”Det är så trå­kigt att man stork­nar”

Hallands Nyheter - - Kultur & Nöje - BOKRECENSION ISABELLE STÅHL Just nu är jag här (Na­tur och Kul­tur) BJÖRN GUNNARSSON

Kul­tur­skri­ben­ten Isabelle Ståhl går ut hårt och för­lo­rar ing­en tid i sin de­but­ro­man ”Just nu är jag här”. På tre in­led­nings­si­dor eta­ble­rar hon blixt­snabbt sin jag­be­rät­tar­ka­rak­tär Eli­se, 28 år (sam­ma som för­fat­ta­ren). Hon äter Sobril, lä­ser konst­ve­ten­skap och li­der av sam­ti­dens sto­ra sju­ka, dess Mal du sièc­le: akut käns­la av re­a­li­tets­brist.

På föl­jan­de si­dor fortsätter di­a­gno­sen. Liv­rädd för när­het och liv­rädd för att in­te va­ra sedd. Läng­tar ef­ter en fö­re­ställd me­nings­full­het och to­talt ut­läm­nad till det som fak­tiskt är me­nings­löst, det vill sä­ga Facebook- och Instagram­upp­da­te­ring­ar.

I ELISES VÄRLD är det ”okej att kän­na sig sjuk fastän man är ung och frisk”. Det är li­ka okej, ja fak­tiskt nöd­vän­digt, att pe­ta i sig bå­da lag­li­ga och olag­li­ga sub­stan­ser som gör li­vet mer ut­härd­ligt och hål­ler pa­nik- och döds­ång­es­ten på av­stånd. Hon är se­rie­pro­mis­ku­ös men sex be­skrivs ald­rig, för­u­tom att Eli­se tit­tar på spric­kor i ta­ket me­dan ak­ten på­går.

Käns­lor man iscen­sät­ter är me­ra verk­li­ga, tyc­ker Eli­se, som där­med fo­gar yt­ter­li­ga­re en di­a­gnos till sin ro­man­jour­nal: att va­ra of­fer för kra­ven på so­ci­al per­for­ma­ti­vi­tet sna­ra­re än att ba­ra le­va. Di­or­re­kla­men är me­ra verk­lig än verk­lig­he­ten, som ju ba­ra är en so­ci­al kon­struk­tion post­mo­der­nis­men för­vand­lad till ba­nalt me­me - me­dan li­vet och krop­pen är smut­si­ga och otill­freds­stäl­lan­de.

DET GÅR IN­TE att an­kla­ga Isabelle Ståhl för att in­te för­se lä­sa­ren med fak­ta om sin ro­man­fi­gur och hen­nes sam­tid. Pro­ble­met är ba­ra att allt­sam­mans blir sym­tom, som i ett trendspan­arkå­se­ri, och sym­tom för­kla­rar ald­rig bakom­lig­gan­de or­sa­ker. Det fram­går att Eli­se kom­mer från en lands­bygds­hå­la, och att hon har min­der­vär­des­kom­plex gente­mot de stock­hol­ma­re från Ös­ter­malm och Sö­der som är full­stän­digt själv­kla­ra i sin härs­kar­roll.

Det över­tyd­ligt själv­kla­ra i att Eli­se blir till­sam­mans med en re­pre­sen­tant för denna över­män­ni­sko­ras - en out­härd­ligt präk­tig mors­gris med mo­de­rik­tigt po­li­tiskt kor­rekt me­del­klas­sig­het – sam­ti­digt som hon är otro­gen med en näs­tan dub­belt så gam­mal uni­ver­si­tets­lä­ra­re med sa­do­ma­sochis­tis­ka bö­jel­ser, ver­kar in­te ha sla­git för­fat­ta­ren.

ATT EN GOOGLING på Isabelle Ståhls kul­turar­tik­lar vi­sar ex­akt sam­ma äm­nen som dem som upp­tar de­but­ro­ma­nen - livs­stil, dro­ger, me­nings­löst sex - gör in­te pre­cis tro­vär­dig­he­ten i ro­man­pro­jek­tet stör­re. Isabelle Ståhl kan ock­så kri­ti­se­ras för att ha så då­lig koll på sitt stoff att hon gör pojk­vän­nen blå­ögd på si­dan 126, me­dan han är brun­ögd på si­dan 188.

An­tag­li­gen är allt­sam­mans me­nat att va­ra lojt sam­tids­sa­ti­riskt, men det blir oav­sikt­ligt pa­ro­diskt. In­te­ri­ö­rer från den stock­holms­ka kul­tur­klass som äter ve­gans­ka Po­ké Bowls och dis­ku­te­rar ung­ar­nas mär­kes­klä­der och ni­vån på mäk­larar­vo­den har en viss sa­ti­risk charm, men den char­men är be­grän­sad när det gäl­ler en ro­man på näs­tan 300 si­dor. Det är så trå­kigt att man stork­nar, om man in­te bris­ter ut i sar­kas­tis­ka gap­skratt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.