Det finns så många ord

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

De fles­ta är bra, men någ­ra be­hö­ver fak­tiskt bli li­te bätt­re. Det finns någ­ra ord jag in­te kan ac­cep­te­ra. I dag ska jag bju­da på li­te smak­prov så kan var och en själ­va av­gö­ra om det är något man vill läg­ga till i sin vo­ka­bu­lär. Det kan va­ra skönt med li­te al­ter­na­tiv när man ska väl­ja ord!

DEN STO­RA, IBLAND vägg­fas­ta, mö­bel där man för­va­rar si­na klä­der he­ter gar­de­rob. Typiskt franskt skitt­rå­kigt ord. Barn har of­ta de mest ge­ni­a­la ord­va­ri­an­ter­na, och de jag in­te själv be­hål­lit från min barn­dom bru­kar jag sam­la på mig när jag får ett av något smart barn. Bäs­ta or­det för gar­de­rob är ga­de­råd. Om man sä­ger det med stor själv­sä­ker­het så är det näs­tan ing­en som hör att man fuskpra­tar. Vill man frans­ka till or­det li­te ext­ra så har jag en fest­lig va­ri­ant ock­så: ga­de­bööb. Pas­sar ut­märkt i fi­na kret­sar, det lå­ter ge­nast som att du är li­te fin i kan­ten.

ETT TYG SOM häng­er som en gar­din men sit­ter nå­gon an­nan­stans än i ett föns­ter he­ter dra­pe­ri. Ett ord som har bli­vit min döds­fi­en­de.

Fram till att jag var tju­go år trod­de jag näm­li­gen att det het­te trap­pe­ri, ef­tersom vi när jag var li­ten ha­de ett så­dant un­der trap­pan där det fanns ett li­tet ut­rym­me som man in­te vil­le se. Sjukt lo­giskt – trap­pe­ri un­der trap­pan. Som tur är be­hö­ver jag in­te an­vän­da or­det dra­pe­ri jät­te­of­ta, men var­je gång det krävs av mig så måste jag stan­na upp och tän­ka ef­ter. Usch, vad obe­hag­ligt det är. Jag sväl­jer och sväl­jer och tän­ker så det kna­kar – och lik för­ban­nat sä­ger jag trap­pe­ri. Var­je gång!

IM­PE­TIGO ÄR ETT av de vack­ras­te or­den jag vet. Jag vill skri­va sång­er och dik­ter och fyl­la dem med im­pe­tigo. Jag vill ploc­ka im­pe­tigo, bin­da mig en krans, och se­dan dan­sa på im­pe­tigo­äng­ar. Nej, just det, det vill jag IN­TE ef­tersom im­pe­tigo är det­sam­ma som svin­kop­por! Kan ni be­gri­pa!? Något som är ett äck­ligt va­rigt sår har fått ett namn så vac­kert att jag blir rörd när jag får hö­ra att det går på för­sko­lan. Hur går det till när sa­ker får si­na namn? Det går in­te rätt till, så myc­ket kan jag sä­ga. Tänk om jag vil­le dö­pa mitt barn till Im­pe­tigo Rock­ström. Det kom­mer ald­rig kun­na hän­da, och det ska jag sör­ja tills jag dör.

MIN SON HAR upp­fun­nit ett ka­nonord. Ape­lon! Från bör­jan be­tyd­de det un­ge­fär ”frukt jag tycker myc­ket om”, allt­så apel­sin och me­lon, nu verkar det ba­ra be­ty­da me­lon. När jag för­sö­ker sä­ga att det he­ter me­lon så sä­ger han: ”Jag vet mamma, men man kan sä­ga så med”. Och visst har han en po­äng, man kan väl sä­ga som man vill, så länge vi för­står varand­ra?

"Jag vill skri­va sång­er och dik­ter och fyl­la dem med im­pe­tigo. Jag vill ploc­ka im­pe­tigo, bin­da mig en krans, och se­dan dan­sa på im­pe­tigo­äng­ar"

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.