Ett halvt se­kel

Su­per­tan­kern bröts sön­der och eng­els­ka kanalen fyll­des med ol­ja

Hallandsposten - - Sverige/Världen -

För 50 år se­dan stod su­per­tan­kern Tor­rey Ca­nyon för Eu­ro­pas förs­ta sto­ra ol­je­ut­släpp. Strand­om­rå­den i Eng­land och Frank­ri­ke blev svarta.

Och så kom den rik­ti­ga ka­ta­stro­fen – rädd­nings­ar­be­tet.

SS Tor­rey Ca­nyon var ett ex­em­pel på de nya ti­der­na ef­ter and­ra världs­kri­get. Skep­pet var ett av värl­dens störs­ta, med ka­pa­ci­te­ten 120 000 ton ol­ja, allt­så det som kom att kal­las su­per­tan­ker.

Den 18 mars 1967 ha­de kap­te­nen bråt­tom. En­ligt den se­na­re olycks­ut­red­ning­en i Li­be­ria, där skep­pet var re­gi­stre­rat, ha­de han fått hö­ra att om de mis­sa­de tid­vatt­net i Wa­les skul­le de få vän­ta fem dygn in­nan näs­ta chans att läg­ga till.

Så trots att vatt­nen mel­lan Cor­n­wall och Scil­ly-öar­na är ökän­da för si­na rev tog det näs­tan 300 me­ter långa far­ty­get en gen­väg. Re­sul­ta­tet blev Stor­bri­tan­ni­ens ge­nom ti­der­na värs­ta mil­jö­ka­ta­strof.

Tor­rey Ca­nyon fast­na­de på re­vet Pol­lard’s Rock. Da­gen ef­ter ha­de i stort sett varen­da li­ter ol­ja i las­ten run­nit ut i ha­vet. Be­sätt­ning­en flyd­de i liv­bå­tar.

Den brit­tis­ka re­ge­ring­en ha­de ald­rig ställts in­för nå­gon lik­nan­de si­tu­a­tion, så den re­a­ge­ra­de gans­ka oge­nom­tänkt. Först för­sök­te man bom­ba bort pro­ble­met. Flyg­vap­net be­ord­ra­des ösa ra­ke­ter, ben­sin och na­palm över om­rå­det för att bli av med bå­de Tor­rey Ca­nyon och ol­jan.

Det gick så där. Vå­gor­na släck­te bombb­rän­der­na, och ol­jan spred sig sak­ta men sä­kert till Cor­n­wall, tu­ri­stön Gu­ern­sey och Frank­ri­ke.

På de drab­ba­de strän- der­na gick stra­te­gin isär. På Gu­ern­sey sögs ol­jan upp i last­bi­lar och häll­des i ett sten­brott. I Frank­ri­ke skic­ka­des mäng­der med folk ut på strän­der­na och sam­la­de ma­nu­ellt ihop den svarta geg­gan – en mö­do­sam pro­ce­dur, men som an­ses ha mi­ni­me­rat ska­dor­na.

På brit­tis­ka fast­lan­det tog man i stäl­let fram en hy­per­mo­dern ke­mi­ka­lie som skul­le bry­ta ned ol­jan, ”BP 1002”, döpt ef­ter det in­blan­da­de ol­je­bo­la­get. Tan­ken var att räd­da som­ma­rens bad­sä­song, in­te minst för pre­miär­mi­nis­ter Ha­rold Wil­son, som ha­de ett hus på Scil­ly.

BP 1002 spreds över­allt, på strän­der, i ha­vet. Och den oprö­va­de ke­mi­ka­li­en tog myc­ket rik­tigt kål på ol­jan. Men den gjor­de mer än så.

– Den dö­da­de näs­tan allt, i vatt­net och på land, sä­ger Ri­chard Pe­ar­ce till The In­de­pen­dent.

Då var han en ung bi­o­lo­gi­lä­ra­re som rå­ka­de be­vitt­na dra­ma­ti­ken ef­tersom han var på smek­må­nad med hust­run Jo på Scil­ly. Nu åter­vän­der han var­je år till om­rå­det för att stu­de­ra flo­ran och fau­nan.

Han be­dö­mer att na­tu­ren nu har åter­häm­tat sig. Men ex­per­ter sä­ger att pro­ces­sen kan ha för­se­nats med över tio år av BP 1002.

– Den togs fram för att gö­ra ett jobb, upp­lö­sa ol­jan, följ­der­na för mil­jön tänk­te man in­te på, sä­ger Pe­ar­ce.

David Bel­lamy, då mil­jö­kon­sult och i dag känd tv-pro­fil, sä­ger att Tor­rey Ca­nyon väck­te en fram till dess i stort sett ic­ke ex­i­ste­ran­de mil­jöo­pi­ni­on i Stor­bri­tan­ni­en.

– Det var en tragedi att det­ta be­höv­de hän­da för att all­män­he­ten skul­le fo­ku­se­ra på ris­ken för ut­slag­ning av djur och väx­ter, i det här fal­let i ha­vet, sä­ger han till BBC.

Henrik Samuelsson/tt

Ol­je­o­lyc­ka. Jät­te­far­ty­get Tor­rey Ca­nyon på väg att bry­tas

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.