Ralph Pihl

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Gam­mel­mor­far Ralph Pihl, Var­berg, har läm­nat oss. Han blev 93 år. Gam­mel­mor­far var den man trod­de skul­le fin­nas för all­tid, för han har ju all­tid fun­nits där. En snäl­la­re män­ni­ska får man le­ta ef­ter.

Han var in­te som and­ra gub­bar, han var spe­ci­ell, det fanns så myc­ket kär­lek i ho­nom och så myc­ket histo­ria. Han fick upp­le­va and­ra världs­kri­get och hur Sve­ri­ge gick från att va­ra ett fat­tigt land till ett land med peng­ar och tek­nik.

Var­berg var sta­den i hans hjär­ta, och han äls­ka­de att be­rät­ta om dess histo­ria.

fick träf­fa ho­nom frå­ga­de han ”Är jag i mitt Var­berg?”. I van­li­ga fall skul­le han ha känt igen sig, ve­tat ex­akt var i Var­berg han var, om han så åkt med ögon­bin­del, men med åren bör­ja­de de­men­sen ta över och min­ne­na fal­la bort. Så mam­ma sva­ra­de ba­ra: ”Ja, mor­far du är i ditt Var­berg”. Han såg så nöjd ut och för näs­ta en se­kund för­svann den där be­kym­mers­ryn­kan från hans pan­na.

Han är nog den en­da vux­na i min när­het som ald­rig blev arg på mig trots att jag som li­ten kun­de hit­ta på myc­ket bus. Sista gång­en jag träf­fa­de ho­nom var han myc­ket trött. Det var i april men det känns som fle­ra år sedan. Han låg för det mesta och blun­da­de och var in­te helt i med­ve­tan­de. Han vak­na­de upp men som­na­de om li­ka fort igen. Till slut vis­ka­de mam­ma i hans öra: ”Nu är Ali­ze, ditt barn­barns­barn här” och i ett vips pigg­na­de han till.

HAN KUN­DE EN­DAST stam­ma fram si­na ord och jag ha­de svårt att hö­ra vad han sa, men jag för­stod att han vil­le att jag skul­le sät­ta mig vid hans föt­ter i sjuk­hus­säng­en, så jag gjor­de det. Han tog min hand och för­sök­te sät­ta sig upp, men den 93-åri­ga krop­pen ha­de inga kraf­ter kvar.

Det var hemskt att se hur be­svi­ken han blev och hur hans hopp dog ut för var­je för­sök han gjor­de. Han, som ha­de va­rit en så­dan själv­stän­dig man och all­tid ha­de va­rit pigg och ak­tiv, kun­de nu in­te sät­ta sig upp och jag tror att han blev be­svi­ken.

I STÄL­LET TOG han min hand i sin och la­de sin and­ra hand mot min kind. Mam­ma frå­ga­de gam­mel­mor­far: ”Du kom­mer väl ihåg Ali­ze?”. Han stam­ma­de fram ”Ali­ze, mitt barn­barns­barn”.

Mam­ma fort­sat­te pra­ta till gam­mel­mor­far ”Du pas­sa­de hen­ne myc­ket när hon var li­ten”. Han nic­ka­de och tog tag i mi­na bå­da hän­der. Då bör­ja­de tå­rar­na rin­na på ho­nom, på mam­ma – och även på mig.

In­nan jag gick lo­va­de jag gam­mel­mor­far att jag skul­le kom­ma till­ba­ka da­gen där­på, men jag gjor­de in­te det. Om det är nå­got jag skul­le ha fått gö­ra om, så är det att hål­la mitt sista löf­te till ho­nom. Jag kom­mer in­te kun­na rät­ta mitt miss­tag, för den gång­en vi sa ”hej då” så blev det ett hej­då för all­tid.

DEN 20 APRIL som­na­de värl­dens bäs­ta gam­mel­mor­far, Ralph Pihl.

Ralph Phil led av de­mens och det var in­te un­der al­la be­sök han kom ihåg vem jag var, men jag är så oer­hört tack­sam att sista gång­en som jag träf­fa­de ho­nom kom han ihåg allt.

ALI­ZE BÖRJESSON, 16 ÅR

Ralph Pihl med sitt barn­barns­barn Ali­ze Börjesson.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.