Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna
Joan av Navarra – drottning och häxa
Fördjupa dig i häxanklagelserna mot Englands drottning.
Joan och Henrik hade träffats innan Johns död och innan Henrik besteg den engelska tronen. Det är möjligt att de fattade tycke under detta första möte, vilket bidrog till deras beslut att gifta sig med varandra. Många blev, föga förvånande, överraskade av bröllopet och kungens logik ifrågasattes. Joan förde inte med sig några uppenbara fördelar för Henrik – inga pengar eller diplomatiska förbindelser som ansågs betydande nog för hennes position som kungens nya drottning.
Joan å sin sida fick många fördelar genom det nya äktenskapet. Hemgiften var den hittills största som hade tillfallit en engelsk drottning med 10 000 mark per år. Hon hade ett stort hushåll i sitt nya hem som var fullt av tjänstefolk från Bretagne. Det skapade så småningom så pass mycket friktion i parlamentet att de avskedades. Hennes nya roll som drottning var mer prestigefylld än rollen som hertiginna. Hon utsattes inte heller för någon press att förse sin make med arvingar eftersom Henrik redan hade fyra söner. När det gällde hennes egna barn tog Joan med sig sina två döttrar till England och lämnade över makten i Bretagne till sin farbor, hertigen av Burgundy. Hennes samtida noterade att drottningen var en attraktiv och vänlig kvinna som verkade ha en stabil och fin relation till sin nya styvfamilj.
Därför är det inte så märkligt att Joan beslutade sig för att stanna i England efter Henriks död år 1413. Hon fick fortfarande sin stora hemgift, även om parlamentet hade försummat att betala vid flera tillfällen. Hon fortsatte att skämma bort sig med fina kläder, juveler, dyra kryddor, mat och vin och levde i högsta välmåga i sitt nya land. Hennes relation med den nye kungen, Henrik V, var god även efter slaget vid Agincourt år 1415. Det var Henriks största militära seger, men vid striden sårades Joans son allvarligt, och hennes svärson dödades. Trots detta klagade inte drottningen inför sin styvson och allt löpte på som vanligt.
Men plötsligt förändrades allt. År 1419 anklagades Joan av sin biktfader, John Randolph, och två andra medlemmar ur hushållet för konspiration. Hon påstods ha velat döda kungen genom trolldom och gift. Joan arresterades för förräderi, hennes tillhörigheter beslagtogs och hon skulle komma att hållas fången på olika platser under de följande tre åren, den sista tiden på Pevensey Castle och Leeds Castle. Randolph blev själv anklagad för att frestat drottningen att hänge sig åt häxeri och fängslades i Towern i London. Där dog han 1429 efter att ha hamnat i slagsmål med en galning. I somliga fall räckte det med en viskning om trolldom för att vända upp och ned på den anklagades liv och få dem att leva i konstant skräck. Därför är det märkligt att tänka på att Joan, trots anklagelserna mot henne, framlevde sin tid i husarrest i relativ komfort. Hon blev inte betraktad som en utstött, vilket man kanske skulle ha kunnat förvänta sig. Tvärtom finns det dokument på att hon besöktes av personer från samhällets högre skikt, exempelvis biskopen Henry Beaufort och Lord Camoys. Även hennes styvson och Henriks bror Humphrey, hertig av Gloucester, tog sig tid att besöka henne. Hushållets räkneböcker för den här tiden visar att Joan trots sin fångenskap fortsatte med sin luxuösa livsstil, om än i något mindre skala. Joan hade fortfarande tjänstefolk och betalade även för underhållet av sitt stall vilket antyder att hon tilläts rida. Snarare än att ha varit placerad i husarrest verkar kungen ha begränsat drottningens tillvaro. Med det åtanke, gjorde sig Joan verkligen skyldig till häxeri? Om man ser på hur Joan behandlades jämfört med Humphreys fru Eleanor Cobham, hertiginna av Gloucester, som anklagades för häxeri och svartkonst mot kung Henrik VI drygt två decennier senare senare, understryker det h hur falska ank anklagelserna
En påvlig dispens krävdes för giftermål med Henrik IV om blodsbanden var för nära varandra. ” Trots anklagelserna mot henne, framlevde Joan sin tid i husarrest i relativ komfort.”
mot henne var. Eleanor ställdes inför rätta och förklarades skyldig, hon tvingades till skilsmässa från Humphrey, dömdes till livstid i fängelse och tvingades till en förödmjukande botgöringsfärd genom London. Joan å sin sida upplevde varken rättegång eller påföljande straff. I dag kan tanken på trolldom verka skrattretande, men under, innan och efter Joans livstid betraktades det som ett reellt och skräckinjagande hot. Om Henrik ens för ett ögonblick faktiskt trodde att hans styvmor hade använt trolldom för att försöka skada honom skulle han ha straffat henne omedelbart. Det fanns inga andra bevis än Randolphs vittnesmål som styrkte de allvarliga anklagelserna mot henne. Hela situationen var som ett dåligt skämt.
Det leder oss till följande fråga: om det inte fanns någon substans i anklagelserna mot Joan, varför anklagades hon över huvud taget? Henrik hade rönt framgångar med sina militära kampanjer utomlands, men de var mycket kostsamma. Kungen försökte desperat få tag i mer pengar – något hans styvmor hade gott om tack vare hemgiften och marken hon hade fått av hans far. Efter häxanklagelserna beslagtogs dessa från Joan, och hennes tillgångar tillföll per automatik kungen. Henrik hade kommit på den perfekta, lagliga metoden att sno åt sig Joans pengar utan att hon kunde göra något åt saken. Hon verkade inte klaga heller – kanske förstod hon varför han agerade på det här viset? Han kunde inte låta henne genomgå en rättegång och riskera att hon blev frikänd, då skulle hon få tillbaka sina tillgångar.
Den här situationen var långt ifrån unik, anklagelser gällande häxeri och trolldom var vanliga under den här perioden. Att utmåla en kvinna som häxa var ett ondskefullt och bakslugt sätt att få bort henne från en maktposition och beslagta hennes rikedom. Som tur var för Joan verkar kung Henrik ha fått en släng av dåligt samvete när han låg på sin dödsbädd. Strax innan han dog 1422 beordrade Henrik att Joan skulle släppas och att hennes tillgångar återigen skulle tillfalla henne. Det var lättare sagt än gjort. Joan ägnade merparten av sin tid åt att försöka få tillbaka det som rättmätligen tillhörde henne, men en del av hennes landområden hade överlåtits åt andra under hennes fångenskap. Om man tänker på vad som hade hänt om Joan hade åtalats och befunnits skyldig till häxeri är det emellertid det bästa av två icke önskvärda alternativ.
Joan styrde över Bretagne mellan 1399 och 1403 i den unge sonen John V:s ställe.