Fåg­lar är bå­de ela­ka och själ­vis­ka

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

Sä­ga vad man vill om fåg­lar, men snäl­la är de in­te. Vack­ra, möj­ligt­vis, men inga ge­ne­rö­sa, om­tänk­sam­ma va­rel­ser alls. Där jag bor nu finns ett gans­ka li­tet körs­bärs­träd. Jag såg fram emot att sma­ka på de rö­da bä­ren. Det såg vis­ser­li­gen ut som om det skul­le kun­na va­ra små, su­ra körs­bär, men än­då. Kans­ke kun­de de an­vän­das till en paj el­ler nå­gon ef­ter­rätt.

DET BLEV SOM­MAR och bä­ren blev ljust rö­da. Jag val­de att spen­de­ra en hel vec­ka hos mi­na sö­ner i Stock­holm och in­såg vid av­färd att ”när jag kom­mer till­baks är det för­mod­li­gen paj­ba­kar­dags!”. En vec­ka se­na­re stod jag un­der trä­det och kon­sta­te­ra­de att in­te ett en­da bär var kvar. Dä­re­mot en hel del bajs på en, för sä­song­en ny­in­köpt, grill un­der trä­det. Och körs­bärskär­nor bå­de i trä­det och på gräs­mat­tan, vil­ket ty­der på att fåg­lar in­te ba­ra är ela­ka, ut­an även li­te själ­vis­ka.

I vå­ras ha­de vi ett vid­lyf­tigt få­gel­liv på job­bet. Mitt kon­tor lig­ger på tred­je vå­ning­en och pre­cis ut­an­för fönst­ret finns ett jät­testort kas­tan­je­träd. Min kol­le­ga, som sit­ter vid fönst­ret, har full in­syn i blad­ver­ket och han bru­kar, på ett väl­digt liv­fullt och un­der­hål­lan­de sätt, rap­por­te­ra om dra­ma­ti­ken i kas­tan­jen.

”NU KOPULERAR DUVORNA!”, kan han ut­ro­pa, var­vid jag ru­sar över till hans föns­ter för att få en glimt av verksamheten. Fåg­lar är vis­ser­li­gen snab­ba när det gäl­ler den här ty­pen av ak­ti­vi­tet,

Jag pra­tar om tar­mar som häng­er ut från bak­de­len på hö­nor me­dan de and­ra fjä­der­fä­na spring­er ef­ter. Det är lätt att för­stå var­i­från ut­tryc­ket hack­kyck­ling kom­mer.

så jag bru­kar of­tast in­te hin­na fram till själ­va skå­de­spe­let. I al­la fall in­te det förs­ta. Men om jag vän­tar en stund så bru­kar de äls­kan­de hop­pa upp i sul­kyn igen.

VID ETT TILL­FÄL­LE kom jag till­ba­ka från ett mö­te och min kol­le­ga be­rät­ta­de att han just be­vitt­nat en fruk­tans­värd dra­ma­tik med en duv­mam­ma och en krå­ka i hu­vud­rol­ler­na. Ef­ter hand­ge­mäng gick krå­kan seg­ran­de ur stri­den med ett färskt duvägg i ma­gen.

Yt­ter­li­ga­re ett be­vis på fåg­lars onds­ka. Och för­res­ten! Hur många gång­er har man in­te par­ke­rat bi­len un­der ett träd och kom­mit till­ba­ka någ­ra tim­mar se­na­re för att upp­täc­ka att he­la bi­len är täckt av sto­ra få­gel­bajs­hö­gar?

FÖR ATT FÅ le­gi­ti­mi­tet på ett på­stå­en­de kring fåg­lars elak­het är det för­stås nöd­vän­digt att ha tre ex­em­pel. Höns är vis­ser­li­gen inga rik­ti­ga fåg­lar, men sär­de­les snäl­la är de in­te. Som barn­barn till en hön­se­riä­ga­re har jag sett bå­de det ena och and­ra. Jag pra­tar om tar­mar som häng­er ut från bak­de­len på hö­nor me­dan de and­ra fjä­der­fä­na spring­er ef­ter. Det är lätt att för­stå var­i­från ut­tryc­ket hack­kyck­ling kom­mer.

Kom in­te och säg an­nat än att fåg­lar är on­da.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.