Tv-krönikan granskar fenomenet Leif GW.

Visst kan vi få nog av Leif GW Persson. Han muttrar dovt överallt i tv-rutan och är ständigt aktuell i de allra svartaste rubrikerna på kvällstidningarnas löpsedlar. Han kommenterar allt som händer. Vem som än ringer upp och ställer en fråga, så verkar han ha ett svar på lager. Om vad som helst.

Men om vi nu ska få för mycket av en person, så är det ändå tur att det är just Professor Persson. Tänk om det hade varit en tråkmåns som kablades ut på samma sätt; Leif GW är ändå en sällsam kombination av briljant intelligens, ihopsjunken kroppshållning, verbal poesi och nedtonad humor ständigt lurande i ena mungipan.

I förra veckan var han i högform när han äntligen fick tala ut om sin store hjälte Revolver-harry, som han ofta har nämnt tidigare i ”Veckans brott”.

I SVT-DOKUMENTÄREN ”Revolver-harry – enligt Leif GW Persson” kunde professorn, sittande i ett rum fullt av jakttroféer, berätta den märkliga historien om brottsutredaren, kriminalteknikern och äventyraren Harry ”Revolver-harry” Söderman (1902-1956) som, enligt GW, var ”större än livet självt”.

Och visst hann han mycket under sin korta levnad. Revolverharry cyklade i unga år till Syrien, hade detektivbyrå och startade det kriminaltekniska institutet i Sverige, undersökte riksdagsbranden i Berlin 1933, hade Astrid Lindgren som sekreterare (och hon använde eventuellt Revolver-harry som förebild för Kalle Blomkvist), deltog i mordplaner mot Hitler och utbildade danska och norska motståndsmän under andra världskriget.

Leif GW berättade lågmält och effektivt – i kombination med svartvita journalfilmer, foton och gamla tidningsrubriker

Och det är bara ett axplock av vad ”den svenska motsvarigheten till Indiana Jones” uträttade. Leif GW berättade lågmält och effektivt – i kombination med svartvita journalfilmer, foton och gamla tidningsrubriker – om legendaren som var berömd i hela världen men tämligen anonym i Sverige.

Men efter dokumentären lär han få en helt annan kändisstatus, och ni som missat den här smått oemotståndliga tvtimmen kan hitta den på SVT Play.

DÄR KAN NI också – om ni orkar mer Leif GW – trycka fram alla tre delarna av ”Den döende detektiven”, serien som bygger på en roman av... ni-vet-vem.

Leif GW är den ende svenska deckarförfattaren jag följer slaviskt, helt enkelt beroende på att han skriver bäst.

Jag har däremot haft svårt för flera tidigare filmatiseringar av hans böcker, men ”Den döende detektiven” är en pärla. Och det beror främst på samspelet mellan poliserna Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg, med många tysta pauser och menande blickar.

Det är ingen pusseldeckare. Vi får relativt tidigt veta vem som är mördaren, och vi anar hur det ska sluta för Lassgårds gestalt. Han är kaxig, stundtals otrevlig men samtidigt en gosig nallebjörn och smartare än de flesta.

Men inte alltid. Trots att han har fått en stroke och är delvis förlamad, så fortsätter han att vräka i sig onyttig mat.

En unik personlighet men ändå en sorgligt typisk i-landsmedborgare.