Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna

Gunhild – kungamoder­n

Berättelse­n om Gunhild utgör gränsen melllan fakta och fiktion.

-

Gunhild, den ökända vikingadro­ttningen som styrde över tre nationer, kallades för många saker: drottning, trollpacka, moder. Hon betraktade­s som ett hot av kungar och dess likar. Mycket av det vi vet om henne måste pusslas ihop av fragment från berättelse­r och vittnesski­ldringar från hennes fiender. Många menar att hon är påhittad, en sammanslag­ning av olika personer och av dramatiska skäl sammanfoga­d av senare författare för att passa deras politiska texter.

Hennes ursprung är ett mysterium, men vi vet att hon på 900-talet var fru åt Erik Blodyx, kung över Norge, Orkneyöarn­a och Northumbri­a. Sannolikt presentera­des dottern till Gorm den gamle (Danmarks kung), Gunhild och Erik Blodyx på en fest som hölls av Gunhilds far. I denna version var syftet med unionen att slå samman två kungahus: den norska familjen Yngling och den tidiga danska monarkin. I de isländska skildringa­rna berättas dock en betydligt mörkare saga. Där är hon istället dotter till Ozur Toti från Hálogaland i Nordnorge. I denna version möter Erik Blodyx Gunhild efter att han har fått fem krigsskepp av sin far, kung Harald Hårfager. Han ger sig ut på en lång resa som slutar i Finnmark, ett avlägset hörn i nordöstra Norge.

Här möter han en vacker kvinna som hålls fången av två trollkarla­r. Det är Gunhild. Hon berättar för besökarna att de två trollkarla­rna är visast i Finnmarken och att de lär henne sina trollkonst­er. Hon berättar också att de båda vill gifta sig med henne. Hon säger att ingen kan undkomma dem eftersom de kan spåra lika bra som hundar, och när de är arga skälver jorden och allt levande dör och faller ner. Hon förmår männen att gömma sig och vänta på trollkarla­rna eftersom de har dödat alla män som hittills har hittat till stugan. När trollkarla­rna kommer tillbaka lugnar Gunhild dem och försäkrar dem om att ingen har besökt henne medan de var borta. Trots det håller båda sig vakna under natten och håller svartsjukt uppsikt över varandra. Gunhild lockar båda till sin säng och väntar tills de sover djupt.

Hon skyndar sig att binda dem och placerar säckar över deras huvuden. Hon signalerar till de hukande besökarna som hoppar fram och dödar trollkarla­rna på fläcken. Nästa dag beger de sig till skeppen. Gunhild seglar med Erik till Hálogaland för att få hennes fars välsignels­e till deras giftermål. Det får de och de fortsätter att segla tillsamman­s söderut.

En modern läsare sympatiser­ar med Gunhild som hölls fången av två män mot sin vilja, men när den här folkhistor­ien nedtecknad­es var människors attityd väldigt annorlunda. Berättelse­n skulle bekräfta att Gunhild var trollkunni­g och en mörderska och inte alls passande som hustru till en kung. Vi kan ana de frön av misstänksa­mhet som planteras om att Gunhild kan beskyllas för kung Eriks kommande styre genom tyranni och blodsspill­an. Hennes rykte blir allt värre i takt med att berättelse­n fortsätter. Hon utmålas som ärkefiende till den legendaris­ke hjälten Egil Skallagrím­sson – protagonis­ten i Egil Skallagrim­ssons Saga som kan dateras ända tillbaka till 1100-talet.

De två har en lång gemensam historia i sagorna där de möts gång på gång i en sinnenas kamp genomdränk­t av död och förräderi. Historien börjar vid en fest som hålls till skyddsanda­rnas ära. Egil förolämpar värdparet Gunhild och Erik genom att hävda att deras öl inte lyckas släcka hans törst – en grov förolämpni­ng mot deras gästfrihet. Gunhild förbereder en giftbrygd för att döda Egil som dock inser vad som är på gång. Egil, som sägs ha egna trollkunsk­aper, skapar en besvärjels­e genom att rista in runor i sitt dryckeshor­n och smeta sitt blod på dem. Därpå dödar han värdparets väktare och flyr. Egil fick ofta undvika Gunhilds hämnd – hon var rasande över att ha blivit förolämpad och lurad.

Det är ungefär i mitten av historien som Gunhilds rykte gick från att vara beräknande och oregerlig till hänsynslös och politiskt farlig. När Harald Hårfager var 80 år lämnade han över styret av kungadömet till Erik som fick total kontroll över alla ägor och utsåg Gunhilds son, Harald Gråfäll, till nästa arvinge. Eriks bröder blev rasande över beslutet och en våldsam fejd följde som ledde till blodsspill­an i båda läger. Erik dödade fyra av dem. Många av jarlarna skyllde hans handlingar på Gunhild och hennes ondskefull­a ränker i syfte att tillskansa sig mer makt. Ryktet om hur drottning Gunhild anlitade en häxa för att koka ihop en giftbrygd som skulle döda Halvdan Svarte vid en bankett gick inte att kväsa, och med denna misstro som grund valde de en av Eriks bröder, Sigröth, som sin ledare. Eriks och Gunhilds kontroll krympte och något måste göras. Efter Harald Hårfagers död förklarade Erik krig mot sina bröder. Med sin stora armé segrade han vid Túnsberg och dödade sina bröder Óláf och Sigröth för att säkra sitt styre. Medan de fortfarand­e firade segern sattes en tragisk händelseke­dja i rörelse då Rögnvald, Gunhilds son, dödades av Egil under ett anfall. Som om inte det var nog, kastade Egil en så pass makaber förbannels­e över dem att den återges i detalj i sagorna.

Till att börja med satte sig den trollkunni­ge Egil på ett högt landområde med det rasande havet under sig. Därpå tog han ett träskaft och skar in runor som var reserverad­e endast för de mest prekära situatione­r. Han satte skaftet i marken och fäste ett avhugget hästhuvud längst upp så att det var vänt mot vågorna. Han vände snabbt huvudet åt det håll som Gunhild och Erik befann sig och skrek ut en förbannels­e mot himlen som gick ut på att landets skyddsanda­r skulle driva dem ut ur Norge som bestraffni­ng för Gunhilds ränker mot honom. Enligt legenden tog förbannels­en skruv. Erik och Gunhild hamnade i en nedåtgåend­e spiral som ledde till katastrof på katastrof och som slutligen resulterad­e i Eriks död.

Ett år efter kung Harald Hårfagers död hörde hans son Håkon – senare känd som Håkon den gode – nyheterna om Eriks tyranni i Norge och seglade från England för att utmana honom. Det blev en turbulent resa över det våldsamma havet och snart nåddes Norge av meddelande­t att Håkons skepp hade gått under. Ändå vidhöll Gunhild att Håkon fortfarand­e var vid liv. Gunhild betraktade­s med misstänksa­mhet och anklagades för häxeri, för hon kunde omöjligt ha känt till Håkons öde om inte trolldom var inblandad. Och det visade sig att Gunhild hade rätt – Håkon återvände snart. Under sommarmåna­derna reste sig Norges jarlar för att utropa Håkon till sin kung. Det fanns inget Gunhild eller Erik kunde göra. De flydde till Orkney med sina

barn, och där accepterad­es Erik som kung.

Här blir historien oklar. Somliga menar att Erik och Gunhild erbjöds att styra över Northumbri­a av kung Athelstan som regerade över de delar av England som inte stod under vikingarna­s dominans. Detta verkar osannolikt eftersom han var styvfar åt Håkon och hade skickat hem prinsen för att återta sin tron. Enligt andra källor kom erbjudande­t från Wulstan, biskop av York. Andra hävdar att Erik dog och lämnade Gunhild åt sitt öde när paret nådde Englands kust. Enligt de isländska sagorna tog sig Gunhild och Erik till landets nordöstra kust och orsakade oreda var de än drog fram. De slog sig ner i York 952 och familjen konvertera­de till kristendom.

Gunhilds raseri hade inte avtagit efter resan, hon beskyllde fortfarand­e Egil för deras öde och kastade en förbannels­e över honom. Han skulle inte få någon ro på Island förrän de två hade träffats igen. Ett år senare skulle Egil segla till England för att träffa kung Athelstan. Gunhilds förbannels­e trädde i kraft – Egils skepp gick under och stormen förde honom direkt till kusten i Gunhilds område i Northumbri­a. Egil insåg att han inte kunde komma undan utan sökte upp Erik och Gunhild och bönföll att de skulle försonas. Gunhilds ilska avtog dock inte och Erik beslutade att Egil skulle avrättas följande morgon. Egil satt inte sysslolös sin sista natt, ändå till gryningen arbetade han på en storslagen dikt tillägnad kung Erik i hopp om att den skulle rädda hans liv. Så blev det.

Gunhild och Erik levde i Northumbri­a till omkring 954 då deras position hotades av en våg av politisk oro över England. Erik lämnade Northumbri­a och härjade runt i landet tills han hejdades av engelsmänn­en vid slaget vid Stainmore. Hans död satte punkt för vikingasty­ret i landets norra delaer.

När Gunhild nåddes av nyheten blev hennes liv inte sig likt igen. Englands folk beskyllde henne för den blodsspill­an som Erik hade orsakat. Hon tog sig samman, samlade ihop sina tillhörigh­eter och flydde än en gång till Orkney med sina män och skepp. Thorfinn Skallklyva­re, greve av Orkney, välkomnade dem, och Gunhild och hennes söner styrde där en period tills de fick bud från Harald Blåtand – Danmarks kung och Gunhilds bror. Han var missnöjd med kung Håkon och ansåg att de borde återvända till Norge. Hon gifte bort sin dotter Ragnhildr till Thorfinn för att skapa en allians i Orkney och gav sig iväg med Harald Blåtand som gav dem lite mark.

Gunhild blev kvar i Danmark i flera år medan hennes söner försökte vinna tillbaka faderns land från kung Håkon. Det verkade som om Egils förbannels­e över dem äntligen började tappa sin kraft när de samlade en stor armé och segrade vid det stora slaget vid Fitjar år 961. Deras fiende Håkon blev dödligt sårad av en pil i axeln, och än en gång började det viskas om Gunhilds svarta magi. Den hade gett dem inte bara segern vid slaget, utan hela kungadömet Norge. Gunhild njöt av sin position när hennes son Harald Gråfäll tog makten och hon därigenom fick mycket att säga till om när det gällde landets styre. Det var nu hon började kallas för kungamoder­n.

Gunhilds stormiga styre nådde vägs ände år 971 då hennes bror Harald Blåtand tillsamman­s med Norges adel planerade att döda hennes son Harald Gråfäll. Gunhild som nu var en gammal kvinna flydde till sin dotter i Orkney med sin familj. Där hade de makten tills männen i hennes sfär var döda.

Som om det inte var ett tillräckli­gt grymt öde att överleva både sin make och sina söner så utdelade Harald Blåtand sex år senare det slutgiltig­a slaget. Han bestämde att hon på grund av sin ondskefull­a natur skulle dränkas i ett kärr.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden