Ingrid Bosseldal
”Trådarna från romanens 1930-tal till dagens politiska skeende, är ingenstans inskrivna i romanen, men ändå alldeles uppenbara”
ANNA JÖRGENSDOTTER Solidärer Albert Bonniers
Det är några år kvar till Hitlers anfall mot Polen. I Spanien har en demokratiskt vald regering, ledd av socialistpartiets Francisco Largo Caballero, styrt sedan början av året. Den 18 juli 1936 inleder fascisterna, anförda av general Francisco Franco, den militärrevolt som, med inblandning av Hitler-tyskland, Mussolinis Italien och Stalins Sovjet, ska resultera i ett tre årigt, blodigt inbördeskrig och därefter i en drygt 35 år lång diktatur. Det är som ett preludium till det krig och de onda ideologier som sedda från vår tid, för alltid borde ha stämt eftervärlden till besinning. Men nu, i 1930-talet och i Anna Jörgensdotters roman Solidärer, är det ännu inte gjorda erfarenheter.
ÄNDÅ: MOT FRANCO och Falangen, bestående av stora delar av armén, kyrkan och kapitalägare, redo att försvara Spanien, men också världen, mot den framväxande fascismen, ställer sig en mångschatterad mitten-vänster: syndikalister, anarkister, stalinister, trotskister, socialister, socialdemokrater och liberaler. Frivilliga kommer resande från hela världen. ”Spaniens sak är också vår”. Samtidigt förbinder sig ett växande antal länder i Europa att inte lägga sig i. Så tidigt som i augusti 1936 ansluter sig Sverige
till en internationell icke-intervention-överenskommelse. De drygt 500 frivilliga som ändå reser från Sverige för att ansluta sig till de internationella brigaderna måste ljuga för att komma i väg.
I Gävle, i juli 1936, lyssnar hamnarbetaren och syndikalisten Ingemar Bäckström på radionyheterna om general Francos revolt. Orden som föds långt inom honom och långsamt letar sig upp till medvetandet ger rysningar i sommarvärmen: Vi måste börja dö för varandra. Ingemar är en allvarlig ung man, född i Gävle samma dag som stadens son, fackföreningsmannen och protestsångaren Joe Hill, avrättades i USA. ”Sörj inte, organisera er!”, ska Joe Hill ha sagt i samband med arkebuseringen. Kanske är det de orden, tillsammans med känslan av att vara historiskt sammanbundna, som ger Ingemar den nödvändiga knuffen. Han anmäler sig som frivillig och reser till Spanien.
Bakom sig i Gävle lämnar han Klara, kärestan som han utan att förstå riktigt hur och varför, verkar ha förlorat till den eldfängda, dansanta Anders Hellgren.
EN ANNAN FÖRFATTARE kunde ha valt att följa Ingemar och hans bröder in i kriget. Men inte Anna Jörgensdotter. Hon klipper mellan Spanien och Gävle, liksom mellan Ingemar, Klara och den spanska motståndskvinnan Conxa. Det spanska inbördeskriget blir inte en manlig historia, inte heller ett skeende bara i de krigandes biografi. För alla de som finns omkring, de som blir kvar hemma (för att de har för mycket som håller dem kvar, för att de är gravida, för att världen inte står öppen för en kvinna på samma sätt som för en man), för barnen som inte har något val, drabbas hårt, är kriget i högsta grad ett levande faktum. Klara följer intensivt medierapporteringen från Spanien, i saknad efter Ingemar men också av politiskt engagemang. Marcos lämnas på ett barnhem för att möjliggöra för Conxa att ta aktiv del i striderna. Mot slutet av kriget står hon inte ut längre, utan hämtar honom. Då är han lätt att bära som en fågelunge och verkar
inte veta vem hon är. Både i Spanien och i Gävle samlas kvinnor och talar om sina erfarenheter. I Spanien reduceras de med tiden från till synes jämbördiga männen, till någon sorts avväpnade stödtrupper. I Gävle bildar de en kvinnoförening, håller sig a jour med den politiska utvecklingen och redo att driva sina egna frågor.
Solidšrer är en pulserande och ibland febrig text. Jörgensdotter rör sig enkelt ut ur och in i sina personers medvetanden, berättar utan att säga för mycket, cirkulerar kring vissa nyckelhändelser och kan med en enkel dialog beskriva både avgrunder mellan människor och täta, varma, innerliga band. Porträttet av Klaras Hellgren och hans relation till dottern Lill, egentligen ett resultat av Klaras förhållande med Ingemar, är underbart. Inför barnet, som Hellgren förstår inte är hans men, med Klaras ord, ser som någon som inte är någons utan som någon som är sin egen, får hans liv stadga, riktning och mening. Han rätar på ryggen, slutar dricka, får ett jobb som han lyckas behålla. Och han finns där, oavbrutet, redo att vara en del av Klaras liv, omsluta henne, älska henne – och fullkomligt närvarande i Lills.
TRÅDARNA FRÅN ROMANENS 1930tal till dagens politiska skeende är ingenstans inskrivna i romanen, men ändå alldeles uppenbara. Å ena sidan de unga människorna i marginalen som ser möjligheten att spela roll i ett krig långt borta. Å andra sidan den fascistiska vändningen, de bruna grupperingarna som träder fram ur skuggorna och obeslutsamheten. En av de frivilliga som överlever kriget och återvänder till Sverige får påminna om det som kanske förlorats på vägen: ”Frihet och demokrati och sånt kommer inte till oss från början, som en naturlag. Vi kan inte bara räkna med det.”