Stän­digt på väg mot hög­re höj­der

Klätt­ring är en mo­tions­form som väx­er så det kna­kar. Men ba­ra en bråk­del av al­la som klätt­rar gör det ut­om­hus. Puls tog på sig klät­ters­kor­na och åk­te till Möln­dal för att se vad de and­ra har mis­sat.

Hallands Nyheter - - Puls - Mag­nus Carls­son puls@gp.se

Jag har va­rit ner­vös he­la da­gen. Nå­gon­stans där­in­ne finns ju en gans­ka på­tag­lig höjd­skräck. Sam­ti­digt är det få sa­ker som är så gi­van­de som att tes­ta si­na grän­ser och ge­nom­fö­ra sa­ker som man in­te är be­kväm med. Och när jag väl kom­mer fram till den 30 me­ter höga klip­pan i Eklan­da ser det fak­tiskt in­te så him­la far­ligt ut.

Här mö­ter jag Stel­la Plan­tin och Björn Strömberg, två ru­ti­ne­ra­de och ex­tremt skick­li­ga klätt­ra­re som bå­da har lands­lags­me­ri­ter i ba­ga­get. Bå­da två är en­ga­ge­ra­de i Väst­kus­tens Sport­klät­ter­klubb men job­bar ock­så på Klät­ter­lab­bet, som är en av Gö­te­borgs tre sto­ra klät­te­ran­lägg­ning­ar. Dit kom­mer var­je vec­ka mäng­der av män­ni­skor för att klätt­ra.

– Jag upp­le­ver att klätt­ring har bli­vit li­te av en folk­sport. Det är något som al­la hål­ler på med nu. Det är fullt på al­la klät­ter­gym, och det är kö till al­la klät­ter­sko­lor, sä­ger Björn Strömberg, och fort­sät­ter:

– Jag tror att många upp­skat­tar att klätt­ring är en så pass ro­lig trä­nings­form. Man kan klätt­ra i tre–fy­ra tim­mar ut­an att tän­ka på att man trä­nar. Dess­utom kan al­la klätt­ra till­sam­mans, jag kan gå och klätt­ra med min mamma och vi kan bå­da än­då hit­ta en klätt­ring som är la­gom ut­ma­nan­de.

DE ALL­RA FLES­TA klätt­ra­re hål­ler sig dock in­om­hus. Där be­hö­ver man ald­rig bry sig om vä­der och det finns fär­di­ga klät­ter­le­der på al­la tänk­ba­ra ni­vå­er.

– Klätt­rar man in­om­hus kan det va­ra rik­tigt myc­ket folk, men många gång­er när man kom­mer till en klip­pa kan man va­ra helt en­sam. Och det är li­te synd, för vi har helt fan­tas­tis­ka klip­por i Västsve­ri­ge. Det är för­mod­li­gen ett av Sve­ri­ges bäs­ta om­rå­den för klätt­ring, ef­tersom vi har en så stor va­ri­a­tion av klip­por här, sä­ger Björn, och fort­sät­ter:

– Dock mär­ker man att in­tres­set är väl­digt stort. Vi har haft ny­bör­jar­kur­ser ut­om­hus, och det bru­kar bli fullt di­rekt. Se­nast var vi 16 per­so­ner vid den här klip­pan, det var jät­te­kul.

I GÖTEBORGSOMRÅDET FINNS 100tals klip­por att klätt­ra på, och många av dem finns sam­la­de i så väl en fy­sisk klät­tergui­de som på in­ter­net. Där­e­mot bör man in­te ge sig ut och klipp­klätt­ra om man in­te har koll på vad man gör. De oli­ka klät­ter­klub­bar­na i Gö­te­borg hål­ler oli­ka ty­per av kur­ser, som är en di­rekt för­ut­sätt­ning för att man ska kun­na klätt­ra sä­kert.

Det finns oli­ka ty­per av klätt­ring, där boul­de­ring är den som krä­ver minst för­be­re­del­ser. In­om boul­de­ring klätt­rar man på lå­ga vägar ut­an li­nor, och har i stäl­let en madrass på mar­ken som tar emot vid ett even­tu­ellt fall. Dess­utom finns även tra­di­tio­nell klätt­ring, sport­klätt­ring och topprepsklätt­ring. In­om tra­di­tio­nell klätt­ring pla­ce­rar klätt­ra­ren själv säk­ring­ar längs väg­gen un­der ti­den klätt­ring­en på­går. Något smi­di­ga­re är det som kal­las sport­klätt­ring, då det finns för­bor­ra­de säk­ring­ar i väg­gen, där klätt­ra­ren kan ha­ka i sin li­na på vägen upp. Enklast är dock det som jag ska tes­ta den här da­gen, så kal­lad topprepsklätt­ring. Vid topprepsklätt­ring fästs re­pet vid klip­pans topp. I ena än­den av re­pet sit­ter se­dan klätt­ra­ren, och i den and­ra än­den står en an­nan klätt­ra­re och sträc­ker re­pet. Det he­la är en myc­ket ny­bör­jar­vän­lig form av klätt­ring, ef­tersom even­tu­el­la fall blir mi­ni­ma­la.

– Att kun­na kny­ta topprep är en väl­digt bra grej, sä­ger Björn Strömberg. Om man har gått kurs och ba­ra vet hur man ska gö­ra kan man då klätt­ra i prin­cip var som helst. Du kans­ke är i som­mar­stu­gan till ex­em­pel, och hit­tar en klip­pa som ser bra ut. Då kan du gå runt den och kny­ta ett rep vid top­pen och ba­ra kö­ra. Det är ett kul sätt att ut­fors­ka sin om­giv­ning.

ALL­RA VANLIGAST ÄR det dock att man klipp­klätt­rar vid en vägg som an­pas­sats för än­da­må­let. Klip­pan som vi be­fin­ner oss vid just nu har Björn och Stel­la lagt an­sen­li­ga tim­mar på att pre­pa­re­ra, ge­nom att put­sa bort lö­sa ste­nar och bor­ra fast säk­ring­ar. Och när de lagt så myc­ket tid på att fixa klip­pan vo­re det ju en skam om jag in­te tes­ta­de den. De kopp­lar fast mig i re­pet och se­dan är det ba­ra jag och ber­get. Till en bör­jan är det gans­ka en­kelt, men när jag är någ­ra me­ter upp och för förs­ta gång­en tit­tar ner kom­mer ge­nast höjd­skräc­ken.

– Man är mer ex­po­ne­rad ute, och min er­fa­ren­het är att fler blir räd­da ut­om­hus, för­kla­rar Björn. Ber­gen kan kän­nas hår­da och läs­ki­ga, så det är in­te kons­tigt. Men den här klip­pan är på en så­dan ni­vå att det in­te kom­mer va­ra din fy­sik som sät­ter grän­sen. Är det nå­gon­stans det tar stopp så är det i hu­vu­det.

EF­TERSOM JAG IN­TE har någ­ra pla­ner på att miss­lyc­kas finns det ba­ra en sak att gö­ra: fort­sät­ta upp­åt. Och lå­ta bli att tit­ta ner. Sak­ta men sä­kert tar jag mig upp­åt, steg för steg. Jag får lä­ra mig att job­ba så myc­ket jag kan med be­nen: en fot upp, ställ tyng­den på den. Upp med näs­ta fot, flyt­ta tyng­den dit. Det är helt en­kelt myc­ket mer ef­fek­tivt än att job­ba myc­ket med ar­mar­na.

Jag får in ett fint flyt och är myc­ket no­ga med att in­te tit­ta ner. Nu ser jag top­pen, men la­gom tills jag bör­jar kän­na att det här in­te var nå­gon match hit­tar jag plöts­ligt ing­en­stans att sät­ta föt­ter­na. Kramp­ak­tigt kra­mar jag mig mot ber­get och und­rar vad näs­ta steg ska bli.

– Om man jäm­för klätt­ring ut­om­hus och in­om­hus, så finns det of­ta mer stra­te­giskt pla­ce­ra­de grepp in­om­hus, sä­ger Björn. Ut­om­hus kan man ju ba­ra klätt­ra på de för­ut­sätt­ning­ar som ber­get ger. Och of­ta kan

fot­ste­gen va­ra li­te säm­re än de är in­om­hus. Ibland kan man få le­ta en stund in­nan man hit­tar ett bra steg, men till slut bru­kar det lö­sa sig.

JAG TAR NÅG­RA dju­pa an­de­tag och sträc­ker mig ef­ter en skre­va läng­re upp. Jag får ett bra grepp och lyc­kas få upp fo­ten till en stör­re spric­ka i ber­get. Här­i­från vrä­ker jag mig se­dan över kan­ten. Det bul­tar i ar­mar­na och ad­re­na­li­net spru­tar när jag till slut kan sät­ta mig på top­pen av klip­pan.

Än­nu stör­re blir kic­ken när jag tar mig mod att tit­ta ner och ser hur hög klip­pan som jag just klättrade upp för fak­tiskt är.

Jag pus­tar ut, till lyc­ka de­lar lyck­lig och ut­mat­tad, och in­ser att jag nu har än­nu en trä­nings­form som jag måste för­sö­ka få in i ka­len­dern.

”Jag upp­le­ver att klätt­ring har bli­vit li­te av en folk­sport. Det är fullt på al­la klät­ter­gym, och det är kö till al­la klät­ter­sko­lor.”

BJÖRN STRÖMBERG

Lands­lags­me­ri­te­rad klätt­ra­re

EXPERT 1. Stel­la Plan­tin.

EXPERT 2. Björn Strömberg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.