pe­go­jor, strut­sar, le­mu­rer, al­pac­kor, höns och får.

– Förr i ti­den ha­de all­tid djur­parks­che­fer en tjäns­te­bo­stad mitt i par­ken och det var min dröm när jag var li­ten att bli djur­parks­di­rek­tör. Så blev det ald­rig så då fick jag byg­ga en djur­park runt där jag bor i stäl­let.

”Djur­vår­da­re på Skan­sen sågs in­te di­rekt som nå­gon vinst­lott i li­vet”

JO­NAS WAHL­STRÖM

Bild: FRED­RIK SANDBERG/TT

NÄ­RA Na­tu­ren.skan­sena­kva­ri­ets grun­da­re och chef Jo­nas Wahl­ström fyl­ler 65 år. I da­gar­na öpp­nas en ut­ställ­ning med värl­dens störs­ta in­sek­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.