Om nostalgi och vår tillvaro på tidens smala näs

Antikens filosofer, stoikerna, sa det först och bäst. Att vi lever på ett smalt näs mellan vad som varit och det som kommer, ständigt och ingen annanstans. Det förflutna kan vi inte göra något åt och om framtiden vet vi inget. Alltså bör vi leva och verka här. Detta är inte glättig mindfulness. Utan ett faktum, oavsett om vi slösar pengar på någon bondfångare till konsult eller drar oss tillbaka till vår kammare för att fundera.

JAG FÖRESLÅR DET senare. Har aldrig förstått varför man ska kasta pengar på något man själv kan göra gratis. En majoritet föredragshållare, konsulter och gurus skulle krympa till ingenting om vi insåg vår egen kapacitet – att tänka.

Så jag tänker (fåfängt, medges) på vad som varit, det ingen kan ändra på. Av någon anledning tänker jag på Mosebacke Monarki. Hur fantastiskt jag tyckte det var då programmet först dök upp i teve. Med tvekan ser jag om några avsnitt på SVT Play. Och skrattar än en gång, de är fantastiska, men tycker jag så därför att jag förväntar mig det? Virar in alltsammans i nostalgi, ett varmt dis? Allt vad man återupplever av filmer och musik och böcker håller ju inte. Men här på tidens smala näs där jag just befinner mig, här bestämmer jag mig för att Mosebacke Monarki har klarat testet.

”En majoritet föredragshållare, konsulter och gurus skulle krympa till ingenting om vi insåg vår egen kapacitet – att tänka.”

Och Johnny Cash. När jag först hörde honom de radikala 60och 70-åren lade jag knappt märke till det; han tillhörde ett svunnet USA då, enligt den samtida illusionen. Jag lyssnade i stället på Dylan och Stones. Först åtskilliga år senare insåg jag Cash storhet, och upptäckte att han och Dylan var gamla vänner, och efter hans död sa Keith Richards: ”Jag lyssnade på hans råa, oförsonliga country när jag var liten. Han var en av mina idoler”. Jag hade låtit mig luras då, av samtiden, de dagarnas påståenden om countryn som enbart reaktionär rednecksmusik.

Men jag kan inte lyfta mig själv i håret ur denna samtid 2018, och placera mig tillbaka i det svunna 60-talet för att där uppmärksamma Cash, i det sammanhanget. Många av våra upptäckter är retroaktiva, i backspegeln – fördelen med musik och böcker är att de har placerat sig utanför tiden att när som helst tas till, medan de en gång levande människorna inte minns oss andra, och inte sig själva, inte hur vinden lät i trädkronorna, humlornas surr.

DET ÄR SÅ självklart att man knappt tänker på det märkliga, att när jag hör min på band inspelade mormors röst, är dess ursprung – mormor själv – tillbaka i tillståndet innan hon föddes, i intet. Och Johnny Cash. Och Leonard Cohen, med hans egen hälsning: ”I bid you farewell/i don’t know when I’ll be back/they’re moving us tomorrow to that tower down the track/but you’ll be hearing from me baby/long after I’m gone…”

Detta skriver jag i dag på detta smala näs, måndagen den 2 juli 2018. När ni läser det är den dagen gången, borta och försvunnen för alltid.