Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna
Gunhild – kungamodern
Berättelsen om Gunhild utgör gränsen melllan fakta och fiktion.
Gunhild, den ökända vikingadrottningen som styrde över tre nationer, kallades för många saker: drottning, trollpacka, moder. Hon betraktades som ett hot av kungar och dess likar. Mycket av det vi vet om henne måste pusslas ihop av fragment från berättelser och vittnesskildringar från hennes fiender. Många menar att hon är påhittad, en sammanslagning av olika personer och av dramatiska skäl sammanfogad av senare författare för att passa deras politiska texter.
Hennes ursprung är ett mysterium, men vi vet att hon på 900-talet var fru åt Erik Blodyx, kung över Norge, Orkneyöarna och Northumbria. Sannolikt presenterades dottern till Gorm den gamle (Danmarks kung), Gunhild och Erik Blodyx på en fest som hölls av Gunhilds far. I denna version var syftet med unionen att slå samman två kungahus: den norska familjen Yngling och den tidiga danska monarkin. I de isländska skildringarna berättas dock en betydligt mörkare saga. Där är hon istället dotter till Ozur Toti från Hálogaland i Nordnorge. I denna version möter Erik Blodyx Gunhild efter att han har fått fem krigsskepp av sin far, kung Harald Hårfager. Han ger sig ut på en lång resa som slutar i Finnmark, ett avlägset hörn i nordöstra Norge.
Här möter han en vacker kvinna som hålls fången av två trollkarlar. Det är Gunhild. Hon berättar för besökarna att de två trollkarlarna är visast i Finnmarken och att de lär henne sina trollkonster. Hon berättar också att de båda vill gifta sig med henne. Hon säger att ingen kan undkomma dem eftersom de kan spåra lika bra som hundar, och när de är arga skälver jorden och allt levande dör och faller ner. Hon förmår männen att gömma sig och vänta på trollkarlarna eftersom de har dödat alla män som hittills har hittat till stugan. När trollkarlarna kommer tillbaka lugnar Gunhild dem och försäkrar dem om att ingen har besökt henne medan de var borta. Trots det håller båda sig vakna under natten och håller svartsjukt uppsikt över varandra. Gunhild lockar båda till sin säng och väntar tills de sover djupt.
Hon skyndar sig att binda dem och placerar säckar över deras huvuden. Hon signalerar till de hukande besökarna som hoppar fram och dödar trollkarlarna på fläcken. Nästa dag beger de sig till skeppen. Gunhild seglar med Erik till Hálogaland för att få hennes fars välsignelse till deras giftermål. Det får de och de fortsätter att segla tillsammans söderut.
En modern läsare sympatiserar med Gunhild som hölls fången av två män mot sin vilja, men när den här folkhistorien nedtecknades var människors attityd väldigt annorlunda. Berättelsen skulle bekräfta att Gunhild var trollkunnig och en mörderska och inte alls passande som hustru till en kung. Vi kan ana de frön av misstänksamhet som planteras om att Gunhild kan beskyllas för kung Eriks kommande styre genom tyranni och blodsspillan. Hennes rykte blir allt värre i takt med att berättelsen fortsätter. Hon utmålas som ärkefiende till den legendariske hjälten Egil Skallagrímsson – protagonisten i Egil Skallagrimssons Saga som kan dateras ända tillbaka till 1100-talet.
De två har en lång gemensam historia i sagorna där de möts gång på gång i en sinnenas kamp genomdränkt av död och förräderi. Historien börjar vid en fest som hålls till skyddsandarnas ära. Egil förolämpar värdparet Gunhild och Erik genom att hävda att deras öl inte lyckas släcka hans törst – en grov förolämpning mot deras gästfrihet. Gunhild förbereder en giftbrygd för att döda Egil som dock inser vad som är på gång. Egil, som sägs ha egna trollkunskaper, skapar en besvärjelse genom att rista in runor i sitt dryckeshorn och smeta sitt blod på dem. Därpå dödar han värdparets väktare och flyr. Egil fick ofta undvika Gunhilds hämnd – hon var rasande över att ha blivit förolämpad och lurad.
Det är ungefär i mitten av historien som Gunhilds rykte gick från att vara beräknande och oregerlig till hänsynslös och politiskt farlig. När Harald Hårfager var 80 år lämnade han över styret av kungadömet till Erik som fick total kontroll över alla ägor och utsåg Gunhilds son, Harald Gråfäll, till nästa arvinge. Eriks bröder blev rasande över beslutet och en våldsam fejd följde som ledde till blodsspillan i båda läger. Erik dödade fyra av dem. Många av jarlarna skyllde hans handlingar på Gunhild och hennes ondskefulla ränker i syfte att tillskansa sig mer makt. Ryktet om hur drottning Gunhild anlitade en häxa för att koka ihop en giftbrygd som skulle döda Halvdan Svarte vid en bankett gick inte att kväsa, och med denna misstro som grund valde de en av Eriks bröder, Sigröth, som sin ledare. Eriks och Gunhilds kontroll krympte och något måste göras. Efter Harald Hårfagers död förklarade Erik krig mot sina bröder. Med sin stora armé segrade han vid Túnsberg och dödade sina bröder Óláf och Sigröth för att säkra sitt styre. Medan de fortfarande firade segern sattes en tragisk händelsekedja i rörelse då Rögnvald, Gunhilds son, dödades av Egil under ett anfall. Som om inte det var nog, kastade Egil en så pass makaber förbannelse över dem att den återges i detalj i sagorna.
Till att börja med satte sig den trollkunnige Egil på ett högt landområde med det rasande havet under sig. Därpå tog han ett träskaft och skar in runor som var reserverade endast för de mest prekära situationer. Han satte skaftet i marken och fäste ett avhugget hästhuvud längst upp så att det var vänt mot vågorna. Han vände snabbt huvudet åt det håll som Gunhild och Erik befann sig och skrek ut en förbannelse mot himlen som gick ut på att landets skyddsandar skulle driva dem ut ur Norge som bestraffning för Gunhilds ränker mot honom. Enligt legenden tog förbannelsen skruv. Erik och Gunhild hamnade i en nedåtgående spiral som ledde till katastrof på katastrof och som slutligen resulterade i Eriks död.
Ett år efter kung Harald Hårfagers död hörde hans son Håkon – senare känd som Håkon den gode – nyheterna om Eriks tyranni i Norge och seglade från England för att utmana honom. Det blev en turbulent resa över det våldsamma havet och snart nåddes Norge av meddelandet att Håkons skepp hade gått under. Ändå vidhöll Gunhild att Håkon fortfarande var vid liv. Gunhild betraktades med misstänksamhet och anklagades för häxeri, för hon kunde omöjligt ha känt till Håkons öde om inte trolldom var inblandad. Och det visade sig att Gunhild hade rätt – Håkon återvände snart. Under sommarmånaderna reste sig Norges jarlar för att utropa Håkon till sin kung. Det fanns inget Gunhild eller Erik kunde göra. De flydde till Orkney med sina
barn, och där accepterades Erik som kung.
Här blir historien oklar. Somliga menar att Erik och Gunhild erbjöds att styra över Northumbria av kung Athelstan som regerade över de delar av England som inte stod under vikingarnas dominans. Detta verkar osannolikt eftersom han var styvfar åt Håkon och hade skickat hem prinsen för att återta sin tron. Enligt andra källor kom erbjudandet från Wulstan, biskop av York. Andra hävdar att Erik dog och lämnade Gunhild åt sitt öde när paret nådde Englands kust. Enligt de isländska sagorna tog sig Gunhild och Erik till landets nordöstra kust och orsakade oreda var de än drog fram. De slog sig ner i York 952 och familjen konverterade till kristendom.
Gunhilds raseri hade inte avtagit efter resan, hon beskyllde fortfarande Egil för deras öde och kastade en förbannelse över honom. Han skulle inte få någon ro på Island förrän de två hade träffats igen. Ett år senare skulle Egil segla till England för att träffa kung Athelstan. Gunhilds förbannelse trädde i kraft – Egils skepp gick under och stormen förde honom direkt till kusten i Gunhilds område i Northumbria. Egil insåg att han inte kunde komma undan utan sökte upp Erik och Gunhild och bönföll att de skulle försonas. Gunhilds ilska avtog dock inte och Erik beslutade att Egil skulle avrättas följande morgon. Egil satt inte sysslolös sin sista natt, ändå till gryningen arbetade han på en storslagen dikt tillägnad kung Erik i hopp om att den skulle rädda hans liv. Så blev det.
Gunhild och Erik levde i Northumbria till omkring 954 då deras position hotades av en våg av politisk oro över England. Erik lämnade Northumbria och härjade runt i landet tills han hejdades av engelsmännen vid slaget vid Stainmore. Hans död satte punkt för vikingastyret i landets norra delaer.
När Gunhild nåddes av nyheten blev hennes liv inte sig likt igen. Englands folk beskyllde henne för den blodsspillan som Erik hade orsakat. Hon tog sig samman, samlade ihop sina tillhörigheter och flydde än en gång till Orkney med sina män och skepp. Thorfinn Skallklyvare, greve av Orkney, välkomnade dem, och Gunhild och hennes söner styrde där en period tills de fick bud från Harald Blåtand – Danmarks kung och Gunhilds bror. Han var missnöjd med kung Håkon och ansåg att de borde återvända till Norge. Hon gifte bort sin dotter Ragnhildr till Thorfinn för att skapa en allians i Orkney och gav sig iväg med Harald Blåtand som gav dem lite mark.
Gunhild blev kvar i Danmark i flera år medan hennes söner försökte vinna tillbaka faderns land från kung Håkon. Det verkade som om Egils förbannelse över dem äntligen började tappa sin kraft när de samlade en stor armé och segrade vid det stora slaget vid Fitjar år 961. Deras fiende Håkon blev dödligt sårad av en pil i axeln, och än en gång började det viskas om Gunhilds svarta magi. Den hade gett dem inte bara segern vid slaget, utan hela kungadömet Norge. Gunhild njöt av sin position när hennes son Harald Gråfäll tog makten och hon därigenom fick mycket att säga till om när det gällde landets styre. Det var nu hon började kallas för kungamodern.
Gunhilds stormiga styre nådde vägs ände år 971 då hennes bror Harald Blåtand tillsammans med Norges adel planerade att döda hennes son Harald Gråfäll. Gunhild som nu var en gammal kvinna flydde till sin dotter i Orkney med sin familj. Där hade de makten tills männen i hennes sfär var döda.
Som om det inte var ett tillräckligt grymt öde att överleva både sin make och sina söner så utdelade Harald Blåtand sex år senare det slutgiltiga slaget. Han bestämde att hon på grund av sin ondskefulla natur skulle dränkas i ett kärr.