Nej, can­cer är ing­et mäs­ter­skap

Hallandsposten - - Ekonomi -

Ho­ney, I’m back! Li­te till­tuf­sad av li­vet, men till­ba­ka på ba­nan. Ni som för­vän­tans­fullt blädd­ra­de hit för att lä­sa ett jät­te­ro­ligt kå­se­ri av Ma­lin Rock­ström lär bli be­svik­na. Hon har vik­ti­ga­re sa­ker att gö­ra ett tag fram­ö­ver, så ni får nöja er med mig som har det vik­ti­gas­te i li­vet bakom mig, ha­ha.

JOMEN. BAR­NEN ÄR ut­flug­na, och jag har haft can­cer. Vi kan bör­ja där. Så här i ok­to­ber blir vi al­la påmin­da om den can­cer­form som dö­dar flest kvin­nor. Ro­sa Ban­det i all ära, jag är glad för var­je kro­na som sam­las in till forsk­ning, men ibland kan det bli li­te väl hej­san hopp­san.

Vi mö­ter gul­li­ga ro­sa bröst över­allt och jäklar vad kläm­käckt (ob­ser­ve­ra ord­vit­sen) det är med bröst­can­cer plöts­ligt! Som när man på ett kon­di­to­ri ba­ka­de ro­sa prin­sesstår­tor i form av bröst, med bröst­vår­ta av mar­si­pan. Vi som har fått en tårt­bit (som det fak­tiskt kal­las) bor­to­pe­re­rad har li­te svårt att tän­ka oss att skä­ra en bit av en så­dan tår­ta. Minns kul­tur­mi­nis­tern som blev lu­rad att skä­ra i ett blö­dan­de och skri­kan­de bak­verk… In­te ro­ligt. Alls.

MEN, Å AND­RA si­dan, allt som kan få oss att vå­ga pra­ta om can­cer är kanske bra. Vi som har drab­bats vill nog of­tast ta­la om det. Jag tror att det är al­la ni and­ra som har svå­rast för äm­net. Och or­den ni an­vän­der ska­ver ibland i mi­na öron. Det här rå­det man får att käm­pa, till ex­em­pel. Hur gör man då? När en kän­dis har dött i can­cer – el­ler kla­rat sig – står det i var­je ru­brik att hen ”för­lo­ra­de kam­pen” mot can­cer, el­ler att hen ”vann kam­pen” mot can­cer.

”Det här att be­skri­va can­cer som en kamp kom­mer nog ur att vi vill tro att även om det värs­ta skul­le drab­ba oss, så kan vi själ­va gö­ra nå­got åt sa­ken.”

Är det här nå­gon jäk­la tävling el­ler??? Är jag duk­tig som gick seg­ran­de (pep­par, pep­par) ur sjuk­do­men? Och vil­ken kamp är det vi ta­lar om? Jo, jag för­står att om man är svårt sjuk är det en kamp var­je dag ba­ra att fin­nas, men själv tyc­ker jag in­te att jag käm­pa­de så värst. Det lät jag lä­kar­na och skö­ters­kor­na gö­ra. In­te ens måd­de jag sär­skilt il­la. Dags för li­te kon­su­mentupp­lys­ning här: Al­la blir fak­tiskt in­te il­lamå­en­de av cell­gif­ter. Det be­hö­ver in­te va­ra hel­ve­tet på jor­den.

DET SOM VAR hel­ve­tet på jor­den var skräc­ken.

Det här att be­skri­va can­cer som en kamp kom­mer nog ur att vi vill tro att även om det värs­ta skul­le drab­ba oss, så kan vi själ­va gö­ra nå­got åt sa­ken. Om vi är rik­tigt duk­ti­ga, har rätt in­ställ­ning (bah!) och jog­gar var­je dag mel­lan be­hand­ling­ar­na så kla­rar vi oss nog. Men sor­ry, det är gans­ka li­te vi kan gö­ra själ­va för att över­le­va sjuk­do­men. Så lägg nu en slant till Ro­sa Ban­det, hur kläm­käckt det än är! Till sy­ven­de och sist är det forsk­ning som gäl­ler.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.