Fredrik åt­ton­de stjärnan

FOTBOLL: NU KOM­MER FREDRIK LJUNG­BERG UPP PÅ WALL OF FA­ME

Hallandsposten - - Sidan 1 - JAN-OWE WIKSTRÖM jow@hal­lands­pos­ten.se 010-471 51 61

I dag tar Fredrik Ljung­berg plats på Wall of Fa­me på Halm­stad are­na. I en ex­klu­siv Hp-in­ter­vju be­rät­tar han om sitt nya liv och si­na framtidsplaner.

Fredrik Ljung­berg, 40 – Halm­stads främs­te fot­bolls­spe­la­re ge­nom ti­der­na. Nu kom­mer han ock­så upp på Wall of Fa­me i Halm­stad are­na. I en ex­klu­siv Hp-in­ter­vju be­rät­tar han om sitt nya liv, fa­mil­jen och må­let att bli ma­na­ger.

– Det är all­tid kul att få upp­skatt­ning och ex­tra spe­ci­ellt att få det i sin egen hemstad. Så det gör mig glad in­om­bords, sä­ger Fredrik som i dag är på plats i Halm­stad are­na när hans bild av­täcks.

– An­nars är jag nog en tråk­måns när det gäl­ler sånt. Det syns in­te nå­gon­stans där vi bor att jag har spe­lat fotboll, be­rät­tar han. In­te ens någ­ra po­ka­ler, me­dal­jer el­ler Guld­bol­lar?

– Nä, allt sånt är un­danstop­pat. Det skul­le va­ra bol­lar­na i träd­går­den då, men de är ju för bar­nen, skrat­tar han.

Fredrik har nyss an­länt från Milano där han på plats på San Si­ros läk­ta­re he­ja­de fram Sverige till den he­ro­is­ka in­sat­sen som tog la­get till Vm-slut­spe­let i Ryss­land till som­ma­ren.

– Vil­ken bragd och vil­ken lagin­sats! Det var ma­giskt, be­skri­ver han, men träf­fa­de ald­rig la­get.

– Nej, vi drog di­rekt ef­ter mat­chen. Hur myc­ket läng­ta­de du ef­ter att själv va­ra med?

– Fak­tiskt ingen­ting! Jag spe­la­de ju så länge så när jag la­de av så var det bra. Det man kan sak­na ibland är väl i så fall själ­va käns­lan att stå där och hö­ra na­tio­nalsång­en och ve­ta att det är vi mot dem. Men själ­va spelet, nej ingen­ting.

Även om Fredrik ald­rig ha­de Jan­ne An­ders­son som trä­na­re el­ler as­si­ste­ran­de så kän­ner han ho­nom se­dan Hbk-ti­den.

– Ja, han job­ba­de ju på kans­li­et då och trä­na­de La­holms FK så jag gläds verk­li­gen med ho­nom. Han har verk­li­gen fått ihop ett lag med en unik sam­man­håll­ning som vi­sar att man kan gå långt även ut­an sto­ra stjär­nor. Men så är det i den mo­der­na fot­bol­len. Al­la mås­te job­ba sten­hårt – det räc­ker in­te att ha ta­lang och bra tek­nik.

Ljung­berg vet. Med samt­li­ga steg av­kla­ra­de i trä­nar­ut­bild­ning­en har han en pro-li­cen­se vil­ket ger grönt ljus för att va­ra hu­vud­trä­na­re i de högs­ta ligor­na.

Men själv val­de han att gå den långa vägen via Ar­se­nals ung­dom­sa­ka­de­mi­lag för att till slut ta hand om U15-la­get.

– Många gam­la spe­la­re hop­par di­rekt in i het­luf­ten, men jag vill ha på föt­ter­na in­nan jag tar näs­ta steg. Jag me­nar, någ­ra av de där 15-åring­ar­na kom­mer ju att va­ra A-lags­spe­la­re om någ­ra år och där­för vil­le jag re­dan i dag lä­ra mig av dem, hur de tän­ker och så vi­da­re. Sånt som man har nyt­ta av i fram­ti­den.

Ef­ter att även haft hand om Ar­se­nals U19-lag kom den sto­ra chan­sen när ung­dom­sa­ka­de­mins chef, And­ri­es Jon­ker fick er­bju­dan­de om att bli ma­na­ger i Bun­de­s­li­ga­la­get Wolfs­burg och då be­höv­de en as­si­ste­ran­de trä­na­re.

– Och han val­de mig. Det var stort, men hel­ler in­te en­kelt ef­tersom Ar­se­nal ha­de va­rit min klubb i drygt tio år. Och jag fick hel­ler in­te läm­na in­nan jag ha­de haft ett

snack med Ar­se­ne Weng­er som gett mig många go­da råd på vägen, för­kla­rar Fredrik och av­ser Ar­se­nals le­gen­da­ris­ke ma­na­ger som en gång för snart 20 år se­dan tog en ung Ljung­berg till klub­ben.

Men ti­den i Wolfs­burg blev in­te vad Fredrik och Jon­ker ha­de tänkt sig. Trots att de räd­da­de kvar la­get i Bun­de­s­li­ga i vå­ras blev det kic­ken re­dan ef­ter fy­ra om­gång­ar, trots att la­get låg tol­va.

– Vi blev av med flera av de bäs­ta spe­lar­na in­för den här sä­song­en, men än­då. Man bru­kar ju in­te få spar­ken ef­ter fy­ra mat­cher när man lig­ger tol­va... Mer be­hö­ver jag nog in­te sä­ga, kon­sta­te­rar Fredrik.

I stäl­let är han nu hem­ma med bar­nen Aria och Bil­lie i hu­set i nor­ra Lon­don.

– Jag ha­de ju va­rit iväg åt­ta må­na­der ut­an fa­mil­jen så nu kän­de jag att jag vil­le läg­ga mer tid på den. Men visst – skul­le det dy­ka upp nå­got in­tres­sant är jag be­redd. Hit­tills har jag väl tac­kat nej till två, tre upp­drag.

Om HBK el­ler nå­gon an­nan klubb skul­le ringa i Sverige?

– Det be­ror på hur in­tres­sant det skul­le va­ra för jag är öp­pen för al­la för­slag. Men då är det många pa­ra­met­rar som ska stäm­ma så vi är väl in­ställ­da på att det blir nå­got i Eng­land. Och mål­sätt­ning­en är hög. – Ja, i fram­ti­den vill jag bli ma­na­ger i Premier Le­a­gue. Det är mitt sto­ra mål.

Vad är det som loc­kar?

– Att spe­lar­na upp­skat­tar och lyss­nar på vad jag sä­ger, vad jag vill lä­ra ut. Det är en spe­ci­ell käns­la. Så jag har bli­vit en rik­tig fot­boll­snörd i dag. När jag sit­ter och tit­tar på en match på tv ana­ly­se­rar jag, pa­u­sar och an­teck­nar, skrat­tar Fredrik.

När be­stäm­de du dig för den ba­nan?

– Det var väl fy­ra år se­dan när många gam­la trä­na­re tyck­te att jag bor­de sat­sa på att bli trä­na­re el­ler ma­na­ger. Men det tar ju tid att nå dit.

– Jag har all­tid va­rit ny­fi­ken av mig, att lä­ra mig oli­ka sa­ker. Det var ju där­för som jag gav mig in i fas­tig­hets­bran­schen i Lon­don. I näs­tan 30 år, från att jag var fem till 35, spe­la­de jag näs­tan ba­ra fotboll. Men på slu­tet var det ock­så för att få livs­er­fa­ren­het, lä­ra mig nya kul­tu­rer som i Ja­pan och Indien. För an­nars är jag nog en sån per­son som stan­nar på ett stäl­le om jag trivs.

Hur du som pap­pa då?

– Fan­tas­tisk, hop­pas jag. Och väl­digt stolt. Det är då man in­ser vad som är vik­tigt här i li­vet.

Men du är Ar­se­nal-sup­por­ter och din fru Na­ta­lie Tot­ten­ham-fan, de värs­ta an­ta­go­nis­ter­na. Hur går det?

– Jo, det går bra. Na­ta­li­es del av fa­mil­jen har års­kort på Tot­ten­ham me­dan min del al­la hål­ler på Ar­se­nal. Så li­te hets blir det väl, skrat­tar Fredrik som för­sö­ker föl­ja sitt Ar­se­nal så gott det går.

– Men som aka­de­miträ­na­re är du igång sex da­gar i vec­kan tio tim­mar om da­gen. Så då hin­ner man in­te se så många mat­cher om man har en fa­milj ock­så.

Och din gam­la klubb HBK?

– Det är ju in­te så många kvar i klub­ben som jag kän­ner mer än Mic­ke Kal­ler. Men visst föl­jer jag la­get via re­sul­tat och me­dia. Det var trist att de ram­la­de ur, men vad jag har för­stått har de många unga, lo­van­de spe­la­re på gång så för­hopp­nings­vis är de snart till­ba­ka i All­svens­kan igen.

”Jag ha­de ju va­rit iväg åt­ta må­na­der ut­an fa­mil­jen så nu kän­de jag att jag vil­le läg­ga mer tid på den.”

FREDRIK LJUNG­BERG

FAMILJEFADERN FREDRIK LJUNG­BERG. Här med dot­tern Aria i sam­band med en väl­gö­ren­hets­match mel­lan Ar­se­nal och AC Mi­lan i fjol. An­nars sat­sar han nu på att bli ma­na­ger när den ak­ti­va kar­riä­ren som lag­kap­ten i lands­la­get, stjär­na i Ar­se­nal och jät­te­ta­lang i HBK se­dan tre år till­ba­ka är över.

Bild: TO­NY O’BRIEN, JOHN SIBLEY, RICKARD NILS­SON, BILDBYRÅN/ARKIV

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.