Vår livs­stil är över­dri­ven

Hallands Nyheter - - Ordet Är Fritt - Lars Alm­ström, Kli­matsva­ret – CCL Sve­ri­ge

KLI­MAT. Jag sat­te barn till värl­den för 40 år se­dan. Vi var unga. Fram­ti­den såg bra ut, trots en del oros­moln. Det på­gick ett an­tal mind­re krig, men in­te i vår del av värl­den. Vi var oro­li­ga för kärn­kraft och stor­makts­kon­flikt, men vi vå­ga­de än­då tro att vå­ra barn skul­le få det minst li­ka bra som vi själ­va.

NU ÄR JAG pen­sio­när med barn­barn och jag und­rar hur da­gens små­barns­för­äld­rar kän­ner sig. Det är 12 år se­dan jag plöts­ligt in­såg kli­mat­för­änd­ring­ens oer­hör­da hot. Det var in­te li­ka tyd­ligt då. Men jag var in­te den en­da ”alar­mis­ten”, som vi of­ta blev kall­la­de. Vi läs­te vad fors­kar­na skrev och vi fun­de­ra­de. Många blev lik­som jag vett­skräm­da. Vi för­sök­te få vå­ra vän­ner och släk­ting­ar att för­stå. Det var in­te lätt, det var fak­tiskt näs­tan omöj­ligt. Kli­mat­ho­tet var så otyd­ligt, så fjär­ran, så svårt att gö­ra nå­got kon­kret åt. In­te var det lät­ta­re att spri­da var­ning­ar­na bland ar­bets­kam­ra­ter­na. På en sko­la där jag ar­be­ta­de kal­la­de en chef mig för ”kli­mat-pol Pot”. (Pol Pot var den upp­rors­le­da­re i Kam­bod­ja som an­sva­ra­de för ett folk­mord på 1970-ta­let.)

MEN HUR ÄR det egent­li­gen att va­ra små­barns­för­äl­der idag? Min ge­ne­ra­tion or­sa­ka­de sto­ra kol­di­ox­id­ut­släpp när vi var unga, ut­an att för­stå vil­ken ska­da det in­ne­bar. Men så är det ju in­te idag. Idag vet al­la – in­nerst in­ne – hur för­ödan­de vår mo­der­na livs­stil är, vil­ken fruk­tans­värd fram­tid som ho­tar bar­nen. Och en li­ten väx­an­de ska­ra av unga för­äld­rar har re­a­ge­rat och del­tar i ar­be­tet för att stop­pa kli­mat­för­änd­ring­en. Men det är ju all­de­les för få fort­fa­ran­de. Så jag und­rar: Hur tän­ker de and­ra? Hur tän­ker ma­jo­ri­te­ten av da­gens unga för­äld­rar – in­nerst in­ne – om si­na barns fram­tid? Har de ång­est? Är de lik­som jag var, gråt­fär­di­ga?

Det är svårt att pra­ta om kli­mat­för­änd­ring­en med unga för­äld­rar som in­te tyd­ligt har vi­sat att de för­står. Man pra­tar in­te gär­na om så­dant i vårt sam­häl­le. Hell­re om me­lo­di­festi­va­ler och fot­boll.

AL GORE SA en gång: ”Det är svårt för en man att för­stå en sak ifall hans lön häng­er på att han in­te för­står den”. Är det kanske li­ka­dant med livssti­len? Att det är svårt för oss al­la att för­stå en sak ifall vår livs­stil häng­er på att vi in­te gör det. Är det så att unga för­äld­rars pas­si­vi­tet idag be­ror det på att de in­nerst in­ne vet att de mås­te väl­ja mel­lan sin livs­stil och si­na barns fram­tid?

El­ler kan det hand­la om en käns­la av makt­lös­het?

Men de be­hö­ver in­te kän­na det så. Vår livs­stil är över­dri­ven. Det går att le­va enkla­re och bil­li­ga­re. Man kan ha ro­ligt ut­an nya pry­lar, ut­an långa re­sor, med ge­men­skap. Och vi ÄR in­te så makt­lö­sa som vi kanske tror.

MAN KAN ENGAGERA sig för bar­nens fram­tid och till­sam­mans KAN vi gö­ra stor skill­nad. Kol­la in Ci­ti­zens’ Cli­ma­te Lob­by som väc­ker hopp med sitt mål­med­vet­na ar­be­te i USA. Vi job­bar för en sti­gan­de av­gift på Co2-ut­släpp, där sta­tens he­la in­täkt från den­na av­gift de­las ut i li­ka sto­ra de­lar till al­la med­bor­ga­re, må­nads­vis. Det är ett kon­kret för­slag som dras­tiskt kan mins­ka ut­släp­pen, ut­an att ska­da eko­no­min.

Bild: NICK COBBING/GREENPEACE

ISSMÄLTNING. In­sän­dar­skri­ben­ten und­rar hur da­gens för­äld­ra tän­ker kring kli­mat­för­änd­ring­ar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.