Att möta döden är en del av hans vardag. Men att pensionera sig är inget som lockar 70-årige patologen Hideki Yokoyama.
FIRAS: HIDEKI YOKOYAMA, 70 ÅR DEN 5 JANUARI
Tidigt i livet visste Hideki Yokoyama att han ville bli läkare. 70 år gammal fortsätter han jobba. ”Jag stannar så länge jag får vara kvar”, säger han.
Att möta döden är en del av patologens vardag, även om det i arbetsuppgifterna lika ofta ingår att söka svar ur vävnadsprov från levande patienter. 70 år gammal har Hideki Yokoyama med råge passerat den ålder då man oftast går i pension, men så länge han tycker det är givande och att hans kunnande behövs ser han ingen anledning till att pensionera sig.
HIDEKI HAR JAPANSKT påbrå, fast han är född och uppvuxen i staden Suzano utanför Sao Paolo i Brasilien.
– Mina föräldrar utvandrade dit 1932. De drev en välskött livsmedelsbutik där jag och mina syskon ofta fick hjälpa till.
Även Hidekis morbror och hans familj bodde där.
– Min morbror hade affärer vid sidan om som han inte skötte så bra, så mina föräldrar fick ta pengar från sin butik för att hjälpa honom.
Det slutade med att verksamheten gick i konkurs, vilket var ett tungt slag för familjen.
HIDEKIS FÖRÄLDRAR FICK börja om från början. Det var tufft, men det gick.
– Målet var att se till att jag och min båda syskon skulle få möjlighet att få en ordentlig utbildning.
Liksom sin äldre bror valde Hideki läkaryrket. Näst sista året av utbildningen kom han för första gången i kontakt med patologin och insåg att det var detta han ville ägna sig åt.
Parallellt växte också ett starkt socialt engagemang fram, något som fick honom att i slutet av 1970-talet åka till Moçambique i Afrika och arbeta där.
Landet var då i uppbyggnadsfas efter att blivit självständigt från att länge varit en portugisisk koloni. Det blev en slitsam tid både för Hideki och hans kollegor, men så småningom kunde de börja jobba kliniskt och göra nytta.
TVÅ ÅR SENARE träffade kom det en svensk tjej till sjukhuset och började jobba som dietist. De blev kära i varandra, gifte sig och efter ytterligare några år aviserade första barnet sin ankomst. Då hade Hideki bott i landet i 13 år.
– Vi ville att vårt barn skulle födas i Sverige, så vi packade ner vårt liv och flyttade till Skåne på vinst och förlust.
DETTA VAR I början av 1990-talet. I väntan på jobb pluggade Hideki svenska och kompletterade sin utbildning i väntan på att se om det möjligen kunde finnas ett jobb som patolog någonstans. Det gjorde det. Via kontakter hamnade han i Halmstad dit han fortfarande med glädje går till sitt kära laboratorium på Hallands sjukhus om dagarna.
– Jag tycker det är så roligt att jobba och så länge det finns möjlighet för mig att få fortsätta göra det, så stannar jag nog kvar.