LÅNG KAR­RIÄR.

”Fånga dagen” var Ma­ri­an­ne Sche­jas förs­ta film i USA, men ef­ter någ­ra år val­de hon att flyt­ta till­ba­ka till Sve­ri­ge.

Hallands Nyheter - - Sidan 1 - Le­na Berglund 010-471 53 63 ∙ le­na.berglund@hn.se

Han och hans hust­ru Gun har be­tytt myc­ket för Ma­ri­an­ne. De lät hen­ne och hen­nes sys­ter växa upp i ett kre­a­tivt hem med många gäs­ter och fa­mil­jen var of­ta ute på re­sor i Eu­ro­pa.

– Jag ha­de en fan­tas­tisk upp­växt med konst­när­li­ga för­äld­rar, vi ha­de myc­ket ro­ligt och fritt, och jag cyk­la­de om­kring i he­la Fal­ken­berg och ha­de många kom­pi­sar, sä­ger Ma­ri­an­ne Sche­ja som sör­jer sin mam­ma.

Än­då var det bort hon vil­le när sko­lan var klar. Hon ut­bil­da­de sig till sjuk­skö­ters­ka i Stock­holm, men det var skå­de­spe­la­re hon vil­le bli. Hon bör­ja­de som fo­to­mo­dell och fick se­dan en plats på te­a­ter­sko­lan Wil­li­am Esper In­sti­tut i New York 1984-1987. Då ha­de hon re­dan hun­nit träf­fa sin bli­van­de man Staf­fan Sche­ja. Ma­ri­an­ne ler: – Han var på väg att flyt­ta till­ba­ka till Sve­ri­ge och ha­de sagt upp sin lä­gen­het i New York me­dan jag var på väg att flyt­ta dit. Vi flyt­ta­de ihop i New York. Wil­li­am Esper In­sti­tut ha­de just den te­a­ter­ut­bild­ning jag vil­le gå, den byg­ger på psy­ko­tek­nik, man får job­ba myc­ket med sig själv. Man får bland an­nat lä­ra sig att tryc­ka på de rät­ta ”knap­par­na” för att kom­ma i oli­ka sin­nes­stäm­ning­ar.

UN­DER SIN TE­A­TER­UT­BILD­NING träf­fa­de hon Do­nald Trump. Hon ar­be­ta­de ex­tra på bist­ron i Trump To­wer, där Trump har en bo­stad högst upp i hu­set. – Han be­ställ­de mat, och vil­le gär­na sit­ta högt upp i lo­ka­len så att al­la såg ho­nom. Ibland be­ställ­de han ca­te­ring när det var re­pre­sen­ta­tion el­ler fest i hans pri­va­ta vå­ning. Han var in­te en per­son jag um­gicks med, men jag träf­fa­de ho­nom då jag job­ba­de. Han är sig lik idag, fast li­te mer ex­trem, han ha­de re­dan då bör­jan till sin spe­ci­el­la fri­syr. I de kret­sar­na var det själv­klart för män­nen att ny­pa unga tje­jer i rum­pan och taf­sa. Äck­li­ga gub­bar. Så var det över­allt. De var li­ka­dant i film­bran­schen. Det var en av or­sa­ker­na till att jag sen vil­le bo i Sve­ri­ge.

MEN DET FANNS un­dan­tag. En som Ma­ri­an­ne minns med vär­me är den nu av­lid­ne skå­de­spe­la­ren Ro­bin Wil­li­ams.

– Han gjor­de hu­vud­rol­len i ”Fånga dagen”, som var den förs­ta film jag var med i. Han var jät­te­vik­tig för mig, tog hand om mig på ett bra sätt ef­tersom jag var ny. Han var snäll, skäm­ta­de med al­la och såg till att vi triv­des.

I USA med­ver­ka­de Ma­ri­an­ne i ett an­tal te­a­ter­pro­duk­tio­ner, fil­mer och tv-se­ri­er, men hon vil­le till­ba­ka till Sve­ri­ge.

– Vi flyt­ta­de till Sve­ri­ge och jag bör­ja­de lä­sa lit­te­ra­tur­ve­ten­skap på Stock­holms Uni­ver­si­tet och gick sen en ut­bild­ning i ma­nus­för­fat­tan­de på Dra­ma­tis­ka In­sti­tu­tet. Jag vil­le bör­ja skri­va eg­na ma­nus, kun­na sty­ra hel­he­ten, sä­ger hon.

Un­der åren hon stu­de­ra­de föd­de hon dot­tern Re­bec­ca, som nu är 28 år, och Le­o­nard, som är 27 år. Se­dan ti­di­ga­re var hon bonus­mam­ma åt Staffans son Da­ni­el, som är 40 år.

FÖRS­TA FIL­MEN I Sve­ri­ge som hon med­ver­ka­de i var ”Jung­fru­re­san”, se­dan dess har det va­rit en film el­ler tv-se­rie näs­tan var­je år. Se­dan 90-ta­let har hon i förs­ta hand ar­be­tat med tv.

– I två års tid höll jag på med ”Skil­da värl­dar”, jag bå­de skrev och med­ver­ka­de som skå­de­spe­la­re. Till slut fick jag skri­va ut mig själv ur ma­nu­set (ha­ha). Jag vil­le gö­ra an­nat. Ro­li­gast var nog när jag re­gis­se­ra­de Blås­ning­en 1996-1998. Och jag var med om att ska­pa en av de förs­ta re­a­li­ty­se­ri­er­na i Sve­ri­ge. Den het­te ”I nöd el­ler lust”, och upplägget var som en do­ku­men­tär­se­rie där man fick föl­ja par från oli­ka kul­tu­rer som gif­te sig.

Pa­ral­lellt med kar­riä­ren på­gick såklart fa­mil­je­li­vet. Men ef­ter att ha va­rit ihop i 17 år be­stäm­de sig Ma­ri­an­ne och Staf­fan för att skil­jas.

– Det var ing­et lätt be­slut, men vi ha­de gli­dit ifrån varand­ra och såg ing­en an­nan ut­väg. Det var en tung pe­ri­od.

– Se­dan tolv år har jag va­rit till­sam­mans med skå­de­spe­la­ren Lars Fran­son. Vi har job­bat en del ihop och vi har skri­vit och spe­lat te­a­ter­pjä­sen ”Gift med al­la” ihop. Vi bå­da ar­be­tar med vård och te­a­ter.

"Han var jät­te­vik­tig för mig, tog hand om mig på ett bra sätt ef­tersom jag var ny. Han var snäll, skäm­ta­de med al­la och såg till att vi triv­des" MA­RI­AN­NE SCHE­JA om skå­de­spe­la­ren Ro­bin Wil­li­ams

"Se­dan jag flyt­ta­de från Fal­ken­berg har jag he­la ti­den haft kon­tak­ten kvar med stan" MA­RI­AN­NE SCHE­JA

I BÖR­JAN AV 2000-ta­let tog Ma­ri­an­ne ste­get fullt ut och gick en grund­ut­bild­ning i kog­ni­tiv be­te­en­de­te­ra­pi och be­ro­en­de­be­hand­ling på Ka­ro­lins­ka In­sti­tu­tet. I sju år har hon med hjälp av te­a­ter och KBT trä­nat främst unga per­so­ner med nå­gon form av au­tism och asper­gers syndrom.

– För sju år se­dan star­ta­de jag Astro­te­a­tern. Där får de ge­nom att spe­la te­a­ter­styc­ken lä­ra sig att be­mö­ta och han­te­ra oli­ka si­tu­a­tio­ner så att de­ras själv­för­tro­en­de kan växa. SVT gjor­de tre en­tim­mes­do­ku­men­tä­rer ”Den som får fin­nas” om vårt te­a­ter­ar­be­te som blev Kri­stal­len­no­mi­ne­rad 2015. Jag blev även no­mi­ne­rad till ”Svensk hjäl­te” av ung­do­mar­na, det var li­te gul­ligt. Jag sa för ett tag se­dan upp mig från Astro­te­a­tern, den tog till slut för myc­ket tid och kraft från min öv­ri­ga kre­a­ti­va verk­sam­het.

MA­RI­AN­NE GER ÄVEN par­te­ra­pi, hål­ler fö­re­drag och ar­be­tar med le­dar­skaps­ut­veck­ling. Och hon är snart klar med sin bok ”Lyft varand­ra med 4L” som främst vän­der sig till fö­re­tags­värl­den och hand­lar om att gö­ra sig för­stådd i vik­ti­ga re­la­tio­ner och si­tu­a­tio­ner.

– Det har va­rit väl myc­ket te­ra­pi de se­nas­te 5-6 åren. Jag är jät­te­spel­su­gen nu. Om man kan ar­be­ta med bå­de te­ra­pi och te­a­ter så är det per­fekt. En­bart te­ra­pi blir för tungt och dys­tert.

Om någ­ra dar ska Ma­ri­an­ne åka hem till Stock­holm. Men snart är hon i Fal­ken­berg igen. Pap­pan som nu­me­ra bor en­sam är glad över hen­nes be­sök och så mås­te hon träf­fa si­na vän­ner.

– Se­dan jag flyt­ta­de från Fal­ken­berg har jag he­la ti­den haft kon­tak­ten kvar med stan. Mi­na vän­ner bor här. Vi är fy­ra bäs­ti­sar från Fal­ken­berg som hål­ler ihop se­dan vi var fem år. Vi sm­sar i en Bff-tråd (Best Fri­ends Fo­re­ver) näs­tan var­je dag se­dan många år till­ba­ka, där vi ro­ar och stöt­tar varand­ra och vi ses så of­ta vi kan. De har va­rit ett fan­tas­tiskt stöd för mig sista året då mam­ma va­rit så sjuk.

Bild: JONATAN BYLARS

FALKENBERGSUPPVÄXT. Ma­ri­an­ne Sche­ja har gått från sjuk­skö­ters­ka till skå­de­spe­la­re och i dag ar­be­tar hon som te­ra­peut.

INGA MURAR. Te­a­ter och psy­ko­lo­gi går hand i hand för skå­de­spe­lers­kan, ma­nus-

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.