Gå på tur – ald­rig sur!

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Jag har hit­tills i mitt liv be­sökt ”van­li­ga” län­der. Ni vet: Spa­ni­en, Frank­ri­ke, Gre­kland, Lon­don. Och Thai­land. De klas­sis­ka me­del­klas­si­ga sven­ne­ba­nan­se­mest­rar­na. Men nu. Nu har jag ta­git ste­get in i det ex­o­tis­ka! Jag har va­rit i Norge. Och in­te i Oslo, ut­an i rik­ti­ga Norge. På en fjäll­gård högst up­pe på ett … typ fjäll.

JA, JAG VET att det är ett grann­land, men jag har ald­rig va­rit där. All­tid ham­nat i Dan­mark (det var ju än­då där Kö­pen­hamn och den bil­li­ga ölen fanns).

Det här är ett ax­plock vad jag upp­levt och lärt mig ef­ter fy­ra da­gar i Kung Ha­ralds ri­ke: I Norge finns inga ra­ka vägar. Ba­ra berg och kur­vor och tunn­lar, lååånga tunn­lar. (Tun­nel­mot­stån­da­re i Var­berg: Åk till Norge om ni vill ha li­te ex­po­ne­rings­te­ra­pi! Tun­nel­skräc­ken kom­mer för­svin­na snab­ba­re än Dhä­li­es slut­spurt mot Smir­nov 1993.)

MY­TEN SÄ­GER ATT al­la i Norge har en hyt­te som de åker till så fort de slu­tat vec­kans ar­be­te kloc­kan 14 på fre­da­gen. Fel! Man har två hyt­ter – en till fjälls och en vid vatt­net. My­ten sä­ger ock­så att al­la norr­män har som mot­to att gå på tur – ald­rig sur. Sant! Fjäll­går­dens le­da­re såg ut som om han ald­rig in­mun­di­gat nå­got an­nat än fjäll­bäcks­vat­ten och färs­ka tall­skott. ”Naaj då, det är ba­ra en sku­u­ur”, sa han när him­lens por­tar öpp­na­de sig en gång i tim­men och vi frå­ga­de om vi skul­le gå in.

”My­ten sä­ger att al­la i Norge har en hyt­te som de åker till så fort de slu­tat vec­kans ar­be­te kloc­kan 14 på fre­da­gen. Fel! Man har två hyt­ter – en till fjälls och en vid vatt­net”

VIL­KET FÖR MIG till väd­ret. Som Var­bergs­bo tyc­ker man ju att man kan det här med väx­ling­ar. ”Osta­dig vä­der­lek” är lik­som vårt mel­lan­namn. Men i nors­ka fjäl­len är väd­ret in­te osta­digt, det li­der av mul­ti­pel per­son­lig­hets­stör­ning! En gång stod jag och tit­ta­de ut från mat­sa­len. På väg­gen fanns två föns­ter med en halv me­ters mel­lan­rum. I ena fönst­ret lys­te so­len in. På det andra smatt­ra­de regnet.

DET FINNS FÖR öv­rigt ing­en stans att äta lunch i Norge och hittar du än­då ett stäl­le kos­tar en ham­bur­ga­re typ 575 kro­nor. Ma­ten är bei­ge och det an­vänds ett salt­korn per en ku­bik­me­ter tilla­gad fö­da.

MEN ALLT DET här gör ingen­ting! För Norge är så be­då­ran­de vac­kert att man ba­ra dån­dim­par vart man än vän­der blic­ken. Och män­ni­skor­na vi träf­fa­de var så gul­li­ga och hjälp­sam­ma och ro­li­ga att vi nu djupt sör­jer uni­ons­upp­lös­ning­en.

SÅ VAD GJOR­DE vi då där? Vad gjor­de jag på en fjäll­gård med vi­kinga­lä­ger, ka­not­padd­ling, cy­kel­ba­na, båg­skyt­te, älv­bad och yx­kast­ning? Jo, vi var på nor­diskt Amc-lä­ger. AMC är den led­sjuk­dom vår yngs­ta son Pel­le har, och i år var det nor­diskt fa­mil­je­lä­ger i Norge. Att träf­fa andra fa­mil­jer och al­la coo­la Amc-ung­ar och de­ras sys­kon kan va­ra det bäs­ta som finns. (Och jag lyc­ka­des smi­ta från padd­ling­en.)

Sam­man­fatt­nings­vis finns det ba­ra en sak för vår fa­milj sak att sä­ga, och det är: Ja, vi els­ker ock­så det­te lan­det!

På åter­se­en­de, Norge.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.