James VI och häxorna

James VI utkämpade ett våldsamt krig mot häxeriet.

Iförordet till sin bok Daemonologie, publicerad 1597 i Edinburgh, skriver Skottlands sittande kung James VI att landet är insvept i rädsla. Skälet till detta är ”djävulens avskyvärda slavar” – häxor och trollkarlar som går Satans ärenden och därigenom sprider skräck och terror. James VI lovar emellertid att de skyldiga – de som är djävulens verktyg – ska straffas hårt.

Boken Daemonologie är uppseendeväckande av två skäl: den är en produkt av den största vågen av häxmani som Storbritannien någonsin har upplevt, och den är skriven av en regerande monark. Vad fick Skottlands kung att ge sig in i kampen mot häxeri på ett så personligt plan? Det verkar ha funnits åtminstone tre skäl till att han plockade upp gåspennan. För det första verkar James VI ha satt en stor tilltro till sin intellektuella förmåga. Han hade läshuvud, var välutbildad, vetgirig, vältalig och hade ett särskilt stort intresse för teologi. I sin egenskap av välutbildad konung ansåg han sig ha ett ansvar att sprida sin visdom till folket. För det andra ansåg han sig ha varit utsatt för en övernaturlig attack 1589, en händelse som gjorde djupt intryck på honom. För det tredje hade han alltid känselspröten ute när det gällde förräderi och var av uppfattningen att potentiella fiender mycket väl kunde ta till demoniska krafter. James Stuart var kung över Skottland från ett års ålder. Hans mor Mary Stuart tvingades abdikera i juli 1567 och den unge James hade därför ingen kunglig förebild att formas av. Under sin uppväxt genomgick han ett stelbent

James VI av Skottland 1566–1625 1567–1625

I egenskap av son till Mary Stuart och hennes andre make Lord Darnley blev James kung vid ett års ålder. Hans styre karakteriserades av vidskepelse. När drottning Elisabet I dog år 1603 blev han kung över England.

utbildningssystem under den begåvade men hetlevrade presbyterianen George Buchanan.

När han var i tonåren behärskade James latin, grekiska och franska, och han var väl bevandrad i Bibeln och den kalvinistiska doktrinen. Han kopplade sin obestridliga akademiska begåvning till sin gudomliga rätt att härska, och ansåg alltså att hans åsikter hade stöd inte bara i förnuftet, utan också hos gud.

Tron på och rädslan för häxeri hade sina rötter i folkreligionen samt i både katolsk och protestantisk teologi. I Europa hade det under århundraden tagits för givet att utövare av magi kunde delas in i två grupper: dels visa kvinnor och män (på engelska wise-ards eller wizards) som ägnade sig åt växtbaserade läkemedel och praktiserade vit magi, dels de som utövade maleficium, svart magi, som var avsedd att skada sina offer.

På 1480-talet förändrades situationen drastiskt. Den katolska kyrkan involverade sig allt mer i ett krig mot olika slags kättare och ändrade på definitionen för häxeri. Fokus låg inte längre på huruvida effekterna av den påstådda magin var goda eller onda, utan på varifrån kraften som häxor och trollkarlar använde sig av kom. Påve Innocentius VIII fastslog att dessa människor hade ingått ett förbund med Satan eller hans agenter. Om dessa guds fiender förklarades skyldiga av en kyrklig domstol lämnades de över till de sekulära myndigheterna för avrättning. I Europa brändes de vanligen på bål.

Den officiellt godkända handboken Malleus Maleficarum publicerades. Där kunde man läsa om detaljerna som avslöjade en häxa och om hur de skulle utredas (en process som inbegrep tortyr). Boken lämnade tryckerierna i stora upplagor och blev en storsäljare. År 1600 hade den givits ut i hela 28 upplagor. Dess beskrivning av trolldom var ett av få ämnen som katoliker och protestanter kunde enas om under reformationen, vilket resulterade i utbrott av häxmani och avrättning av tusentals utpekade personer varav de allra flesta var kvinnor.

Förföljelsen var dock inte universell. På de brittiska öarna fick inte häxjakten samma fäste och Malleus Maleficarum översattes inte till engelska. Det innebar inte att myndigheterna i Westminster och Edinburgh var obekymrade över problemet – nya lagar gällande häxeri antogs i parlamenten år 1563. Den som hade formulerats i norr var mer drakonisk och klassificerade både utövande av trolldom och konsulterande av häxor som allvarliga brott. De följande 25 åren inträffade knappt några förföljelser, och ännu färre fällande domar finns dokumenterade. Så såg situationen ut när de komplexa händelserna 1587–91 inträffade.

James styre var fortfarande ostadigt på grund av partikäbbel inom den skotska adeln. En framstående person bland dem var Francis Hepburn, earl av Bothwell (cirka 1562–1612), som var oäkta son till James V och därmed styvbror till James mor, Mary Stuart. Mary hade under många år stått i fokus gällande en rad ränker mot Englands drottning som motvilligt gav order om hennes avrättning i februari 1587. Bothwell blev rasande och förspråkade frenetiskt ett krig som hämnd, men blev upprörd när han insåg att James inte hade något intresse i en sådan konflikt.

Under det följande året såg earlen ytterligare ett tillfälle att utveckla sin anti- engelska agenda: den spanska armadan hade misslyckats med att invadera England och tvingades norrut, runt den skotska kusten. James utnämnde Bothwell till översteamiral med instruktioner att attackera de

”De ledande lutherska teologerna var engagerade i begreppet andlig krigföring.”

spanska fartygen, men earlen hade andra idéer. Han planerade att använda sig av kung Filips skepp och män i ännu en attack mot England. Hans plan innebar att han skulle samla en egen beväpnad armé och samarbeta med allierade, katolska adelsmän på båda sidor om gränsen. När listen misslyckades lät James fängsla Bothwell, men uppseendeväckande nog fick han förnyat förtroende i september 1589. Kungen hade viktigare saker att tänka på då han stod i begrepp att gifta sig med en dansk prinsessa. Det är kring förberedelserna inför bröllopet med Anne, syster till Danmarks kung Kristian IV, som historien tar en bisarr vändning som involverar häxkonster.

Den 15-åriga prinsessan seglade i en konvoj från Köpenhamn mot Edinburgh, men våldsamma stormar tvingade dem att ta skydd vid Norges kust. Det var inget ovanligt med höststormar i området, men James kände sig motarbetad och gav sig av i oktober för att själv hämta bruden. Han tillbringade sex månader vid det danska hovet där han ägnade sig åt intellektuella diskussioner med lärda och präster som uppskattade det kungliga sällskapet. Vad han mötte var vad vi i dag skulle beteckna som en konstig blandning av vidskepelse och vetenskap.

De ledande lutherska teologerna var engagerade i begreppet andlig krigföring som utkämpades mellan de onda och goda krafterna. De hade en välutvecklad demonologi som baserades på Bibeln och Malleus Maleficarum, och deras förståelse för häxeri var inte begränsad till det teoretiska. Djävulens inblandning i människornas

förehavanden var så omfattande att alla ständigt höll ögonen öppna efter personer som hade ingått en pakt med hin håle.

Vid det danska hovet fanns också den fritänkande filosofen, vetenskapsmannen och den främsta kungliga astrologen Tycho Brahe som låg i framkant när det gällde studierna av himlakropparnas rörelser. James som ansåg sig själv vara akademiker var i sitt rätta element bland några av Europas skarpaste hjärnor. Han integrerade sina nya insikter i sin trosuppfattning och skapade på så vis en ny filosofi.

Grundläggande för hans syn på suveränitet var hans övertygelse om att kungar var guds invigda representanter. Konsekvensen av detta var att de som var emot kungen även var emot gud, vilket gjorde att förräderi och häxeri ansågs gå hand i hand. Det stod nu klart för James att stormarna som hade satt stopp för Annes resa till Skottland hade skapats av personer med tillgång till Satans kraft. Detta ansåg han bevisat när han själv drabbades av en storm under sin återresa i maj 1590.

Det är oklart om han skulle ha handlat på eget initiativ, men inom några veckor fick han nyheter från Danmark som fick honom att besluta sig. Den politiska situationen påminde om den som hade rått i Skottland några år tidigare: käbblande adelsmän som styrde riket i en minderårig konungs namn. Sommaren 1590 anklagades statsministern av sina rivaler för en rad olika saker, bland annat för att ha riskerat prinsessan Annes liv genom att skicka ut henne på ett undermåligt utrustat skepp. Han svarade med att hävda att den vådliga båtfärden hade orsakats av häxor, vilket ledde till arrestering och så småningom avrättning av omkring ett dussin kvinnor.

Under tortyr sa vissa av dem precis vad förhörsledarna ville höra. Men om dokumenten stämmer behövde vissa andra ingen hjälp med att berätta om de mest bisarra handlingar och besittning av mystiska krafter. De njöt av uppmärksamheten det innebar att tillskrivas övernaturliga krafter och hävdade att de hade träffat Satan och fått tillstånd av honom att skicka ombord djävlar på de kungliga skeppen.

James behövde inga ytterligare incitament för att dra igång en egen häxjakt på sin sida av vattnet

tills över 100 misstänkta hade tagits i förvar.

Trots rädslan som var förknippad med fallen och det övernaturliga är det intressant att notera att juryn inte alltid var så snabb med att dela ut domar. Lika intressant är kungens ilskna reaktion när en påstådd häxa emellanåt frikändes. Eftersom förräderi och häxeri enligt honom var oupplösligt sammanbundna var en lindrig dom likvärdig med illojalitet. Han underströk för de vilseledda jurymedlemmarna hur nära döden han hade varit tack vare de demoniska krafterna och klargjorde att han skulle fortsätta att kämpa mot djävulen och hans illdåd. James gav sina undersåtar möjlighet att ta del av hans insikter i fenomenet häxeri i sin skrift Daemonologie från 1597. För en modern läsare verkar boken fullkomligt befängd, men den fångade verkligen tidens anda. Bara ett decennium tidigare hade en anonym tysk författare försett sina läsare med den sedelärande berättelsen Historia Von D. Johann Fausten om en lärd man som ingick en pakt med djävulen, och ungefär samtidigt som Daemonologie publicerades omvandlade Christopher Marlowe Historia Von D. Johann Fausten till pjäsen The Tragical History Of The Life And Death Of Doctor Faustus som framfördes av teatergruppen Admiral’s Men.

Det var dock inte alla som sveptes med i häxhysterin. James huvudmotståndare i frågan var Reginald Scot, en jordnära gentleman från Kent som 1584 hade försökt avslöja hela konceptet med häxeri som vidskepelse i sin bok The Discoverie Of Witchcraft.

I form av en dialog ställer kungen Bibeln och folktron mot varandra i sin himmelska strid mot de onda krafterna. Men hans huvudintresse ligger fortfarande hos häxorna, hur man upptäcker dem och hur man utrotar dem.

Efter att Elisabet I avled 1603 tillföll kronan James som blev konung över både England och Skottland. Det öppnade många andra spännande och intressanta möjligheter för honom och gradvis lämnade han sitt korståg mot häxorna.

År 1606 framfördes Shakespeares Macbeth vid Hampton Court som en hyllning till kungens skotska arv, men det var också en blinkning till hans kampanj mot satanisk aktivitet. När de tre häxorna presenterades i början av pjäsen förefaller det osannolikt att James inte skulle ha känt igen vissa allusioner i dialogen. Häxorna diskuterar hur de ska attackera kaptenen ombord på ett skepp som har satt segel mot Aleppo:

Häxa 2: Jag ger dig vind Häxa 1: Kyss min kind Häxa 3: Och jag ger dig en till Häxa 1: Jag har varje vind jag vill: blåser ut från varje hamn, i vart streck som har ett namn. På kaptens kompass. Jag ska torka’n som hö: Ingen sömn ska natten strö På hans tunga ögonlock; Trött till döds han vakar dock, Krympt, förtvinad och förtärd Fast hans skepp ej kan förgås Ska det jämt av stormar slås.